Tre sekunder (2019)

I filmen det handlar om idag så spelar Joel Kinnaman en infiltratör som under flera år på uppdrag av polisen jobbar undercover inom en gangsterorganisation. Belöningen är benådning från ett fängelsestraff, och målet för hela operationen är att sätta dit storfräsarna. Bara ett litet tag till, ett uppdrag till, så har man den information man behöver.

Nej, Joel spelar alltså INTE Frank Wagner i Johan Falk-filmerna, även om man kan tro det. Hans rollfigur i Tre sekunder, Pete Koslow, är nämligen en karbonkopia av Wagner. Det finns även likheter med Kinnamans gestaltning av JW i Snabba cash. Precis som JW lever Koslow ett dubbelliv. I Tre sekunder har Koslow även fru (Ana ”Rådjursögonen” de Armas) och barn att tänka på.

Innan visningen på Malmö Filmdagar hade jag ingen aning om att Tre sekunder bygger på den första boken i en svensk deckarserie skrivna av duon Roslund & Hellström. Detta faktum förklarar ju den något märkliga titeln som inte har nån som helst koppling till det som händer i filmen. Men jag antar att titeln framstår som helt logisk för dem som har läst boken, och jag förstår att man valt den titeln i Sverige eftersom man ju vill rida på framgången med boken. I resten av världen, Norden undantaget, är The Informer den vanligaste titeln.

Njae. Det här var väl ingen höjdare. Jag gillar både Johan Falk-filmerna med Wagner och Snabba cash betydligt mer. Eftersom det är en internationell produktion så har man flyttat handlingen till ett gritty New York. Inget fel med det egentligen men det gör att allt känns aningen mer generiskt.

De kriminella som Koslow och polisen försöker sätta dit är polacker, och det handlar som vanligt i den här typen av filmer (typ John Wick eller Taken) om avskyvärda och överdrivet onda figurer. Nästan alltid östeuropéer som pratar engelska med fånig brytning. Karikatyrer. Och då säger ni: ja, men vad väntar du dig då?! Det här är ju bara nåt man underhåller sig med en fredagskväll, det ska vara så här! Och då svarar jag: ja, men då gillar jag helt enkelt inte den här typen av film. Och kom nu inte dragandes med: men du får ju ta den för vad den är! Ja, det är precis det jag gör, och jag är less på den typen av film. Punkt.

Joel Kinnaman sköter sig helt ok. Han kan göra den här typen av roll i sömnen. I övrigt har vi en ganska imponerande cast, exempelvis Rosamund Pike, Clive Owen och Common som diverse poliser. Alla går kanske lite på tomgång men sköter sig. De har inte så rackarns mycket att jobba med, och det gäller även Rådjursögonen som fru Koslow. Hon går mest omkring och är orolig.

Filmens upplösning var alldeles för långdragen med bland annat en sekvens på ett fängelse som aldrig tog slut och som aldrig var spännande.

Nu låter jag väldigt gnällig men jag delar inte ut en etta trots allt. Tre sekunder får en tvåa. Den gör sitt jobb, bl a gillade jag gnabbet mellan Commons polis och hans kvinnliga kollega. Tre sekunder passar som lättsam men våldsam underhållning – varför inte en fredagskväll!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioTre sekunder har biopremiär nu på fredag, och, nej, du behöver inte springa benen av dig för att se den. Vänta tills den dyker upp på VOD eller streaming… eller TV4 en söndagskväll med avbrott för Nyheterna.

Fler åsikter om Tre sekunder får du från Fiffi i SoF-podden och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Rådjursögonen

Tough guy(s)

’71 (2014)

71Jag såg ’71 som andra film under första dagen på Malmö Filmdagar. Den visades efter Pojken med guldbyxorna… och oj, vilket lyft!

Filmen utspelas som titeln antyder 1971. Spelplats är Belfast där konflikten mellan protestanter och katoliker har nått sitt mest infekterade stadium. Brittiska soldater försöker upprätthålla något sorts lugn medan katolska motståndsmän planerar bombdåd och för ett sorts gerillakrig. In i det här kastas den unga och oerfarna brittiska soldaten Gary (Jack O’Connell). Eftersom hans enhet leds av kanske inte unga men väldigt naiva befäl vill det sig inte bättre att Gary blir kvarlämnad mitt i fiendens del av Belfast. Han är helt utlämnad och resten av filmen skildrar Garys desperata kamp att överleva. Det blir en helvetesnatt för Gary.

Närvarokänslan i ’71 är extrem. Jag är inte någon datorspelsfantast, även om jag spelade Doom för länge sen när jag pluggade, men jag kan tänka mig att den här filmen har en viss datorspelskänsla, och då menar jag på bra sätt. Jag känner inte att jag tittar på någon som spelar ett datorspel, som när jag ser på Transformers eller det urtråkiga ökenloppet i Star Wars: Episod I. Nej, här är jag med i spelet själv. Stämningen är tät. Desperationen går att ta på. Gary kan inte lita på någon men finner snart att han inte har något val.

Fotot bidrar givetvis till närvarokänslan. Det förekommer en otroligt intensiv jakt till fots som konkurrerar med liknande jakter i filmer som Point Break, Casino Royale och Ong-bak. Mycket spännande. Efter en explosion blir känslan mer surrealistisk när Gary omtöcknad stapplar omkring. Här tänkte jag lite på bildspråket i Gaspar Noés filmer Irréversible och Enter the Void (bakgator och rött tegel).

Så. Filmen är alltså på den där reptilhjärnenivån en intensiv actionsuspensethriller som nog de flesta kommer finna mycket spännande. Om du ser den på bio kommer du garanterat sitta och ta spjärn där i ditt biosäte. Det som lyfter filmen en del, nu när jag tänker på den i efterhand, är att den inte skildrar den vanliga sidan i en konflikt på det vanliga sättet. Man väljer alltså inte att följa den katolska IRA-sidan när de kämpar mot den brittiska överhögheten. Nej, vi följer istället en ung brittisk soldat och konflikten skildras till stor del ur hans perspektiv. Det här gör att man på något sätt får sympatier (och antipatier) för bägge sidor, men främst ligger de (sympatierna) hos soldaten Gary.

Gary kan alltså inte lita någon, inte ens sina egna befäl. Det står klart att på bägge sidor så finns personer som är villiga att agera oetiskt för egen vinning. Om man nu kan prata om etik i en sådan här situation.

Apropå Gary så spelas han alltså av Jack O’Connell, och om jag ska gå efter det jag hör om honom så har han en framgångsrik skådespelarkarriär framför sig. O’Connell spelar även huvudrollen i den nu bioaktuella Blodsband (Starred Up). Hans gestaltning av soldaten Gary är mycket imponerande. Mjuk, sårbar (både fysiskt och psykiskt) men med en stark vilja att överleva.

’71 är en sorts action-Tinker Tailor Soldier Spy där man inte vet vem som är på vems sida. Skillnaden är att spänningsnivån i ’71 är uppskruvad till max. Jag lämnade visningen i Malmö utpumpad och svettig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar small’71 har biopremiär idag. Se den på bio! Det är den värd. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när fler spanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: