I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.