Phantom Thread (2017)

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

Phantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.