I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ninja Assassin

Wachowski-bröderna (eller bror och syster Wachowski kanske man ska säga) har producerat Ninja Assassin, denna lite bortglömda (väl?) ninjarulle där en herrelös ninja, spelad av sydkoreanen Rain, är jagad av sin ninjaklan. Samtidigt upptäcker några europoliser att ninjor inte är nåt mytiskt från en svunnen tid utan nåt högst verkligt även idag.

Nja, tyvärr var det knappt att ens action/fajt-sekvenserna var bra i den här filmen. När det inte är fajtscener utan mer dialog så fick jag b-tv-filmskänsla. Skådisarna är träiga och hela europolis-storyn är urtråkig. När det gäller ninjafajtscenerna så blev jag i inledningen rejält uppfriskad av att man inte hade lagt några fingrar emellan när det gällde blod och lemlästade kroppar. Kroppsdelar flyger nämligen i kubik här. Tyvärr, och det är ett ganska stort tyvärr, har man använt datoranimerat blod i överflöd. Det blir för tydligt och till slut bara tråkigt. Så i slutändan blev fajtscenerna snygga men aningen tråkiga. I slutet får vi oss till livs en ganska maffig slutuppgörelse men det kan inte lyfta filmen till godkänt. Att allt inte klaffar beror även på att jag vill att den mystiska asiatiska kampartsfilosofin (i det här fallet ninjafilosofin) ska göra gott, inte ont.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Bäst i filmen var Rain som var duktig både när han fajtades och när det var mer ”normala” scener. Och, jo, många kaststjärnor blir det!

%d bloggare gillar detta: