Quick (2019)

Filmen om Sture Bergwall a.k.a. Thomas Quick var en fascinerande, häpnadsväckande och lite skrämmande upplevelse. Själv hade jag ingen vidare koll på Quick-fallet och de (8!) mord som han erkände och fälldes för (bara för att senare frikännas från samtliga). Jag kände till själva grundhistorien men detaljerna hade jag egentligen aldrig snappat upp. Under visningen av Mikael Håfströms film på Malmö Filmdagar satt jag sedermera och skakade på huvudet i förvirring/oförståelse och skrockade samtidigt av obehag.

Quick själv spelas av David Dencik och jag tycker Dencik inte gör nåt annat än ett mirakel med sin roll. Quick är i filmen ett nystan av obehag, kontaktsökeri, bekräftelsebehov och undergivenhet. Quick känns som en icke-person.

Filmens huvudperson är egentligen inte Quick utan SVT-journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som envetet jobbar med en dokumentär om Quicks fall, en dokumentär som skulle visa sig avslöja tidernas svenska rättsskandal.

Som sagt, jag satt bitvis både fascinerad och förvirrad med hakan nere vid knäna under visningen. Nivån på okunskapen och omoralen hos de som jobbade med Quicks fall, både från psykiatrin och det juridiska är… häpnadsväckande.

Det faktum att jag inte kunde titta bort, även om jag hade velat, tillsammans med skådespelarinsatserna (Dencik, Karlsson, Alba August (ny favorit! badass!), ja, samtliga är strålande) gör att jag förlåter filmens brister. Det märks att Mikael Håfström varit i Hollywood ett tag. Detta är nämligen en film som spretar rejält. Den känns svenskt realistisk på samma gång som den försöker vara en seriemördarthriller, och en journalistgrävfilm, och ett sorgligt sjukdomsdrama. Kanske två saker för mycket.

Quick har biopremiär idag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Själv blev jag intresserad av att se de SVT-dokumentärer som Råstam gjorde tillsammans med researchern Jenny Küttim (spelad av August i filmen).

Fler åsikter om Quick får du från Fiffi i SoF-podden.