Twin Peaks: Fire Walk with Me


Titel: Twin Peaks: Fire Walk with Me
Regi: David Lynch
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Långfilmsversionen av Twin Peaks är en prequel och utspelas alltså tidsmässigt innan tv-serien. Vi får följa FBI-agenten Desmond (Chris Isaak) utreda ett mord på servitrisen Teresa Banks. Mystiska ringar, mikroskopiskt liten papperslapp med bokstav under fingernagel, och andra konstigheter dyker upp (en märklig och typiskt Lynchig cameo av David Bowie t ex). Det går dock inte så bra för Desmond, han försvinner nämligen spårlöst. Efter detta hoppar vi ett år framåt i tiden och får träffa Laura Palmer & Co i Twin Peaks och följa Lauras sista veckan i livet och träffa superonde demonen Bob. Muahahaha.


Lynch + dvärg

Det var en trevlig känsla att åter komma in i lite Twin Peaks-stämning. Fan, jag måste säga en sak direkt: Lynch är en jävel på att skapa obehagliga och läskiga stämningar. Med en blandning av surrealistiskt (skumt!) bildspråk och suggestivt (typ en susande vind!) ljud så blir det riktigt läskigt bitvis. Vissa delar av serien Twin Peaks var även den läskig. Jag vet inte hur han gör riktigt men man tänker ungefär ”What’s wrong with this picture?!” när man kollar på vissa scener. Allt känns fel på nåt sätt, och så den där vinden som susar hela tiden, och de svajande granarna i den mörka skogen. Burr.


Laura + Bob

Ok, själva filmen är väl egentligen sisådär. Jag har läst att den blev ett dunderfiasko när den visades i en 3-timmarsversion på Cannes-festivalen. Efter det klipptes den ner rejält till drygt två timmar, och ändå känns en hel del scener ganska onödiga och segdragna. Början av filmen är bitvis mycket sevärd. Det är typisk Lynch-känsla med lustiga personer och händelser som man liksom inte kan tänka sig. Det är udda på ett sätt som bara kan vara Lynch. Skönt. Inledningen på delen av filmen som utspelas i Twin Peaks är även den riktigt bra, och här blir det dessutom, enligt mig i alla fall, ganska obehagligt. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!


Eeh… ok?

Sen urartar (tyvärr) filmen lite med ett alltför långdraget slut med droger, sex och våld i en ganska tråkig soppa. Tur att den klipptes ner kan jag säga. Men jag tycker ändå inte det är dåligt. Lynch är för bra för det men det är inte nån av hans bättre filmer (dock hästlängder bättre än sci fi-kalkonen Dune). Eftersom det är Twin Peaks och eftersom vi får höra lite klassiskt baklängestal framlänges av dvärgen i rummet med röda draperier och rutigt golv så måste jag ändå ge filmen en svag fyra.

4-/5

PS. Just det, musiken av Angelo Badalamenti är suuuuuverän! 🙂

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to Twin Peaks: Fire Walk with Me

  1. BlueRoseCase says:

    Jag tror att Lynch bildkunnande och att han är konstnär spelar in en hel del i hur han komponerar bilderna och därmed framkallar känslor. Nu blir jag lite sugen på att försöka analysera någon scen ur serien med Lynch i registolen för att försöka upptäcka hur den är uppbyggd…

    • Jojjenito says:

      Absolut, det spelar nog in en hel del. Lynch är ju en sorts allkonstnär med bild och musik och allt möjligt. Sen när det gäller manus/story är det väl lite mer flaxigt. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: