Predestination (2014)

Monsters of Filmfilmspanarna_kvadratEfter att ha sett den härliga Död snö 2 och gått in i Wirströms-depå för energiintag så drog filmspanarna i lördags vidare till nästa Monsters of Film-film. Men så många monster förekommer det inte i Predestination. Nej, det här var en betydligt mer nedtonad film jämfört med Död snö. Ja, haha, de två filmerna är nog så långt ifrån varandra man kan tänka sig. Om Död snö är skräckhumor, så är Predestination science fiction-allvar.

Ethan Hawke spelar i den här australiensiska produktionen en tidsagent. Hans uppgift är att åka runt, främst bakåt, i tiden och förhindra brott innan de sker. Liknande grundhistorier har vi sett i en mängd tidigare filmer. Spielbergs Minority Report hade ett liknande upplägg även om det där handlade om att Samantha Mortons precog kunde se in i framtiden snarare än att någon reste i tillbaka i tiden. Det finns väl även en sunkig jättebra Jean-Claude Van Damme-rulle som t.o.m. heter Timecop. Hur som helst, Hawkes agent har enligt filmen lyckats bra med sina uppdrag men ett fall med en bombman som tagit livet av tusentals människor gäckar honom.

I ett av sina tidsstopp, år 1970 närmare bestämt, jobbar Hawke som bartender för att eventuellt kunna snappa upp information om ett kommande bombdåd. In till baren kommer en man och Hawke och mannen börjar prata med varandra…

…och fortsätter prata, och prata, och prata, och prata. Och prata. Ja, ni kanske märker att jag blev lite uttråkad under deras samtal. Mannen börjar efter ett tag berätta sin livshistoria och då får vi se den historien, som tar sin början 1945, gestaltad i bild och filmen lyfter sig som tur var bort från den tråkiga baren.

Predestination

Nu blir filmen under en tid en uppväxthistoria där mannen från baren växer upp som föräldrarlös och en litet udda person. Här var filmen helt ok och puttrade på. När vi sen återvänder till Hawkes agent/bartender och mannen i baren igen, ja, då börjar konstigheterna, paradoxerna, twistarna. Just sådana här tidsparadoxhistorier brukar jag vanligtvis svälja utan att fundera. Jag brukar älska att klura på mysteriet, att försöka få ihop det hela rent logiskt, väl medveten om att det aldrig kommer att gå att få ihop. Det ligger ju så att säga i naturen hos en paradox.

Tyvärr fick jag aldrig riktigt den där kluriga känslan av Predestination. När filmen var slut så konstaterade jag bara torrt att ”jaha, var det så det var, jaha”. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig kände något för rollfigurerna. Filmen gav ett ganska torrt intryck. Jag tyckte även miljöerna var fula. De kändes som tagna ur ett holodeck-avsnitt av Star Trek: The Next Generation men då utan de mysiga och familjära karaktärerna. Den där baren var ett sömnpiller och under inledningen spenderades det alldeles för lång tid där.

En rolig notis: Mannen som kommer in i baren och börjar prata med Ethan Hawke gjorde oss tittare förvirrade. Skådisen var som en korsning av Leonardo DiCaprio, Jodie Foster och Dane DeHaan. Vem var det egentligen? Det var något som inte riktigt stämde här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte de andra filmspanarna om Predestination? Eller det kanske var en dum fråga. Det kanske redan är förutbestämt?

Har du inte sett den? (pod där Jimmy från Except Fear/Absurd Cinema gästar Markus och Erik)
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (blogg)

%d bloggare gillar detta: