You Were Never Really Here (2017)

Jag har skrivit om Lynne Ramsay förut och hur jag ständigt blandar ihop vilka filmer hon har gjort och vilka filmer som hennes kollega Andrea Arnold ligger bakom. Det jag har full koll på är att jag gillar deras filmer väldigt mycket (well, med ett undantag).

Jag ska göra ett experiment i form av ett litet quiz. Utan att kolla på Filmtipset (som fortfarande är vid liv) så ska jag försöka lista vem som har gjort vad av de båda, och sen kollar jag efteråt om jag har rätt. Ok, då ska vi se. Vi börjar med Andrea Arnold: Red RoadFish Tank och Wuthering Heights och kanske nån mer som jag glömt bort. Vidare till Lynne Ramsay: Ratcatcher, Morvern Callar och We Need To Talk About Kevin.

Resultat: Alla rätt! Förutom att jag glömde bort Arnolds film American Honey (troligen beroende på att jag inte har sett den). Äntligen kanske jag kan sluta blanda ihop deras filmer. Slutligen så var Wuthering Heights undantaget och en film som jag verkligen har väldigt svårt för.

Så med det avklarat kan vi ta oss an Lynne Ramsays senaste film You Were Never Really Here med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Jag höll på att missa den under Stockholm Filmdagar. Kanske var den ett sent tillägg eller så fanns den med i visningsschema-pdf:en men inte i listan över filmer. I vilket så gjorde Henke mig uppmärksam på den och när jag såg Ramsays namn så undrade jag varför jag inte hade spikat den redan. Well, då blev den i alla fall spikad.

You Were Never Really Here var inte alls vad jag förväntade mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Ramsay, men i alla fall inte Phoenix som en sluddrande krigsveteran som jobbar som privatspanare med uppgift att hitta bortförda flickor (och även mörda deras kidnappare).

Filmen är tung, på gränsen till deprimerande (eller över den). Det är en sorts konstfilm med en handling som den normala filmpubliken inte kommer att greppa eller gripas av. Jag hade svårt att greppa den själv, och jag brukar ändå kunna sugas in i det mesta om bara känslan är bra. Jag nämnde att Phoenix sluddrar. Ja, det gör han. Jag förstod kanske 60 % av det han sa. Att filmen visades otextad var därför lite synd.

Efter filmen insåg jag att om det är svårt att höra vad rollfigurerna säger så bidrar det nog mer än man tror till att man inte engagerar sig fullt ut i en film. Att hela tiden behöva ha fullt fokus på att höra vad som sägs gör att man missar mycket i övrigt. Det visste jag förstås redan tidigare men jag tror det betyder mer än man tror.

Jag tror jag skulle kunna gilla filmen mer om jag ser om den, med textning denna gång. Men just textningen kanske inte spelar nån större roll. Dels är det inte speciellt mycket dialog och dels är det ändå inte en film med en rätlinjig handling som det är tänkt att man ska förstå. Det handlar mer om känsla. Phoenix bakgrund hintas det t ex bara om i korta klipp som man knappt hinner uppfatta. Känslan jag får är att han har varit med om mycket skit i livet, fått uppleva hemska saker, t ex som soldat i Afghanistan. Våld har blivit en naturlig del av honom och nu är det enda han kan göra att utöva detta våld mot folk som han tycker förtjänar det. Men kanske finns nån sorts frälsning även för honom?

Det som lyfte filmen och som gjorde att jag satt kvar hela eftertexterna och nickade med huvudet i takt till musiken var… just det, musiken! Jonny Greenwoods score är hur bra som helst och flera gånger under filmen satt jag bara och njöt av den skumma stämningen, de fulsnygga bilderna och det bastunga triphopiga musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioYou Were Never Really Here har biopremiär 27 april men jag skriver om den redan idag eftersom jag trodde den hade premiär igår. Men premiären har alltså flyttats. Jag är förvånad över att den går upp på bio överhuvudtaget. Betydligt mer lättillgängliga filmer får inte gå upp men denna konstfilm som nog bara tilltalar filmnördar får alltså chansen? Kanske är jag förvånad och irriterad över detta eftersom Alex Garlands senaste Annihilation släpps direkt till Netflix?

Även Movies – Noir och Fiffis filmtajm har skrivit om filmen.

Junun (2015)

jununMUBI är en filmtjänst på nätet som jag använt några gånger tidigare, men det var innan den blev en prenumerationstjänst. När jag använde MUBI för några år sen så var den fortfarande en VOD-tjänst, dvs man betalade en summa för varje film man ville se. Åtminstone funkade det så i Sverige. Jag minns att jag hade en del problem med kvaliteten på uppspelningen. Det hackade och hade sig. Så jag slutade använda tjänsten.

Nu har MUBI alltså ändrat sitt upplägg och blivit en prenumerationstjänst, ungefär som Viaplay eller Netflix. Men det finns en skillnad jämfört med dessa tjänster. MUBI erbjuder en billigare månadskostnad (enbart 49 kr/månad) men det finns enbart 30 filmer i utbudet. Whaaat?! Ja, det låter lite konstigt men så är det. Varje dag försvinner en film ur utbudet och ersätts av en annan. Varje film går att se under 30 dagar. Man skulle kunna kalla det ett sorts Cinemateket på nätet med noga utvalda filmer.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att MUBI precis kört ett marknadsföringsstunt då de från den 9:e oktober erbjuder Paul Thomas Andersons senaste film, dokumentären Junun (vi pratar alltså om min favoritregissör PTA). Jag bestämde mig för att testa tjänsten en månad för att på så sätt få se och framför allt, visade det sig, höra hans senaste film.

Junun handlar om ett musikaliskt samarbete mellan Jonny Greenwood från Radiohead, den israeliska musikern Shye Ben Tzur och en rad artister från den indiska musikeliten. Junun är inspelad i Indien och är i princip en lång rad framträdanden med indisk folkmusik filmade av PTA et al. Som jag förstått det så är det mesta nya låtar skrivna av Greenwood och Ben Tzur men det är jag inte säker på.

Värt att nämna i sammanhanget är att Greenwood, förutom att vara gitarrist i Radiohead, även kompenerat filmmusik för filmer som PTA:s egna There Will Be Blood, The Master och Inherent Vice, och Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin.

Den i princip enda anledningen till att jag ger Junun en fyra är att jag tycker musiken är grym. Rent filmiskt så är det inget speciellt. Fast det är inte helt sant när jag tänker efter. Det jag gillar med dokumentärens upplägg är att vi inte får de vanliga pratande huvudena. Nej, här handlar det mer om en ”fluga på väggen”-stil. Vi får ingen förklaring till nåt av det vi ser. Jag vet inte ens vem som är Greenwood. Jag undrar ett tag varför Greenwood kan prata indiska men det visade sig att det var Ben Tzur, som tydligen bott i Indien under en del av sitt liv. Det lustiga är att jag hela tiden under filmen tror att det var Ben Tzur som var Greenwood och att Greenwood var nån kompis från Radiohead som Greenwood hade med sig.

Filmens upplägg, innan jag såg den, kändes sådär. Det här med att sammanföra artister från olika läger och sen få ljuv musik att uppstå har vi sett förut ett antal gånger. Det kan bli lite krystat. Här handlar det dock enbart om musiken. Regissören PTA själv och hans närvaro känner jag inte mycket av. Den känns nästan gjord med vänster hand (ja, eller höger om nu PTA är vänsterhänt).

Vad är det för typ av musik då? Ja, det är väldigt mycket trummor! Vilket jag gillar. Indierna kan sina trummor. Det finns ett speciellt vattnigt och bubbligt trumljud som jag gillar lite extra. Sen är det även mycket blås från ett indiskt brassband. De kör ofta med en lite udda enhandsteknik när de spelar sin trumpet samtidigt som de viftar med den andra handen. Bästa låten får vi när två tjejer kommer in och sjunger grymt, på ett språk de dessutom inte förstår (det finns ju mängder med språk i Indien). Då svänger det rejält. Jag skulle gärna länka till en YouToube-video här men tyvärr finns det inte en sådan. Än.

Jag tror svenskkroatiske trumpetaren Goran Kajfes, trombonisterna Nisse Landgren och Fred Wesley (måste vara det svängigaste trombonsolot nånsin) samt Dr. Funkenstein himself George Clinton kan tänkas gilla filmen och musiken. Som jag sa så svänger det nämligen rejält och Everything Is On The One. (YouTube-klipp till bra musik i länkarna.)

Skönaste snubben måste vara en av de indiska trumslagarna. Han har en härlig musche och droppar följande för att beskriva Indien: ”No toilet, no shower, but full power, 24 hour”. Fast just vid det tillfället så är det strömavbrott. Men han tar det hela med ro. Det är liksom bara att lägga sig och vila. Och lyssna på musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

junun4

junun3

junun2

junun1

junun5

junun6

%d bloggare gillar detta: