Film noir-fredag: The Lost Weekend (1940)

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen ”bara” är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Christian på Movies – Noir anser det. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.

Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).