I Saw the Devil


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

A Tale of Two Sisters


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

A Bittersweet Life


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: