Joint Security Area (2000)

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Regn – Montage (2013)

filmspanarna_kvadratAndyMånadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…

Mina tankar gick dock ut ett annat håll, ett sydkoreanskt håll. Jag beslutade mig för att göra ett experiment för att verifiera en teori. Jag har sett en hel del sydkoreanska kriminalthrillers. De har, vad jag vet utan undantag, en sak gemensamt. Det regnar alltid i filmerna. Min teori är alltså helt enkelt att det alltid regnar i sydkoreanska kriminalthrillers. Hur skulle jag göra för att bevisa denna teori (eller tes kanske det ska kallas)?

Jag började med att kolla om jag hade några osedda filmer bland mina favoritregissörer från Sydkorea som t ex Kim Ji-woon, Bong Joon-ho, Na Hong-jin och Park Chan-wook. Nja, det fanns ingen film som passade här riktigt. Antingen var det romantiska dramer eller komedier och min teori gäller bara thrillers/kriminalare. Teorin gäller inte heller om regissören har inlett en ny karriär i ”Hollywood”.

Jag fick titta någon annanstans och efter lite sökande hittade jag en lista på 15 sydkoreanska kriminalare värda att se. Av de 15 så hade jag sett alla utom fyra: The Berlin File, Montage, New World och The Man from Nowhere. The Berlin File uteslöt jag direkt eftersom den utspelades i Berlin. Den film jag valde blev Montage. Nu följer först min recension och sen resultatet av det regniga experimentet. Mitt test var enkelt: om det förekom regn i min helt slumpvis utvalda sydkoreanska thriller så skulle min teori vara bevisad!

****

Montage (2013)

MontageMontage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?

Det är något speciellt med sydkoreanska filmer. Montage är en mörk film. Man bjuds inte på något egentligt hopp som man kanske skulle att fått i en västerländsk tappning av samma historia. Nu säger jag inte att det inte finns västerländska thrillers som är genommörka och utan pardon men det är i såna fall mer undantag än regel.

Montage är en mysteriethriller där det gäller att hålla koll på ledtrådarna som läggs ut. I slutet ska allt komma att knytas ihop men fram tills dess undrar man vad som egentligen händer och hände. Kanske var just detta ett litet trött grepp. Man fick i förvirrat klippta flashbackscener se mer och mer om vad som ägde rum då för 15 år sen.

Humorn. Den sydkoreanska humorn är speciell just för att den blandas in mitt i detta mörka. Utredarens sidekick är en lättsam snubbe som skämtar och retas med sin mer luttrade och av kidnappningsfallet besatta kollega. Jag tycker humorn funkar men det kan bero på att jag är van vid den något töntiga stilen.

Poliser. Sydkoreanska poliser är det något speciellt med, i alla fall på film. De är alltid pellejönsar som i princip inte kan göra något rätt. De jobbar ofta i stora och upphetsade grupper där alla rusar åt samma håll utan att tänka.

Regn. Ja, hur skulle det bli? Skulle det regna? Se nedan.

Betyget till Montage blir en stark trea. Slutet lyfts upp pga dess mörker och en stark scen med mamman (mycket bra spelad av Uhm Jung-hwa). Lite True Detective-känsla också med ett fall som knyts ihop av händelser med 15 års mellanrum.

  Betyg halv

Resultat av Regntestet

När det inte hade regnat en enda gången under de första tio minuterna så började jag bli litet orolig. Det kanske skulle vara fint väder hela filmen den här gången. Men jag var orolig i onödan. Efter ca 12 minuter kom första regnscenen och sen regnade det på.

Om inlägget laddar lite segt så får jag be om ursäkt, men jag passade på att leka lite med gif-animationer förutom alla regniga bilder. 🙂

12:16: Första regnet!

12:16: Första regnet! Vi tar en cigg till det.

13:56: Paraply kan behövas

13:56: Paraply kan behövas.

13:59: Det öser ner nu!

13:59: Det öser ner nu!

14:03: Skönt att vara inomhus.

14:03: Skönt att vara inomhus.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:31: Sa jag att det regnade?

16:31: Sa jag att det regnade?

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig... bland paraplyer!

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig… bland paraplyer!

20:46: Run, Forrest, run!

20:46: Run, Forrest, run!

21:30: Möte i regn.

21:30: Möte i regn.

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:35:13: Genomblöt.

1:35:13: Genomblöt.

Vilket Skulle Bevisas. Det regnar alltid i sydkoreanska kriminalthrillers! Nordkoreanska dito är det lite mer oklart kring. Anledningen till att det alltid regnar i dessa filmer kan man fundera på. Först tror jag att Sydkorea rent geografiskt ligger i den del av världen där det helt enkelt regnar ofta och länge. Jag tror att filmmakarna lever med detta och att det är en naturlig del av vardagen när man spelar in film där. Jag tror faktiskt inte att man så ofta använder ”regnmaskiner” utan att det handlar om naturligt regn. Jag tror att man har speciella skydd för sina filmkameror eftersom man är så van vid regnet. Jag kan förstås ha helt fel i mina funderingar.

Givetvis bidrar regnet även till stämningen i filmen. Det blir mer dystert. Ljudet bidrar också. Ett monotont smattrande. En utsatt rollfigur blir än mer utsatt om denna befinner sig i regn. Regnet förstärker en redan mörk stämning hos filmen och hos rollfigurerna. Nu kan användningen av regn i t ex sorgliga scener förstås bli ostiga också. Tårta på tårta liksom. Fast jag gillar oftast regn på film.

Och i mörka sydkoreanska thrillers passar regnet utmärkt. Men dessa thrillers är inte utan humor, glöm inte det!

Vi avslutar med tummen upp!

Vi avslutar med tummen upp!

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring regn. Inläggen duggar tätt!

The Velvet Café
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)
Fripps filmrevyer

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

%d bloggare gillar detta: