Pixar: Coco (2017)

Under mitt Pixar-tema har en sak blivit väldigt tydlig. De filmer som funkar absolut bäst för mig är de som känns lite vuxnare, de som inte har så rackarns många populärkulturella referenser och de som har människor som huvudpersoner. Filmer om bilar, dinosaurier, leksaker, myror, monster eller fiskar funkar överlag sämre. Så är det bara.

Coco visade sig vara en film som gick hem hos Pixar-skeptikern Jojjenito. Den gick till och med hem rejält. Ja, den gick hem så rejält att det blev dammigt i rummet. Inte bara nästan dammigt. Nej: dammigt!

I Coco har Pixar åkt till Mexiko där vi träffar den stora och mustiga familjen Rivera som förbereder firandet av Día de Muertos. Den unge Miguel drömmer om att bli musiker men det kan bli svårt om man är en del av familjen Rivera. Mörka familjehemligheter har gjort att musik är bannlyst. Flera generationer tillbaka så lämnade mannen som Miguels mormors mormor (ja, jag tror det blev rätt) var gift med sin fru och lilla dotter Coco för att göra karriär som musiker. Han kom aldrig tillbaka, och därmed var musik a big no-no i familjen Rivera.

I hemlighet vill Miguel uppträda på en talangjakt under festligheterna kring Día de Muertos. Han behöver dock en gitarr, och kommer på idén att sno den gitarr som förvaras inne i gravkammaren där byns musikhjälte Ernesto de la Cruz sover den stora sömnen. Well, det kanske Miguel inte skulle ha gjort. Eller så skulle han gjort just det. Miguel transporteras nämligen till De dödas land där han träffar på sina gamla döda släktingar och kanske kan han även få reda på vad som egentligen hände med Cocos far. Arriba!

Ja, jag tyckte det var en härlig film. Inledningsvis kunde jag tycka att det var en lite överdriven reaktion att vara så totalt emot musik. Att musik skulle vara helt förbjudet att vare sig lyssna på eller än värre spela själv. Men efter hand så insåg jag att det handlade om en gammal familjehistoria som ärvts ner från generation till generation. Det sätter sig i väggarna. Gammalt groll.

Miguel är ju ännu oförstörd och när alltså på en hemlig dröm om att lyckas som musiker. Han har inrett en (hemlig, förstås) vindsvrå till en sorts musikstudio där han tittar på gamla VHS-band med sin hjälte de la Cruz och lär sig sjunga och spela gitarr.

Vi har alltså ett av Pixars återkommande teman: en ung pojke eller flicka (eller dinosaurie) som känner sig hämmad av sin familj och inte får göra det som hen själv vill, som inte får skapa sig sin egen framtid. Brave är väl det andra tydligaste exemplet.

Ett annat tema som jag känner igen vid det här laget är skildringen av en parallell men dold värld där ett annat liv fortgår samtidigt som vårt eget. I det här fallet är det ju De dödas land vi får lära oss mer om. En skillnad är att i Coco så är ju personerna i filmen medvetna om att det finns en sån värld. De tror på den även om de inte kan se den och de som befolkar den. Ja, förutom Miguel då som via magins (?) hjälp får tillgång till den.

Coco har ett väldigt fint budskap. Eller kanske inte ett budskap. Det kändes mer som en filosofisk tanke. Så länge människor i vår värld minns och tänker på sina döda släktingar så lever dessa vidare i De dödas land. Men om inte historierna om de sedan länge bortgångna inte berättas så kommer förr eller senare en tid när ingen längre minns, och då försvinner man även från De dödas land in i intet. *snyft*

Slutet är en känslobomb som briserade med stor styrka. Det gick inte att värja sig när Miguel sjunger sången ”Remember Me” för sin mormors mor Coco för att hon ska minnas sin far så att han ska få chansen att besöka sin levande familj under nästa års Día de Muertos. Dammigt!

Förutom detta rörande slut har filmen en del andra plus. Givetvis är animeringen supersnygg. De färgsprakande miljöerna i De dödas land var underbara. De döda själva var skönt framställda som löst sammansatta skelett. Här snackar vi att man faktiskt tappar hakan på riktigt om man blir överraskad.

Efter att filmen nu har marinerat ett dygn så känner jag mig tvungen att dela ut temats andra 4/5-betyg till Coco. Det är denna och Ratatouille som hittills har förärats med så höga betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Doctor Strange (2016)

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

%d bloggare gillar detta: