Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

4 Responses to Mudbound (2017)

  1. ”det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid”

    Det är det som är felet med dagens politiska ”historisa” filmer, som de i allra bästa fall kallar ”nytolkningar”, för de visar upp ett modernt samhälle förlagt till en fiktiv dåtid, och ljuger om historien. Så jag får nästan aldrig en känsla av en annan tid.

    ”Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.”

    Exakt sånt. Självklart var inte vita och svarta jämnbördiga individer med allaslikavärde på 40-talet, vilket jag kan garantera är fallet med denna film, om inte den svarte mannen, som står i förgrunden på reklambilden, till och med är en bättre människa än vitingen.

    Men propagandisterna låtsas det, för att sudda ut vår förmåga att föreställa oss att det finns skillnad mellan folkslag, raser, kön osv. Framförallt är det historieförfalskning. Steven Spielberg satte fart på snurran med Saving Private Ryan som, liksom Mudbound verkar göra, påstå att det var USA som befriade Europa och Polen från nazisterna, när det egentligen var USA:s låtsade fiender kommunistsovjet, vars Uncle Joe Stalin som USA:s president kärleksfullt kallade sin vän i öst, samarbetade med USA/England om det. Medan banker i USA finansierade Hitlers klättrande till makten, just för att krig skulle kunna utbryta. För bankernas skull, bl a.

    Mudbound är uppenbarligen ännu en politisk netflixpropagagandaskitfilm. Hade jag en revolver skulle jag ladda den.

    • Jojjenito says:

      Ah, jag kan ändå tycka det är lite kul att leka lite med ramarna i historiska filmer. Jag har inga större problem med det. Film är film, inte verkligheten.

  2. Sofia says:

    Det är väl frågan om det är här agnarna skiljs från vetet? Alltså att det kostar mindre att fixa ett manus med hyfsade mellanmänskliga relationer än att också klara av att göra filmen tillräckligt tidstypisk och icke-stereotyp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: