The Haunting (1963)

För tio år sen (!) var jag med på ett bloggtema, initierat av Filmitch, med namnet ”En film som jag ångrar att jag sett”. Min alternativa titel på temat var ”En film som jag ångrar att jag sett – två gånger” och det handlar alltså om The Haunting som jag såg som barn och sen i vuxen ålder och hur olika de två upplevelserna var. Mitt temainlägg hittas här och nedan följer min tidigare inte bloggpublicerade originaltext från augusti 2007 när jag som vuxen såg The Haunting.

Jag såg den här filmen på tv när jag var liten. Jag blev fullständigt vettskrämd. Vissa scener har etsat sig fast trots att jag egentligen inte minns filmen. Nu när jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd. Men de scener jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Men jag har lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egna fantasi att göra, att den blir mindre med åren.

Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha.

Ok, jag blev alltså inte skrämd och det är ju sällan jag blir det nu för tiden. Om jag nu blir det så brukar det oftast inte handla om rena skräckfilmer. Men filmen är duktigt snygg med sitt svartvita foto och den är en ganska mysig och charmig historia. Sen har den faktiskt några scener som är bra och nästan obehagliga och en riktig hoppscen<spoiler> när professorns fru dyker upp bakom en lucka ovanför spiraltrappan </spoiler> finns också. Filmen känns dock en aning lättviktig och blek, lite för snäll helt enkelt, för att vara en skräckfilm. Kanske är det ändå minnet av min barndoms skräcknatt framför teven som gör att jag är lite besviken. Nåja, dålig är den absolut inte och betyget blir en trea. Ah, det blir med ett plus också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om det är nån som lyckas skrämma mig nuförtiden så är det David Lynch. Det är kanske mer en obehagskänsla, men ändå. Det kan gälla vissa partier av Twin Peaks (både serien och filmen Fire Walk with Me) och Mulholland Drive (när snubben på fiket berättar sin dröm för sin kompis och de sen går och tittar bakom fiket, t ex). Ingmar Bergman skrämmer mig ibland också. I Viskningar och rop t ex.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to The Haunting (1963)

  1. Steffo says:

    Hahaha……”titta-bakom-fiket-scenen” i Mulholland….. H5 på den!! – kanske det starkaste minnet jag har från den rullen! 🙂 Creeepy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: