Independence Day: Resurgence (2016)

Independence Day ResurgenceResurgence. Ah, en sån där härligt generisk undertitel som säkerligen redan använts i nån av Resident Evil-filmerna. Enligt Google Translate betyder resurgence uppsving. Tillåt mig skratta. Uppsving när det gäller vad? Filmens kvalitet är det i alla fall inte det handlar om. En kul svensk titel på filmen hade annars varit Självständighetsdag: Uppsving.

(Ja, en alternativ översättning av resurgence är återuppvaknande.)

I Roland Emmerichs egna uppföljare till sin katastroffilmsuccé från ’96 har det gått 20 år sen de ondskefulla rymdvarelserna besegrades (av ett datorvirus, vad annars). Jorden har sedan dess levt i fred och samförstånd, med sig själva alltså. Man har utnyttjat den främmande teknik som inkräktarna lämnade efter sig och koloniserat månen (och hade man t.o.m. en rymdstation som kretsade kring Saturnus?).

Runt omkring på Jorden ligger varelsernas kraschade skepp kvar. Ett av dessa är parkerat nånstans i Afrika och nu startas det plötsligt upp och sänder ut en signal i världsrymden – och vips så var det dags för ett oväntat och ovälkommet besök igen. Den här gången är det anländande moderskeppet större än Sibirien, ja, det är typ lika stort som Atlanten. Det är t.o.m. så stort att dess gravitation drar till sig människor, bilar och andra föremål, vilket kan hjälpa om man ska förgöra en stad.

Nu är det återigen upp till Jeff Goldblum och några fler av karaktärerna från originalfilmen samt några nya, yngre förmågor att klara biffen. De får dock klara sig utan Will Smith, som enligt uppgift krävde 50 miljoner dollar för att vara med i filmen. Jag antar att han inte ville vara med. Good ridance säger jag.

Jäääääääääsp. Vad tråkigt detta var! Det börjar trist med en evighetslång cgi-sekvens som inte betyder nånting där vi färdas genom rymden (?) och får se flashbacks till Bill Pullmans presidenttal från förra filmen. Och sen fortsätter det i samma tråkiga stil hela filmen. Jag hade urtråkigt.

Bill Pullman (som pratade med en läbbigt darrande röst) och Jeff Goldblum (vars torra spel var något av en lisa i allt träl) var ok.

Originalfilmen lyckades med konststycket att hålla igång flera parallellhandlingar samtidigt utan att det blev förvirrat. Där lät man scenerna i varje enskild handling ta sin tid. Man vågade vila i scenerna. I Resurgence så hoppar man från handling till handling i ett ekorrhjul som bara snurrade snabbare och snabbare. Tre trista sekunder där, fyra förglömliga sekunder där.

Nykomlingarna i form av bl a Liam Hemsworth, Jessie Usher, Maika Monroe (It Follows) och Angelababy (Tai Chi 0) ger mig inget speciellt. Det är trälig YA som vi sett förut. Mest tråkigt, en massa cgi-skådespel och så Hemsworths tölp till sidekick som enbart är irriterade.

När slutstriden drar igång har jag ledsnat fullständigt och redan nickat till ett antal gånger. Insatsen är lika med noll och när modermonstret springer omkring i en saltöken intill Area 51 med sina tentakler viftandes suckar jag bara trött.

Det enda som gjorde nåt som helst intryck var att se en gammal Robert Loggia, som här gjorde sin sista film innan han dog i december 2015.

Slutbetyg: En rak etta! En katastroffilm i alla dess bemärkelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som skrivt om filmen är Henke, FiffiSteffo och Filmitch.

It Follows (2014)

It Follows posterJag gillar att bli skrämd när jag ser på film. Det jag gillar mest är att bli skrämd av film på bio. Att känna de där härliga rysningarna strömma genom kroppen tillsammans med andra i en biosalong och sen hoppa högt i biofåtöljen när väl hoppscenen kommer. Ja, jag gillar det, helt enkelt. Det är väl som att åka berg-och-dal-bana antar jag. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Att bli skrämd av film på bio alltså. Berg-och-dal-bana är kul det också, till skillnad från såna där vansinneskaruseller som bara roterar och roterar runt alla axlar som finns.

It Follows är filmen som jag hörde skulle vara den mest skrämmande skräckisen på åratal, eller åtminstone den bästa (om det nu är nån skillnad?) skräckisen på väldigt länge. Senast en film fick ett sånt epitet var inte så länge sen, och den gången så blev resultatet för min del: helt ok utan att några Sinister-höjder nåddes av The Babadook.

Ni vet ju att om man har sex i en skräckis så är man mer eller mindre dömd att stryka med inom kort, vanligtvis i nästa scen. It Follows har tagit fasta på detta men twistat till det. Om du har sex med fel person drabbas du av en förbannelse. För att bli av med, och föra vidare, denna The Ring-liknande förbannelse så är det bara att ha sex med en person till, och vips så är det den personen som är den drabbade. Det finns alltså inget nytt, nyuppfunnet och superfräscht rent handlingsmässigt här. Vi har sett det förut.

Det är väl bara att konstatera direkt att filmen inte riktigt levde upp till hajpen, men det var väl mer eller mindre väntat. Nu för tiden så verkar alla gå helt bananas på Twitter och andra social medier så fort tillfälle ges. En går i spinn, alla går i spinn.

It Follows

Vad It Follows har är väldigt bra musik och väldigt snygga och slitna Detroit-miljöer. Detroit är en perfekt skådeplats. Som jag säkert nämnt tidigare så älskar jag övergivna platser och byggnader. I It Follows besöker gruppen ungdomar, som är filmens huvudpersoner, en ödslig (gotisk) gammal simhall. Härligt. Så filmens stämning det egentligen inget fel på men…

…vad It Follows inte riktigt lyckades med för min del var att skapa den där obehagliga stämningen när man vet att nåt otäckt kommer att hända, nåt otäckt som kryper närmare och närmare, nu är det alldeles nära, nåt kommer att hända… Filmmakarna lyckas inte fullt ut med att få till just det. En bit in i filmen så trodde jag att de hade lyckats, för, ja, under en tio minuter eller så, när förbannelsen och dess följder första gången visade sig, så kände jag faktiskt rysningar. Sen var det tyvärr som att man hade fått slut på idéer. Eller snarare, man hade en bra idé men man lyckas inte riktigt utnyttja den till fullo.

Jag tyckte inte heller ungdomarna som var i fokus var speciellt intressanta. Det handlade om de vanliga amerikanska filmungdomarna som slöar i soffan eller på altanen, eller åker bil (mycket bilåkande blir det), eller är på dejt, eller är i plugget. Här fanns inget som stack ut. Skådisarna var också relativt ointressant, förutom att Maika Monroe som gjorde huvudrollen var obehagligt lik Brittany Murphy. Lika som bär.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg It Follows med filmspanarna Joel och Fiffi på en trevlig visning på Sergel. Ja, trots att jag sällan varit med om så mycket spring på toaletterna (vad är det som händer här, har blåsorna krympt?!) så tyckte jag det var en trevlig visning. Vad Fiffi tyckte om filmen kan ni läsa om här. Och vad är klockan? 18.16.

Även Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Movies – Noir och Flmr har gett sin syn på It Follows.

Lika som bär, som sagt.

MaikaBrittany

%d bloggare gillar detta: