I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

3 x Hämnd: Lady Vengeance

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

3 x Hämnd: Oldboy

OldboyTitel: Oldboy
Regi: Park Chan-wook
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Nu till en film som tog mig fullkomligt med storm.

Park Chan-wook (the sicko) gjorde för ett par år sen Hämnarens resa, vilket var del ett i en trilogi om HÄMND (den tredje delen är inte gjord än efter vad jag har förstått). Detta är del två och handlar om Dae-su (spelad av Choi Min-sik), en man som kidnappas och blir inlåst i 15 år. När han till slut släpps ut har han en enda tanke i huvudet: HÄMND.

Det här var en grym grym filmupplevelse de första 20-25 minuterna. Helt annorlunda än vad man är van vid. Bra bra bra musik med bilder och händelser på duken som kändes som om de var gjorda i ett annat universum. Äcklande men ändå (eller just därför) upphetsande vålds/tortyrscener som är skickligt gjorda. Korridorsscenen är strålande. Var det bara ett klipp?! Såg ut så i alla fall. Choi som spelar den inlåsta mannen är hur bra som helst. Han har ett läbbigt vansinnigt grin. Tydligen tränade han också i 6 veckor och tappade nästan tio kg inför filmen.

Jag tyckte det här var en mycket bättre film än Hämnarens resa. Kanske för att jag här var förberedd på det våld som skulle förekomma. Det kändes inte lika meningslöst och märkligt här heller. I Hämnarens resa så ändrade filmen karaktär så plötsligt att jag inte hängde med utan tappade intresset. Här uppskattade jag av nån anledning våldet mer och det kändes som helt naturligt i filmen.

En sak som var lite kul var att när jag såg filmen på bio så var det en hel del medelålders par (ibland med sina barn). Jag blev lite förvånad eftersom jag inte trodde den här filmen skulle nå ut till medelbiobesökaren. Jag funderade lite på om de visste vad de hade gett sig in på egentligen. Kanske hade de sett några av de övervägande väldigt bra betygen och förväntade de sig en välgjord men ändå ”normal” thriller. Haha, ja, jag undrar vad de tyckte. Kul i alla fall att den ses av många och jag hoppas att de flesta gillar detta så filmdistributörerna inte tvekar att satsa lite annorlunda.

Som jag sa tidigare så hade filmen en strålande inledning, men den tappade lite mot slutet. När väl orsaken till inlåsningen nystas upp så blev det lite som det brukar bli i skräckisar när väl monstret visas: spänningen försvinner till viss del. Vi får se lite återblickar från Dae-sus ungdom som var lite sämre än resten av filmen. Ändå fanns här väldigt snygga övergångar mellan nutid och dåtid (som påminner om hur John Sayles arbetade i Lone Star). Nåväl, en tänkvärd, intensiv och välgjord filmupplevelse var det hur som helst. Det blir en fyra!

4/5

Martial arts-måndag: The City of Violence

JjakpaeTitel: The City of Violence
Regi: Ryoo Seung-wan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Nytt år, ny måndag. Det betyder att Martial arts-måndag är tillbaka efter ledigheter och annat trams. Vardag igen! Det nya året firar jag med att konstatera att vi nu går in på filmer som har fått betyget 3/5. Jag kör ju filmerna i det här temat i betygsordning.

The City of Violence är sydkoreansk thrilleraction (med grova martial arts-inslag) om en polis som återvänder hem för att begrava en barndomsvän som blivit mördad. Tillsammans med sin yngre bror börjar han nysta i vad som egentligen har hänt. Det mesta tyder på att en av hans andra bröder är inblandade. Som så ofta i sydkoreanska thrillers så handlar det om gamla vänskapsband, gamla oförrätter och hämnd. Sen finns det som vanligt även en asiatisk form av dråplig humor som då ofta blandas in mitt i för övrigt dramatiska scener på ett sätt som man oftast inte ser i västerländska filmer, vilket ibland är positivt och ibland är negativt.

Actionscenerna är grymma – helt enkelt. Det är så rackarns ballt att man inte kör nån halvmesyr här. Det är verkligen ”over the top”, ta t ex sekvensen när vår hjälte ser sig inringad av stadens alla ungdomsgäng, b-boys, bmx:are, baseball-snubbar, skoltjejer… och var det inte några landhockeyspelare där också. Haha, underbart. Även slutuppgörelsen är en underhållande evighetsfight med grymma stunts. Det som drar ner betyget är att filmen helt enkelt inte är tillräckligt intressant mellan actionscenerna. Historien engagerar mig inte, det blir förutsägbart, personerna är lite väl platta och balansen mellan humor och allvar funkar inte riktigt. Men betyget blir en stark trea.

3+/5

%d bloggare gillar detta: