Boogie Nights


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Twin Peaks: Fire Walk with Me


Titel: Twin Peaks: Fire Walk with Me
Regi: David Lynch
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Långfilmsversionen av Twin Peaks är en prequel och utspelas alltså tidsmässigt innan tv-serien. Vi får följa FBI-agenten Desmond (Chris Isaak) utreda ett mord på servitrisen Teresa Banks. Mystiska ringar, mikroskopiskt liten papperslapp med bokstav under fingernagel, och andra konstigheter dyker upp (en märklig och typiskt Lynchig cameo av David Bowie t ex). Det går dock inte så bra för Desmond, han försvinner nämligen spårlöst. Efter detta hoppar vi ett år framåt i tiden och får träffa Laura Palmer & Co i Twin Peaks och följa Lauras sista veckan i livet och träffa superonde demonen Bob. Muahahaha.


Lynch + dvärg

Det var en trevlig känsla att åter komma in i lite Twin Peaks-stämning. Fan, jag måste säga en sak direkt: Lynch är en jävel på att skapa obehagliga och läskiga stämningar. Med en blandning av surrealistiskt (skumt!) bildspråk och suggestivt (typ en susande vind!) ljud så blir det riktigt läskigt bitvis. Vissa delar av serien Twin Peaks var även den läskig. Jag vet inte hur han gör riktigt men man tänker ungefär ”What’s wrong with this picture?!” när man kollar på vissa scener. Allt känns fel på nåt sätt, och så den där vinden som susar hela tiden, och de svajande granarna i den mörka skogen. Burr.


Laura + Bob

Ok, själva filmen är väl egentligen sisådär. Jag har läst att den blev ett dunderfiasko när den visades i en 3-timmarsversion på Cannes-festivalen. Efter det klipptes den ner rejält till drygt två timmar, och ändå känns en hel del scener ganska onödiga och segdragna. Början av filmen är bitvis mycket sevärd. Det är typisk Lynch-känsla med lustiga personer och händelser som man liksom inte kan tänka sig. Det är udda på ett sätt som bara kan vara Lynch. Skönt. Inledningen på delen av filmen som utspelas i Twin Peaks är även den riktigt bra, och här blir det dessutom, enligt mig i alla fall, ganska obehagligt. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!


Eeh… ok?

Sen urartar (tyvärr) filmen lite med ett alltför långdraget slut med droger, sex och våld i en ganska tråkig soppa. Tur att den klipptes ner kan jag säga. Men jag tycker ändå inte det är dåligt. Lynch är för bra för det men det är inte nån av hans bättre filmer (dock hästlängder bättre än sci fi-kalkonen Dune). Eftersom det är Twin Peaks och eftersom vi får höra lite klassiskt baklängestal framlänges av dvärgen i rummet med röda draperier och rutigt golv så måste jag ändå ge filmen en svag fyra.

4-/5

PS. Just det, musiken av Angelo Badalamenti är suuuuuverän! 🙂

%d bloggare gillar detta: