Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5