The International (2009)

Tom Tykwer var länge en favoritregissör men nu har han nog sjunkit en del. Hans filmer ligger oftast på betyget 4/5, som Winterschläfer, Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Heaven och Cloud Atlas (ihop med Wachowskis). I början av sin karriär var han väldigt produktiv och gjorde fyra filmer under några intensiva år runt sekelskiftet. Att han sjunkit i mina ögon beror nog delvis på att han helt enkelt inte gör filmer lika ofta som förr. Han har liksom försvunnit från radarn. Efter Cloud Atlas (2012) har han gjort en film, A Hologram for the King, en film som jag knappt hört nånting om. Min preblogg-text om The International skrevs i oktober 2009.

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad. Det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.