Little Miss Sunshine (2006)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om Alexander Paynes Little Miss Sunshine. Hehe, Alexander Payne? Varför skriver jag det? Samma känsla som i Paynes filmer? Ja, förmodligen. I vilket fall är det ju inte Payne som regisserat den här. Nej, de som delar på regissörsstolen är duon Jonathan Dayton och Valerie Faris. Texten skrevs i mars 2007.

Little Miss Sunshine är en amerikansk independentfilm om dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Fast kan man säga indiefilm om en film som vinner Oscars? (Ja, det kan man. Nu för tiden är American Independent mer av en genre än en beskrivning av hur filmen kommit till skulle jag säga.) Hur som helst, det är en må bra-film av nästan bästa sort. Nåt jag gillade var att man inte ryggade för jobbiga ämnen. Det finns mörka stråk i filmen och humorn är ibland ganska svart, vilket jag uppskattade.

Ja, jag gillade filmen och satt mest hela tiden med ett ganska stort flin på läpparna. Dialogen och leveransen av den samma är riktigt bra. Nåt jag störde mig lite på var att det syntes så tydligt att Abigail Breslin, som spelar dottern Olive, har nån sorts maggördel för att verka tjock. Nä, hon skulle ha gjort en De Niro och ätit munkar i två månader innan filmen istället. 😛 Det fanns några andra detaljer som störde mig rent handlingsmässigt men det är just detaljer. Som helhet är Little Miss Sunshine en må bra-film som inte fegar ur. Super Freak!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Total Recall (1990)

Titel: Total Recall
Regi: Paul Verhoeven
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarträffen den här månaden ledde för min del till en trevlig double feature. Imorgon kommer en recension av den film som vi såg i lördags. Jag tror ni kan gissa vilken film det är med tanke på vilken film jag skriver om idag.

Total Recall regisserades av Paul Verhoeven som ligger bakom bl a RoboCop (1987) och Basic Instict (1993). Verhoeven, han ligger bakom en del klassiker får man ändå säga. RoboCop ska det ju för övrigt komma en remake på där svenske Joel Kinnaman ska spela Murphy.

Handlingen i korthet: Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har mardrömmar om Mars. Han är besatt av Mars. Han vill åka dit på semester för att ta reda på varför han drömmer om Mars. Det vill inte hans fru (Sharon Stone). Quaid går dock till resebyrån Rekall där man kan få en semester inpräntad i sin hjärna som ett minne på bara en kvart utan att ens åka nånstans. Nåt går dock fel under proceduren då ett dold minne kommer fram. Personalen rensar Quaids hjärna så att han inte minns sitt besök på Rekall men från och med nu verkar alla vilja döda honom. Eller vill de det?

Jag skulle vilja gilla Total Recall mer än jag gör. Men det finns lite för många delar som gör att det här blir en b-film. Den känns för liten. Man har försökt få till maffiga scener på Mars men det är bl a här filmen känns daterad, och varför jag faktiskt välkomnar en remake. Med lite större budget och modern teknik ska man kunna få till en maffigare film med mer hisnande scenerier och coolare miljöer helt enkelt. Nu tror jag mig ha läst nånstans att Philip K. Dicks novell med den sköna titeln We Can Remember It for You Wholesale faktiskt inte ens utspelar sig på Mars. Det återstår att se om remaken tar oss till den röda planeten.

Kläderna, färgerna, det mesta, känns daterat vilket i och för sig inte är så konstigt utan kanske mest är charmigt. Rött hår plus knallgröna glasögon var tydligen hett 1990 eller man trodde det skulle vara hett 2084 i alla fall. Snyggt var det inte. Jag motsäger mig kanske lite här då jag säger att ibland är det bra och ibland dåligt att en film känns daterad men jag tror ni förstår. Ibland kan det vara charmig, ibland bara dåligt.

Det här var nog på den tiden när Schwarzenegger inte kunde göra nåt fel. Jag hörde att Total Recall var ett försök att få Arnold att faktiskt accepteras som en seriös skådis. Mjae. Allvarligt talat, Schwarzenegger är ju faktiskt en relativt usel skådis. Det gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Det är väl kanske där jag gör fel, eller om det är filmen som gör fel. Man kan helt enkelt inte casta Arnold i den här typen av mer seriös roll. Man bryr sig liksom inte alls om karaktären. Man sitter bara och funderar på hans brytning.

Det finns en hel del i filmen som jag gillar. Ibland skrattar jag högt åt filmens one-liners. Jag gillar Ronny Cox som gör skurken Cohaagen, guvernören på Mars. Han är grymt bra på att spela självgod, irriterande, slemmig. En bra skurkskådis helt enkelt. Sharon Stone gör en bra roll som en fru man inte kan lita på. Det framgår i filmen att både hon och Quaids jobbarkompis är… ja… de är inte att lita på. Det framgår direkt men kan bero på att jag sett Total Recall tidigare, haha.

Min favorit är kanske ändå Michael Ironside. Stenhård, men det är faktiskt bättre när han är snäll. Ja, eller snäll kanske är att ta i men när han är en av the god guys i alla fall, en motvillig hjälte som i Starship Troopers (ytterligare en sf-film från Verhoeven). I Total Recall är han tyvärr lite hunsad av sin chef Cohaagen vilket passar Ironside dåligt. Trots det är han kanske ändå min favorit i filmen i konkurrens med Cox (som jag väljer att lyfta fram i bildformat då han känns mindre känd än Ironside) och Stone.

Jag gillar scenerna med Arnold och tjejen när deras ansikten sväller upp ute i Mars tunna luft. Hur fasiken har de gjort dessa scener? De lär ju inte vara datoranimerade, eller?! Snygga var de och det såg hur roligt som helst ut när ögonen höll på att poppa ur ögonhålorna. Slutligen gillar jag, vilket kanske kan tyckas märkligt, våldet. Här känns filmen inte daterad utan snarare osminkad och rå. R rating all the way. Men, tyvärr, jag är kräsen och gnällig (kräsig) idag så det blir bara en stark tvåa.

2+/5

%d bloggare gillar detta: