Waves (2019)

Trey Edward Shults är en intressant regissör som poppat upp på min radar under de senaste åren. Shults är en sån där amerikansk indie-regissör som gör ganska små filmer, än så länge. Det handlar om typiska festivalfilmer. Men det som skiljer honom från en del andra filmskapare är att de tre filmer (Krisha, It Comes at Night och Waves) jag har sett inbördes är väldigt olika.

Krisha är ett mörkt litet familjedrama med Lars Norén-vibbar. It Comes at Night är en lågintensiv apokalyps/zombie-skräckis. Shults verkar vara inne i ett kreativt stim och hans senaste film har alltså titeln Waves och fokuserar på sonen (Kelvin Harrison Jr) och dottern (Taylor Russell) i en familj i en förort till Miami.

Sonen Tyler växer upp med en krävande pappa (Sterling K Brown). Det är mycket macho, både hemifrån och under brottningsträningarna på high school. Men livet leker ändå tills vidare. Han är poppis, bra på sin sport och har en härlig flickvän. Men när Tyler skadar axeln så vågar han inte säga nåt sin familj, och speciellt inte till pappan. Det vore ju att visa sig svag. Han kan inte, vågar inte, öppna sig. Sen blir hans tjej gravid och saker och ting börjar spinna out of control

Apropå att spinna så är kameraarbetet ofta helt crazy. Är det så att Shults har hämtat inspiration från Gaspar Noé tro? Kameran snurrar ofta runt, runt, runt, runt, samtidigt som filmens soundtrack dundrar och rollfigurerna pratar med varandra. Det blir nästan en överdos av intryck. Om jag ska beskriva Waves rent audiovisuellt så är det som en blandning av Irréversible och David Lynch.

En intressant aspekt är hur filmen skildrar ungdomar och specifikt hur de använder social medier. Det är som att deras mobiler är fastvuxna i händerna. Instagram används för att kolla upp den person man ska dejta och den mesta av kommunikationen sker via nån form av mess-program. Det känns realistiskt framställt. Men när Tyler har nåt väldigt viktigt att säga till sin flickvän så ringer han faktiskt upp.

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själen och sinnena så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om. Pappan, alltså spelad av en mästerlig Sterling K Brown, lär sig sin läxa om tillit: om du öppnar upp dig och pratar så kommer folk i din närhet och vilja öppna sig och prata med dig.

Jag måste även passa på att berömma Renée Elise Goldsberry som spelar Tylers styvmamma. Hon och Brown har en uppgörelsescen som i mina ögon slår den stora grälscenen i Marriage Story, i alla fall vad gäller det känslomässiga intrycket den gav.

Waves är en film som blöder av färg, svett, tårar, det mesta, av allt. Den får högt betyg av mig och kommer att konkurrera om en plats på min topp-10-lista för 2019 som så sakteliga börjar formera sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWaves har biopremiär nu på fredag 7 februari och jag tycker definitivt att den är värd att se på bio. Var beredd på en överdos av alla former av intryck bara. Det är en intensiv film som ger stora svallvågor.

Fler åsikter om filmen: Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

%d bloggare gillar detta: