London River (2009)

Tidigare i veckan skrev jag om filmen Infödd soldat i regi av Rachid Bouchareb. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag Boucharebs uppföljare London River och det är den det handlar om idag.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) är tillbaka med en film som handlar om fördomar som kommer upp till ytan efter terrorbombningarna i London 2005. Det här var en klart intressant historia där en mor (Brenda Blethyn) letar efter sin dotter, och en far (en timid och mysig Sotigui Kouyaté) letar efter sin son. Filmen tar upp den rädsla och sorg man känner när man förlorar någon nära och hur det nästan kan vara värre att inte veta vad som har hänt. Lever sonen/dottern eller inte? Hela detta känsloregister gestaltas strålande av Brenda Blethyn. Det tog ett tag innan jag sögs in i filmen. Inledningen, innan jag lärde känna karaktärerna, var ganska intetsägande med bilder utan dialog som kanske var tänkta att vara poetiska och vackra. Den tekniska kvaliteten på fotot gjorde dock att det inte riktigt funkade. Dessutom var skärpan dålig i början av visningen eller så var det så i fotot helt enkelt. Oavsett så funkade det inte.

Ibland är filmen nästan dråpligt rolig när mamman inte vill förstå att dottern t ex studerar arabiska (eller behandlar Kouyatés karaktär som luft). Mamman bor på kanalön Guernsey och dottern i London. De två ses inte speciellt ofta och dottern verkar inte berätta allt när de två talas vid på telefon. Mamman inser helt enkelt att hon inte känner till sin dotters liv. Fast då hade hon ändå mer kontakt med sin dotter än vad pappan hade med sin son. Pappan är dessutom rädd att sonen faktiskt är en av självmordsbombarna. Trots det allvarliga temat så är filmen ändå ganska rolig och samma grundhandling i en annan film skulle ge en ren komedi. Jag tänker då på det udda paret i huvudrollerna: en vit konservativ kvinna möter lång, gänglig, svart rastamuslim.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen (”London… eh River… Burning… nice”). Skämtare där. Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: