The Graduate (1967)
23 maj, 2014 20 kommentarer
När jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.
Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.
Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.
Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.
Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.
Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.
Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.
Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.
Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?
Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.
That’s it! Over and out.
Extas
Eftertanke
Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jösses, här haglar lovorden (har fortfarande inte läst Henkes reaktion). Jag kan hålla med om kategoriseringen ”Wes Anderson, fast bra” men det var ändå ingen film som slog an något hos mig. Kanske borde jag se om den…
Ja, du kanske BORDE det. 😉 Tänkte på Wes ganska mycket, och som sagt speciellt under den där scenen med dykardräkten. Jag såg Jason Schwartzman där under cyklopet.
Jag är såklart nyfiken på vilka dessa detaljer är för när jag läser din text känns du så glad, som om filmen inte kan få annat än högsta betyg – men det kunde den ju 😉
Det var nära femman men det räckte inte ända fram. Jag hann inte riktigt formulera mig igår kväll när jag skrev texten. Jag tar och uppdaterar inlägget inom kort med lite detaljer.
Det är ofta de där skjuta-från-höften-artiklarna som blir de bästa!
Som sagt, de där detaljerna vill man ju veta om! Och: precis som Fiffi beskriver dina känsla ovan…uppfylld men inte HELT 100..?
Annars kan jag bara hålla med om att det är en av 60-talets bästa exempel på den här genrens stil och humor. Hoffman är synnerligen bra! Men glöm inte Bancroft heller! 🙂
Haha, ja, då får man ju gå helt på magkänslan och inte tänka för mycket. Kan ju inte bli fel då. 😉
Detaljer kommer nog om ett tag…
Bancroft är helt underbar. 🙂
En av de där filmerna som bara blir bättre och bättre, både med tiden men även efter fler tittar. Gillar liknelsen med Wes Anderson. Han måste utan tvekan ha hämtat mycket influenser härifrån.
Mm, den var verkligen överraskande bra. Jag mindes den inte som så bra som jag tyckte den var när jag såg den nu. Den känns väldigt modern också och måste ha haft en väldig påverkan på efterföljande filmer och filmskapare. Inte minst Wes, som ju ändå inte är i närheten…
Jättekul att den gick hem även hos dig! För egen del blev det en femma. Det fanns liksom inget att fundera över – allt faller på plats. Men en stark fyra (eller svag femma?) är inte fy skam 😉
Just klippningen och lekfullheten filmen igenom tycker jag är underbar att skåda. Prestationerna är på topp, humorn får en att skratta, men den har även ett djup som inte känns pålagt. Och så har vi musiken som inte kunde vara mer passande. Vi tycker väldigt lika.
En svag fyra kallar jag betyget. 😉
Filmen känns som en föregångare. Kanske lite som Annie Hall när den kom tio år senare. Positivt överraskad. Nu hade jag sett den tidigare men det var ganska länge sen och mindes inte alls att den skulle vara så här bra.
Fiffi och Steffo: Nu har jag uppdaterat inlägget med lite detaljer kring varför inte femman delades ut.
Kanoners, jag har läst detaljerna nu. Jag håller med om att förhållandet mellan Elaine och Ben inte är lika intressant som det mellan Ben och Mrs Robinson. Kanske var det därför filmen ”bara” fick en fyra även av mig?
Förmodligen var det så. I scenerna mellan Ben och Mrs Robinson fanns ju en skön humor hela tiden. Den humorn ersattes inte fullt ut av en romantisk kemi mellan Ben och Elaine.
Härligt flow med dina tankar direkt efter filmen. Har också läst din uppdatering och jag håller med väldigt mycket. Det är deras förhållande i andra halvan som drar ner. Oavsett komedi eller allvar funkar inte kemin alternativt historien lika bra mellan dem som mellan Ben och Mrs. Robinson respektive Ben och de vuxna i filmens inledning.
Mm, det är ju hårt att säga att det drar ner, men lite så är det (som Erik skulle ha sagt).
LOL. Helt ok.
Sedd och klar – mitt omdöme blir mjae kände nog att Benjamin behövd ett kok stryk och Mrs Robinson läggas in på torken. Första halvan är helt ok sedan blir det svårt att tycka om någon i filmen. Tyckte jag men jag är glad att jag sett den då det är en omtalad klassiker.
Mjae!? What?! Mjae, är det allt du har att säga?! 😉
Närå, allt kan inte passa alla, så är det bara. Vad tyckte du om slutscenen i bussen?
Jag kommer att skriva en text om filmen men fram tills dess kan jag säga som så att slutscenen var mycket bra och en fin uppvisning i regi och skådespeleri.
Och jag kommer att läsa din text. 🙂