Mistress America (2015)

Mistress AmericaMistress America är en sån där typisk hipsterfilm som brukar gå upp på Grand eller Victoria i Stockholm. Det är Noah Baumbach som regisserar och Greta Gerwig har varit med och skrivit manus och spelar en av huvudrollerna. Den utspelar sig i New York och handlar främst om Tracy (Lola Kirke) som börjar på college. Tracy har svårt att passa in, att hitta sin klick. I New York träffar hon så småningom Brooke (Gerwig) som lär henne ett och annat om livet, eller kanske snarare hur man inte ska leva livet.

Men vänta nu, under sin första vecka på bio gick Mistress America en gång per dag och dessutom ute i Heron City. Varför? Ja, det är nåt ruffel och båg med distributören Fox i kombination med att SF i princip har biomonopol i Sverige. Jag blir aldrig klok på hur det där funkar, relationen mellan SF och distributörerna. Ena veckan ska en film komma på bio, nästa vecka är den plötsligt borta, framflyttad två månader. Det gäller t ex Creed som ju skulle ha kommit upp i slutet av november men nu inte kommer förrän i slutet av januari. Oh well, det är inte första *host*Ex Machina*host* eller sista gången sånt här händer.

Filmspanarna gick i alla fall och såg Mistress America och vi kunde faktiskt se den på Rigoletto. Påtryckningar på SF (jag drog mitt Twitter-strå till klagostacken) hade fått dem lägga en ynka visning till på en annan plats än det av vissa avskydda Heron City.

Jag gillade Groah Baumwigs förra film Frances Ha. Efter en snackig och lite tramsig inledning tog sig den filmen rejält och blev härligt melankolisk och nästan lite sorglig. Den gjorde en del klockrena iakttagelser kring det sociala i vårt app-fyllda samhälle. Dessutom kunde jag inte låta bli att gilla Frances som person.

Här blev det inte lika bra tyckte jag. Dialogen går i kulsprutetempo och framförallt Brooke skjuter vilt kring sig. Hon pratar och pratar, men lyssnar till synes inte på nån, och allt kretsar kring henne. I en dialog kan tre olika ämnen avhandlas om vartannat under fem sekunder. Det blir aningen jobbigt att lyssna på.

Efter ett tag kommer jag in i det, eller så lugnar det ner sig lite, när filmen tar oss med ut till en förort till en av Brookes gamla fiender (som snott hennes pojkvän, katter och idéer). Jag trodde ett tag att filmen skulle stanna kvar här resten av filmen och att vi skulle få ett trevligt kammarspel.

Mistress America känns som en lite mer osympatisk version av Frances Ha. Inte alls dålig men inte lika mysig. Jag gillar vissa sanningar som Brooke lägger fram. T ex hur svårt det ibland kan vara att få nåt vettigt gjort och istället surfa runt på YouTube och titta på randomklipp. Den här texten var t ex inte så rackarns lätt att klämma ur sig. Efter filmen gick filmspanarna och åt middag och pratade om allt möjligt (innan det urartade till ett bondage-party) och när det var dags att bege sig av hemåt hade filmen liksom bara försvunnit ur mitt medvetande. Därför tror jag att jag är snäll när jag delar ut en trea. Det borde nog egentligen vara en stark tvåa. Nej, en trea, filmen puttar ju på så trevligt.

Och nu när jag tänker till så minns jag några bra scener. När Brooke ska pitcha sin nya restaurang för att få pengar av sin fiendes pojkvän. När Brooke pratar med sin pappa i mobilen och får reda på att han inte ska gifta sig och vill att han ska kämpa och inte ge upp. Är det kanske sig själv hon egentligen riktar sig till? Ja, givetvis. När Brooke på en bar fullkomligt tillintetgör ett gammalt mobboffer från skoltiden som kommer fram för att låta Brooke veta att hon blev sårad av Brooke då. Mm, bra scener som kändes mer äkta än resten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in de säkert mer djuplodande texterna som mina filmspanarvänner bjuder på.

The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Har du inte sett den? (Carl)

Sinister

SinisterTitel: Sinister
Regi: Scott Derrickson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

De gånger jag har varit med på Filmspanarnas månatlig träff med biofilm och efterföljande pubhäng så konstaterar jag att vi hittills sett filmer inom följande genrer: Drama, Action, Science Fiction, Dokumentär och… Tim Burton-fantasy. Nu var det dags för SKRÄCK. Muahahaha. Eftersom det handlade om just skräck så hade SF bara sena visningar att erbjuda så vi fick vända på ordningen (pub först, film sen) men det kändes passande med tanke på att skräck väl hör natten och mörkret till.

Om man skriver in ordet ”sinister” på Googles översättningssida får man upp de svenska orden ”olycksbådande”, ”lömsk”, ”ondskefull” och ”vänster”. (Sinister är tydligen vänster på latin och motsatsen, höger, heter dexter och dessa ord används inom medicinen, därav namnet på tv-serien Dexter. Så, då har jag lärt mig nåt nytt idag med. :)) Sinister är en olycksbådande, lömsk och ondskefull film, japp, det stämmer. Dessutom är den för jävla läskig. Till vänster om mig satt Fiffi och skrek ”Åh, fy fan!” med jämna mellanrum. Till höger satt Joel med händerna uppdragna framför ansiktet för att ta skydd mot nästa hoppscen. Själv satt jag på helspänn, skruvade på mig av skönt bubbligt rysobehag. Eller hoppade typ en meter upp i luften.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison som skriver faktaböcker om bestialiska mord. Nu är det inte bara skildringar av vad som hände rätt upp och ner, nej, Ellison ska också sätta polisen på plats genom att i princip göra om utredningen och komma fram till att man tagit fast fel mördare. För tio år sen var han en celebritet då han hade en bästsäljare men nuförtiden är han på dekis. Med sin familj flyttar han till ett nytt hus för att få inspiration till en ny bok. I huset har ett ohyggligt familjemord begåtts. Mamman, pappan och två barn har mördats och familjens tredje barn är spårlöst borta.

När Ellison går upp på vinden i huset hittar han en låda med Super 8-film med familjevänliga titlar som Family Hanging Out, Sleepy Time och Lawn Work (ooooh, det här var nog den läskigaste). Filmerna är långt ifrån familjevänliga utan är snuff movies där familjer mördas framför kameran. Ellison börjar nysta i det hela och upptäcker samband mellan morden. Samband som gör att han börjar frukta att han just flyttat till FEL hus. Muahahaha.

Jag insåg precis att den här filmen delvis är en found footage-film och att jag faktiskt gillar den. Men det kan bero på att just found footage-biten bara är en del av filmen, och en helt naturlig sådan. Här finns inga konstiga moment där man bara tänker ”varför håller de fortfarande på att filma!?!” eller ”släpp kameran och spring!!”.

Sinister bygger upp stämningen relativt långsamt. Den med jämna mellanrum återkommande Super 8-filmen Family Hanging Out ger en obehaglig stämning hela tiden. Vi känner att nånting är väldigt fel, och att man inte skulle vilja bosätta sig i det där huset. Förutom att vara en ren skräckis så är det också en ganska bra film i övrigt. Ellison kämpar med sin bok, han dricker (whisky) för att få inspiration/hålla ångesten borta. Han och frun bråkar om hans jobb och hans böcker och hur det påverkar barnen. Framförallt är Sinister dock en skräckis.

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här filmen, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar. Det förekommer en bogeyman kallad Mr Boogie och, I’ll tell you, det ansiktet vill du INTE se bredvid dig i sängen när du vaknar upp mitt i natten. Förutom rysarscener så får vi givetvis ett gäng hoppscener, men inte överdrivet många och de är alltid välförtjänta när de kommer. Man spelar inte bara plötsligt upp ett högt ljud utan det hela byggs upp bra.

En sak jag nästan alltid gillar är när personer i filmer försöker pussla ihop vad som har hänt genom att titta på filmer eller foton och hitta detaljer i dem. De spelar filmerna fram och tillbaka för att upptäcka nån detalj som leder framåt. Just detta får vi även i Sinister. En annan positiv sak är att vi får se James Ransone (Ziggy från The Wire, yay!) som en polis som försöker hjälpa Ellison med sin ”utredning”.

Jag skrev på Twitter efter visningen att det här är den bästa skräckfilm jag har sett sen The Ring (remaken!) och det håller jag fast vid. Jag läste nu att manusförfattaren C. Robert Cargill fick idén till Sinister efter att ha haft en mardröm efter att sett just The Ring. Förståeligt. Det finns några smådetaljer som jag inte tycker funkar riktigt bra som t ex en ganska lång sekvens med barn som ska vara läskiga men inte är speciellt läskiga. Då tappade filmen sitt järngrepp om mig… men det var nästan bara skönt, haha.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 4/5

****

Nu tycker jag du ska kolla in hur högt de andra Filmspanarna hoppade: Filmitch, Jessica, Sofia, Fiffi och Joel (yay!).

%d bloggare gillar detta: