Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

Det är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

Alicia: