Pixar: Onward (2020)

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Little Miss Sunshine (2006)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om Alexander Paynes Little Miss Sunshine. Hehe, Alexander Payne? Varför skriver jag det? Samma känsla som i Paynes filmer? Ja, förmodligen. I vilket fall är det ju inte Payne som regisserat den här. Nej, de som delar på regissörsstolen är duon Jonathan Dayton och Valerie Faris. Texten skrevs i mars 2007.

Little Miss Sunshine är en amerikansk independentfilm om dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Fast kan man säga indiefilm om en film som vinner Oscars? (Ja, det kan man. Nu för tiden är American Independent mer av en genre än en beskrivning av hur filmen kommit till skulle jag säga.) Hur som helst, det är en må bra-film av nästan bästa sort. Nåt jag gillade var att man inte ryggade för jobbiga ämnen. Det finns mörka stråk i filmen och humorn är ibland ganska svart, vilket jag uppskattade.

Ja, jag gillade filmen och satt mest hela tiden med ett ganska stort flin på läpparna. Dialogen och leveransen av den samma är riktigt bra. Nåt jag störde mig lite på var att det syntes så tydligt att Abigail Breslin, som spelar dottern Olive, har nån sorts maggördel för att verka tjock. Nä, hon skulle ha gjort en De Niro och ätit munkar i två månader innan filmen istället. 😛 Det fanns några andra detaljer som störde mig rent handlingsmässigt men det är just detaljer. Som helhet är Little Miss Sunshine en må bra-film som inte fegar ur. Super Freak!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: