I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tale of Two Sisters


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

<span>%d</span> bloggare gillar detta: