Love and Death (1975)

Det hela utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen och Woody Allen spelar Boris, en klen ung man som vill läsa poesi och tänka på Gud och Döden men tvingas ut i krig. Det förekommer en massa humor om judar som gick över mitt huvud. Ryska judar med horn, tyska judar med ränder. Ok? Love and Death är väl en fars, komedi, satir. Allen bryter fjärde väggen ständigt. Bergman-referenserna haglar. Vi får bl a träffa Döden från Det sjunde inseglet (och uppleva en version av dödsdansen) och ansiktsbilden från Persona (ett i profil och ett rakt framifrån) efterapas. Det är många skämt och ordvitsar per minut men även om jag fattar dem så fattar jag dem inte på djupet. Kanske borde jag ha läst mer av de klassiska ryska författarna för att förstå mer. Det här var inte min grej, alls. Det ska vara en rolig satir men för mig blir det mest fånigt och Woody Allen själv var mest irriterande.

Vila i frid, Diane Keaton. Det är märkligt, Keaton är sån där skådis som alltid funnits. Men inte mer. Förutom i filmerna förstås. La di da, la di da, la la, yeah.