X-Men: Days of Future Past (2014)
29 maj, 2014 10 kommentarer
Marvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.
Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.
I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.
Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…
Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).
Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.
Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.
En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.
Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.
Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.
När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.
Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.
Pingback: X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST
Verkligen perfekt film för diskussion efter. Vi skulle haft en halvtimme till bara.
[spoiler]
Ganska sämst post credit egentligen. Den är egentligen likadan som slutet på Avengers. Men. Inte alls lika känd skurk (kan ju vara jag som är skevt bildad också) och dessutom hade han ju INGET med filmen att göra. Thanos var ju the bigger fish i Avengers.
[/spoiler]
Jag hade ingen aaaaning om vem det var där i eftertexterna. Men tyckte det var kul med SF-gubben som droppade det där om ”horsemen”, de fyra ryttarna. Läste på när jag kom hem och lärde mig både om skurken Apocalypse från X-Men och apokalypsens fyra ryttare från Bibeln och Uppenbarelseboken. Älskar såna där mytologiska bibelhistorier. Därför jag gillar Thor också tror jag.
Kan hålla med om att framtiden inte riktigt övertygade förutom de sista scenerna, där tyckte jag att det blev riktigt bra (och sorgligt). Fast hänvisningen till Quicksilverscenen och Wes Anderson förstår jag inte alls om jag ska vara ärlig — den var ju bra 😉 På det hela taget en härlig film som var klart bättre än First Class även om det kanske blev lite mycket Jesussvävande för Magnetos del…
Haha, nej, jag förstod inte heller riktigt varför Joel (tror jag det var) var tvungen att blanda in Wes, haha. Om jag tänker efter så kan jag förstå det. Det var ju en utstuderad scen. Slow motion, en popsång, snygg yta.
Ja, det är lite som nån av alla Johan skrev, Magneto börjar bli lite tråkig som skurk. Just hans krafter. Han är fortfarande intressant som person, hur envist ond han är.
Klart bättre än First Class, där är vi överens.
Pingback: X-Men: Days of Future Past (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord
Framtidsdelen är en besvikelse i jämförelse med serietidningen. Där är båda tidsaxlarna lika spännande/indragande. Måste dock säga att actionscenerna i framtiden växer för varje dag som går. Gillade verkligen dom fighterna men tycker tyvärr att världs skildringen i sig haltade lite.
Ja, du kan ha en poäng där. Fajterna i sig var det kanske inget fel på men jag kände inget för världen eller karaktärerna.
Håller med Joel här. Seriens styrka är just att både nuet och framtiden är lika spännande. Det var en hel del maffiga scener från framtiden man tyvärr hade skippat. Det blir spännande att se vilka fyra ryttare filmmakarna väljer det finns en hel del som varit ”anställda” av Apocalypse.
Ja, man har helt klart satsat mer på 70-talet i filmen och det beror väl troligen på att man inte ville göra en för lååång film och då fick man välja fokus.