Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.

The Neon Demon (2016)

Jag älskade Nicolas Winding Refns Drive och jag hatade Nicolas Winding Refns Only God Forgives. Hans Pusher-trilogi är en härlig serie filmer från hans första tid som regissör hemma i Danmark. Vad skulle jag tycka om The Neon Demon? Svar: jag tyckte om den väldigt mycket (plats 15 på min årsbästalista för 2016). Den känns inte lika deprimerande tråkig som Only God Forgives. I The Neon Demon är allt så cyniskt, kallt, ytligt och over the top att det inte kan vara tråkigt deprimerande. Det blir snarare exalterande.

Elle Fanning spelar Jesse, en ung fotomodell som kommer från en småstad till L.A. för att pröva lyckan som fotomodell. Det går bra och snart är Jesse i allas fokus, vilket upprör de andra (äldre) modellerna – eller bönsyrsorna alternativt vampyrerna som man också kan kalla dem.

Fy fan vilken värld som skildras i filmen. Allt är yta och utslagning. Det kanske är lite väl övertydligt trots allt. Men det har liksom slagit över och passerat övertydligt och blivit… satir?

Allt är otroligt snyggt och som en konstinstallation. Mina tankar går till den kalla och sylvassa värld som Tom Ford skapade i Nocturnal Animals. Det bästa i The Neon Demon var nog Jesses första show. Jag fick gåshud. Trianglar är det tydligen som gäller. Det börjar i blått och slutar i rött. Hon går från att vara oskyldig och vän till att vara röd och farlig. Man kan bara vara perfekt en gång. Förgänglighet. Sagolik musik av Cliff Martinez. En av få gånger som jag noterar musik och kompositör.

Det hela slutar i sexuellt våld, kannibalism och konstigheter när Jesses kollegor, två modeller och en makeup-artist, beslutar sig för att gå full Báthory med henne.

Slutligen: Keanu Reeves är med i en biroll som en något skum motellägare och han var mycket bra. Dessutom kändes han annorlunda jämfört med hur han brukar vara. Det var nåt med rösten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

Bumblebee (2018)

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Point Break (1991)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

The Draughtsman’s Contract (1982)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om The Draughtsman’s Contract skrevs i juni 2009.

Den andra filmen i paret med Greenaway-filmer blev Tecknarens kontrakt. Den är ganska annorlunda jämfört med Dränkta i nummerordning. Men även i den här tidiga Greenaway-filmen är både scenografin och fotot otroligt genomtänkt. Greenaway är intresserad av konst (han ville som barn bli konstnär) och hans filmer är konstverk i sig. Tecknarens kontrakt utspelar sig på en herrgård i slutet av 1600-talet i England. En ganska självgod tecknare får i uppdrag att måla av herrgården. Samtidigt pågår en hel massa intriger, kanske det t.o.m. förekommer mord.

Inledningsvis då det förekommer vackra scener med endast stearinljus som belysning gjorde jag kopplingar till Kubricks mästerverk Barry Lyndon men sen blev det mest pratfilm. Om man jämför med Dränkta i nummerordning är det inte lika mycket explicit sex och död. Däremot är det mer dialog (snackelisnack!), och ganska tråkig dialog, tyckte jag. I och för sig brukar jag ofta gilla brittisk överklassengelska på film, men här blev det för mycket och intetsägande. Det känns som Greenaway bildmässigt är väldigt skicklig men har svårare att få ihop en hel film som håller ihop.

Jag skrev att Tecknarens kontrakt skilde sig från Dränkta i nummerordning. Det som man slipper är den där studentikosa Monty Python-humorn. Här är det som jag tidigare skrev istället väldigt dialogtungt. Det snackas en hel massa och jag började efter ungefär två tredjedelar av filmen nicka till så smått. Det kan i och för sig berott på att jag precis sett Dränkta i nummerordning och sen ätit upp en halv kyckling. Trots kaffe kan ju sånt sätta sina spår. Nja, jag kan inte ge filmupplevelsen (eller filmen) godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Drowning by Numbers (1988)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om Drowning by Numbers skrevs i juni 2009.

Brittiske Peter Greenaway har varit en regissör som jag haft i bakhuvudet under en längre tid. En sån där regissör vars filmer man tycker man borde ta och se nån gång eftersom det verkar handla om annorlunda filmer som inte riktigt liknar något annat. När så en kompis tyckte det var dags för en dubbelvisning av Greenaway-filmer så tackade jag glatt ja. Första filmen blev Dränkta i nummerordning.

Vi möter tre generationer kvinnor (mor, dotter och dotterdotter) som samtliga har vissa problem med männen de lever ihop med. Det är upplagt för en del mord med vatten inblandat om man säger så. Greenaway är besatt av död och sex, något som förmodligen återkommer i fler filmer. I Dränkta i nummerordning dör folk på ett helt naturligt onaturligt sätt, vilket känns uppfriskande men lite skumt.

Lite kul var att jag kände igen en av skådespelarna (han spelar en ”coroner” (ung. rättsläkare) som är nära vän med de tre kvinnorna). Men jag kunde inte för allt i världen inte komma på var jag hade sett honom. Efter 2/3 av filmen trillade slutligen polletten ner: det var snubben – well, eller gubben – som spelade Théoden i Sagan om ringen-filmerna. Bernard Hill heter han. I Dränkta i nummerordning får vi för övrigt se honom endast iklädd en slips.

Greenaway verkar vara en regissör som skapar helt egna världar med egen logik. Miljön vi befinner oss i känns väldigt brittisk men allting är liksom skruvat två varv till. Filmen utspelas på brittiska landsbygden vid havet, och scenografin och fotot håller hög klass. Handlingen och skådespelarnas stil är tyvärr lite studentikost jobbig. Det förekommer en tröttsam variant av Monty Python-humor som jag inte gillar. Vissa saker är bra medan andra bara känns… interna, i brist på bättre beskrivning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Sista söndagen med Bergman: F & A – Den kalla och varma familjen

All good things come to an end, som det heter på utrikiska.

(Rackarns att det ofta dyker upp engelska uttryck i huvudet istället för svenska.)

För nästan exakt ett år sen inledde jag mitt Ingmar Bergman-tema här på bloggen. Jag kallade det ett sommartema inledningsvis, och visst, det inleddes en sommar men har nu alltså hållit på, med inlägg en gång i veckan, under över ett år.

När jag startade temat hade jag redan sett och skrivit om drygt 30 av Bergmans filmer. Vissa av dessa texter hade jag även publicerade på bloggen sen tidigare medan andra hade lagts upp på gamla filmforum men inte på bloggen. Temat gick ut på att lägga upp alla gamla texter samt bocka av de filmer jag inte hade sett.

Inledningsvis gick det smidigt eftersom jag hade sett de flesta av filmerna. Jag gick i kronologisk ordning och fyllde i de få luckor jag hade, bl a Bergmans regidebut Kris, spionfilmsfiaskot Sånt händer inte här och färgfilmskalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor. En trevligare upptäckt var Bergmans två dokumentärer om Fårö, Fårödokument och Fårödokument 1979.

Under våren började det gå lite segare men efter en liten paus med bl a en skidresa till Serre Chevalier så kom jag tillbaka med förnyade krafter spurtade mot mål. Nu känner jag att jag har nått vägs ände, och jag stannar på det fina jämna numret 50 sedda filmer. Det känns helt rätt att stanna nu. Visst finns det några filmer kvar att se. Det handlar främst om ett antal tv-teater-filmer som jag valt bort eller helt enkelt inte fått tag på.

Den sista film jag såg var alltså den fem timmar långa tv-versionen av Fanny och Alexander och jag blev fullkomligt besatt av den. Det var en ren njutning att se den. När jag skulle skriva om detta mastodontverk så blev det till slut så att jag delade upp det hela i flera inlägg i form av funderingar kring teman eller andra detaljer i Fanny och Alexander. Egentligen blev det kanske mest en uppräkning av olika scener som jag tyckte mycket om, men det kanske är mer av en ärlig hyllning än att försöka göra djupgående tolkningar om vad filmen egentligen handlar om.

En sak som slog mig och som jag hade missat under tidigare tittar på Fanny och Alexander var det faktum att familjen Ekdahl inte var problemfri på nåt sätt. Här hittar vi minsann vår beskärda del av mörker. Otrohet är mer regel än undantag, och det gäller inte bara den övererotiska Gustaf Adolf (Jarl Kulle). Carl (Börje Ahlstedt) behandlar sin tyska fru Lydia (Christina Schollin) som skit. De har en jobbig relation, men bättre att vara tillsammans i helvetet än ensam, typ. Carl är en slarver med spelskulder upp över öronen, och så är han förstås övererotisk som Helena Ekdahl konstaterar.

En som inte är övererotisk är Emilies (Ewa Fröling) man Oscar (Alan Edwall) och det antyds att Emilie hittar tillfredsställelse på andra håll, med andra män. Även det här hade jag missat under tidigare tittar. Under frukosten på juldagsmorgonen fnittras det när Emilie får höra att det är den stilige biskopen Edward Vergerus som ska hålla i julottan. Aha, Emilie och biskopen har haft ihop det tidigare. Minsann!

Det som skiljer familjen Ekdahl från det kalla helvetet som vi får uppleva hos Edward & Co på biskopsgården är att det i grunden finns en värme här. Hos Ekdahlarna får man lov att göra misstag. Man får lov att vara svag. Man får lov att glömma sina problem och sväva ut i förströelser och fantasi.

Biskopens familj har samma typer av problem som familjen Ekdahl men här ska allt sopas under mattan och förtryckas. Man (eller snarare: Edward) lever i villfarelsen att man med religion och genom att leva som en asket på nåt sätt kan rena sig själv. Han lurar sig själv och nånstans vet han ju om det också. Edward skiljer sig inte från nån annan. Hans högvördighet har sina problem, ekonomiska och andra. Men han tror att han är bättre än andra eftersom han lever i ett kärvt och osmyckat hem där soppan under middagen intas under tystnad. Kallt, iskallt. Barnen känner ju av det här direkt och avskyr det från första stund. För Emilie tar det lite längre tid eftersom hon också, inledningsvis, lurar sig själv.

I slutet av filmen återvänder barnen och Emilie till familjen Ekdahl och även till teatern, som ju är en familj i sig. Gusten håller sitt tal om hur Ekdahlarna älskar sina undanflykter och att man ska glädja sig åt den lilla världen: den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna! Ja, men då gör vi väl det tycker jag. 🙂

Därmed är temat slut och vi får se hur lång tid det dröjer innan jag ser en Bergman-film igen. Nu kan jag återgå till att till slut snickra ihop den där årsbästalistan för 1972.

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

%d bloggare gillar detta: