Under the Shadow (2016)

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Passion of the Christ (2004)

Jag råkade ramla på en gammal preblogg-text om The Passion of the Christ som jag skrev när jag hängde på ett numera avsomnat filmforum. I texten, som skrevs i april 2004, dyker jag relativt djupt i ner handlingen och jämför med hur det var skrivet i bibeln. När jag nu kollar igenom forumtråden om filmen så ser jag att diskussionerna var relativt heta; därav min analyserande text om huruvida filmen var antisemitisk eller ej.

Jag ska erkänna att jag gillar filmer med bibliska teman. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis (VIF) som avskydde kristendomen, Jesus och Mel Gibson) har nämnt tidigare så är ju bibeln rena fantasyn och fantasy gillar jag. Den senaste ”bibliska” film jag såg var den mäktiga Ben Hur som jag gillade mycket. I Ben Hur är inte Jesus med mycket alls men han spelar ändå en mycket viktigt roll och filmens fullständiga titel är faktiskt Ben Hur – A Tale of the Christ. Ok, åter till Cold Mount.. eh, The Passion of the Christ. Efter att ha läst igenom slutet av de fyra evangeliumen kan jag bara konstatera att filmen återger händelseförloppet på samma sätt som i bibeln. Det verkar som om det mesta är taget från Lukasevangeliet men vissa saker kommer från de andra snubbarna (Matteus, Markus och Johannes). Exempelvis så säger Jesus innan han dör ”Det är fullbordat” i filmen. I bibeln är det bara Johannes som har med detta medan en karaktär som Herodes bara nämns av Lukas (åtminstone i samband med att Jesus grips och förhörs). Så rent teoretiskt kan jag inte klaga på att regissören och manusförfattaren Mel Gibson återgivit nån påhittad version. T ex så är det ju fariséerna (översteprästerna) som vill korsfästa Jesus. Fariséerna var en ”sekt” inom judendomen som var renläriga och dessutom förmodligen rädda att förlora sin makt om det nu visade sig att Jesus verkligen var Messias. De kan alltså inte ses som representanter för judarna. De fick visserligen med sig folkmassan av ”vanliga” judar men detta kan ses som nån form av masspsykos. Idag dömer vi ju inte ut tyskar som ett ondskefullt folk även om det gick som det gick i 30-talets Tyskland. Sen var ju faktiskt Jesus jude själv. Och en annan sak som jag funderat på är att Jesus död (och senare återuppståndelsen) faktiskt är grunden för kristendomen (Jesus tog på sig allas synder osv). Så kristna idag ska väl snarare tacka dem som korsfäste Jesus, eller?

Vissa har klagat på att Pilatus framställs som ganska sympatisk. Nu är det i princip så han framställs i biblen också så då får klagarna klaga även på bibeln. Nu kan man ju hävda att Gibson valt att vinkla det hela till Pilatus fördel och till judarnas nackdel men för mig stämde det ganska väl med vad som hände i bibeln. Det enda lustiga och lite märkliga som jag noterade var att Herodes framställdes som en fjollig bög och hela hans hov som ett gäng After Dark-aspiranter. Jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det kändes lite som om Gibson här försökte säga att allt som är annorlunda är farligt och fel. Det var ganska onödigt.

Ok, nu till det rent filmiska. Eftersom jag som sagt brukar gilla bibliska historier så kunde jag inte låta bli att till en viss grad gilla filmen. Den förmedlade en ödesmättad stämning och hade vissa starka scener. Jag tyckte början i Getsemane var bra gjord. Mörkt och stämningsfullt. Vissa har klagat på Djävulen men jag tyckte denna gestalt var bäst i hela filmen. Ok, Gibson har valt att göra Djävulen till en androgyn varelse, spelad av en kvinna med rakade ögonbryn. Filmkrönikan-Orvar kallar Gibsons Satan för en David Bowie-figur och han tyckte det kändes lite konstigt. Nja, jag vet inte. Gestaltningen av Herodes kändes märkligare. Djävulen var ändå lite småläskig som sig bör. Att använda arameiska (inte armeniska!), latin (och hebreiska?) var bra och gav en helt annan känsla. Sen ska tydligen romarna i Jerusalem vid den här tiden ha pratat grekiska har jag hört, men vad fan.

Till det negativa hör att man redan i början i Getsemane började tröttna på slow motion-scenerna. Att se Jesus bli gripen i Getsemane i slow motion, att se Jesus bli piskad i en kvart i slow motion, att se Jesus falla under kortets tyngd gång på gång på sin väg upp mot Golgata i slow motion, att se Jesus få spikarna inspikade i slow motion, etc, etc, blev för mycket. Sen krävs det nog för att bli helt gripen av filmen att man helt enkelt är kristen och har en relation till Jesus. För oss andra så är det för lite s.k. backstory, dvs en bakgrund till karaktärerna, i det här fallet Jesus och t ex Maria från Magdalena. Rent känslomässigt räcker det inte med några korta tillbakablickar från Jesus tidigare liv. Exempelvis så var det en tillbakablicksscen som tydligen visade när Jesus drev ut onda demoner ur Maria från Magdalena. Jaha, det fattade ju inte jag utan läste om det först efteråt. Så filmen kräver nog att man kan sin bibel innan man ser den. Jag måste också nämna att jag tyckte det var lite lustigt, och nästan malplacerat, att Gibson ett antal gånger använder rena skräckfilmseffekter, t ex i skildringen av Judas ångest efter att ha förrått Jesus eller när Djävulen, bärandes på en mutantbebis, gled förbi för att kolla in pryglingen av Jesus. Haha, ganska kul ändå. Nåväl, Gibsons spektakel räcker till godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Efter att jag sett filmen blev jag vid utgången ”överfallen” av personer som ville dela ut en broschyr vid namn ”Mannen som förändrade världen”. Me not like. Funderade på att ta en för Lestats räkning, men sket i det… 😉

Life (2017)

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Final Destination (2000)

Final Destination från år 2000 startade en liten serie filmer om Döden. Fem stycken har det kommit där den senaste är från 2011. Själv har jag bara sett den första och jag tror att det kommer att förbli så. Det känns inte som att det går att mjölka den här filmidén så många gånger utan att det blir ren repetition. Min preblogg-text om den första filmen skrevs i april 2004.

Alex, som verkar lite smått besatt av Döden redan från början, ska på klassresa till Paris men får på planet innan start en vision om deras kommande död och att flygplanet ska krascha. Han får panik, det uppstår tumult och Alex lämnar planet med sex andra. Givetvis kraschar planet strax efter start och alla ombord dör. Men Döden hade en plan och den ändrar man inte på så lätt, utan en efter en så dör även de som lämnade planet. Alex försöker komma på hur man kan lura Döden. Muahaha.

Hehe, ja, det var en bra idé och jag gillade inledningen på filmen, på planet, visionen, paniken, de lämnar planet etc. Det var bra gjort. Första dödsscenen var också skön och faktiskt lite småkuslig. Hmmm, men sen tycker jag det övergår lite till en mer normal tonårsskräckis med mindre av kuslig stämning och mer av action. T ex tyckte jag hela sekvensen när en rollfigur var fast i en bil under ett åskovädret och med en fladdrande elledning bara var jobbig.

Jag tyckte att Alex snack om Dödens plan hit och dit blev lite för övertydligt. Den kusliga stämningen försvann då, och det blev nästan töntigt. Jag kände att regissören James Wong inte kunde bestämma sig för om det skulle vara en rysare eller en rysarkomedi, vilket gjorde att det i alla fall för mig varken blev hackat eller malet. Jag tycker även alla dessa amerikanska high school-tonåringar börjar bli lite tröttsamma. Jag har ledsnat på dialogen, miljöerna och skådespelarstilen. Men, det medges, inledningen och dödsscenerna var ok och dessa är anledningen till att filmen får godkänt. Jag gillar även scenen med bussen, men tyvärr hade jag redan sett just det klippet så jag var beredd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Equilibrium (2002)

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Joker (2019)

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

American Psycho (2000)

”Try getting a reservation at Dorsia now, you stupid fucking bastard!”

Mary Harron är en regissör som man inte har hört eller hör så mycket om. År 2000 gjorde hon den relativt uppmärksammade filmatiseringen av American Psycho men efter det försvann hon från filmscenen och har mest sysslat med att regissera tv. Jag undrar om det delvis beror på att hon är kvinna? Det är lite samma sak med exempelvis Patty Jenkins och Debra Granik. Varsin uppmärksammad film (Monster och Winter’s Bone) men sen blev det tyst. Nu är dock bägge dessa tillbaka med Wonder Woman respektive Leave No Trace. Kan man hoppas på en liknande comeback för Harron? Min text om American Psycho skrevs i mars 2004.

Det är kul att det är en kvinnlig regissör, Mary Harron, som ligger bakom den här filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman med samma namn, en roman jag faktiskt har läst. Christian ”Bio.nu-älsklingen” Bale (min kommentar: Bio.nu var en filmsida vars forum jag hängde på när det begav sig och alla där gillade Bale) spelar Patrick Bateman, en ångestfylld Wall Street-yuppie som är besatt av att vara rätt. Det gäller kläder, hudlotion, musik, ID-kort, hippa restauranger, ja, allt som är viktigt i livet! Han har en fästmö (Reese Witherspoon) och han gillar att mörda hemlösa, horor, och andra yuppies som är mer rätt än vad han själv är.

Oj oj, jag gillade verkligen typ de första 45 minuterna av den här filmen. Då är det en klar fyra. Det var ju hur roligt som helst att se Bale glida runt i den ytliga världen bland restauranger, kreditkort och Huey Lewis and the News. Helt underbart var ju också när han skulle mörda den där fruktansvärt irriterande Paul Allen (Jared Leto) som hade finare ID-kort än stackars Bateman. Regnrock på, yxa fram, samtidigt som han ingående berättar om musiken som han spelar på sin svindyra stereo. Hehe, underbart. Oj, vad jag skrattade då.

Just dessa ovan nämnda musikrecensioner förekommer även i boken, och då bryts tillfälligt historien för att berätta om Genesis, Whitney Houston eller Huey Lewis. Kul att regissören Harron har integrerat detta på ett ganska smart sätt i filmen.

Mot slutet så spårar tyvärr filmen ur lite tyckte jag, eller snarare så tar den fel spår. När den försöker bli allvarlig (som jag tolkade det) så funkar det inte riktigt eftersom den känts som en absurd komedi fram tills dess. Jag tycker inte filmen lyckas knyta ihop säcken och komma fram till nån riktig poäng. Men den var ändå rolig, underhållande och sevärd.

Bale ser ruskigt vältränad ut (han måste ha gått på strikt diet) och passar perfekt in i rollen som yuppien som desperat vill passa in. Han lyckas perfekt med att gestalta detta genom sitt minspel, ansträngt ibland när han blir irriterad och med ett falskt dollargrin när det måste till. Bravo, Bale! Jag skulle gärna vilja se honom i en roll där han spelar lite mer vanlig, och inte hjärntvättad polis (Equilibrium) eller psykopat som här, för att se om han klarar det. (Min kommentar: ja, har vi fått se det? En normal Bale?!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En komikers uppväxt (2019)

Innan jag såg En komikers uppväxt på Malmö Filmdagar så hade jag noll koll på den historia som skulle berättas. Jag hade kanske sett några glimtar av 90-talsserien som gjordes med Björn Kjellman men Jonas Gardells bok och detaljer om handlingen var okänd mark för mig. Och kanske bidrog detta faktum till att jag uppskattade filmen mer än jag gjort annars. Jag tycker alltid det bästa är att gå in i en film helt blank, utan att ha sett trailers, läst bokförlagor eller känna till en massa om handlingen. Men det är väl kanske en självklarhet.

För folk som däremot sett både tv-serien och läst boken så kan man ju ställa sig frågan: varför göra den här filmen? Men för mig är det ju första gången jag tar del av materialet. Vinst för mig!

Men jag kan faktiskt tala om en orsak till att det var bra att man gjorde en ny version av Gardells berättelse. Svaret är Johan Rheborg. Han är nämligen svinbra som den vuxne Juha, komikern som är filmens huvudperson. Rheborg känns totalt trovärdig och naturlig som komiker (kongenial rollbesättning) med ångest över saker och ting som hände under skoltiden, då för länge sen, i villaförorten. Det går så långt att Juha inte längre kan uppträda utan får nån form av panikattacker. För att komma på fötter igen beslutar han sig för att kontakta sina gamla skolkamrater för att konfrontera dem… eller sig själv.

Uppblandat med sekvenserna i nutid får vi tillbakablickar från skoltiden. I själva verket så är det dock scenerna med barnen i skolan som dominerar, vilket är lite synd. Dessa delar av filmen är tyvärr inte lika bra som de ganska korta bitarna vi får med Rheborg. Skildringen av dåtiden är inte dålig egentligen men nutidsscenerna har ett helt annat allvar och en annan nerv.

Den allra bästa scenen i filmen var en outhärdlig sekvens när Rheborg i logen efter en föreställning får besök av en gammal plågoande från skoltiden. ”Äh, vafan, kom igen nu, kom och ta en öl med mina polare!!”. Juha faller tillbaka i gamla mönster, viker sig och spelar sin gamla bekanta roll. Jag fick lite vibbar av Återträffen eller nån obehaglig Ruben Östlund-scen.

Här måste jag även nämna vem som spelade den där plågoanden. Det var Johan Falk själv, dvs Jakob Eklund. Det tog dock typ fem minuter innan jag förstod vem det faktiskt var. Eklund var rödplufsig i ansiktet och hade silverfärgad Zlatan-frisyr. Han var sig totalt olik från Falk-filmerna – men han var mycket bra.

Barnskådisarna är alltså inte dåliga, men bitvis är det allt lite stelt, det måste jag säga. Miljöerna i 70-talsscenerna är så proppfulla med bitterljuv nostalgi att jag fick ont i magen. Men grejen var att det nästan blev för mycket med kläderna, cyklarna, frisyrerna, gillestugorna och klassrummen med bänkar med blå lock. Så mycket att det kändes som att det var ett museum vi tittade på. Det här gällde även en del av rolltolkningarna, som var så överdrivna att de blev karikatyrer.

En sak som gjorde att filmen höjdes en del för mig var att jag kunde relatera till en några saker som hände i filmen då under skoltiden. Det hade att göra med vissa barns etniska bakgrund och en del andra saker som jag inte vill gå in på eftersom det vore att spoila filmen.

I slutändan hade jag ändå önskat mig en film som hade fokuserat mer på Rheborgs gestaltning av Juha och byggt ut hans rollfigur och gett oss mer kött på benen där. Så bra var nämligen Rheborg. Som helhet var det här ändå inte så illa pinkat. Mot slutet blev det t.o.m. lite dammigt i salongen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioEn komikers uppväxt har biopremiär idag fredag. Är den värd ett biobesök? Ja, men kanske det. Film är ju bäst på bio, i alla fall om man slipper skrikande ligistgäng, och det tror jag man slipper på den här filmen.

Fler åsikter om filmen: Fiffi pratar om den i SoF-podden och Sofia skriver om den på Rörliga bilder och tryckta ord (men först efter att hennes Halloween-tema är klart).

The Missing (2003)

Även om han har gjort en del bra filmer (Apollo 13 och Frost/Nixon t ex) så är Ron Howard fortfarande inte en favoritregissör. The Missing är en ganska bortglömd western-rulle där Tommy Lee Jones spelar en pappa som stuckit sin kos och lämnat sin familj. Till skillnad från i Ad Astra så söker han här dock själv upp sitt barn efter en lång frånvaro. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Cate Blanchett spelar den starka kvinnan Maggie som lever som jordbrukare/läkare i 1800-talets New Mexico med sina två döttrar. En dag kommer en vit wannabe-indian (Tommy Lee Jones) till gården. Det visar sig vara Maggies pappa som efter att ha övergett sin familj för länge sen nu vill försonas med sin dotter. I samma veva blir en av Maggies döttrar kidnappad av ett gäng ondskefulla indianer. Nu tvingas Maggie motvilligt ta hjälp av sin pappa.

Ron Howard är inte min favoritregissör. Jag brukar inte tycka att det är nåt speciellt med hans filmer. Ofta tycker jag att de är lite för smöriga. Den här filmen har en del potential i sin historia, men tyvärr är den dåligt gjord i mina ögon. Cate Blanchett är filmens stora behållning. Om inte hon varit med så hade nog det hela varit outhärdligt. Hon är fanimej en riktigt bra skådis!

Jag tyckte filmen var slarvigt och hafsigt gjord. Ibland förekommer malplacerade sekvenser med snabba klipp och i svartvitt. Man ska nog tycka det är lite läskigt då. Ledaren (brujon = häxmästaren) för bandet med kriminella indianer, som dessutom har haft mage att desertera från den stolta amerikanska armén, är en riktigt fuling med acne för en hel generation fjortisar. Inte svårt att veta vem som är ”the bad guy” alltså. Det känns som man inte vetat om man ska göra en episk storfilm med vackra vyer eller en lite mystisk film i det mindre formatet. Tommy Lee Jones gör en liknande insats som Kjell Bergqvist i Tre solar. Lite ofrivilligt rolig alltså. Nåja, nåt att skratta åt i alla fall. Nä, se Jim Jarmuschs Dead Man (med Johnny Depp) istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: