Nina Frisk (2007)

14 maj, 2023 2 kommentarer

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Tár (2022)

12 maj, 2023 4 kommentarer

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 3 (2015)

10 maj, 2023 Lämna en kommentar

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 2 (2010)

7 maj, 2023 Lämna en kommentar

Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Whale (2022)

5 maj, 2023 2 kommentarer

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Top Gun: Maverick (2022)

3 maj, 2023 5 kommentarer

Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Top Gun (1986)

30 april, 2023 8 kommentarer

Innan jag skulle se Top Gun: Maverick kände jag att nog vore bra att ha koll på originalet från ’86, en film som jag inte hade sett eller så hade jag sett den nån gång men sen glömt den totalt. Eller ja, en del hade jag ju sett men det var uteslutande från musikvideon med Berlin. Kelly McGillis glömmer man inte i första taget. Mjaha, det här var ju ganska fånigt. Tom Cruise är en barnunge som bråkar med sina klasskompisar, främst i form av Val Kilmer, på mellanstadiet i flygskolan. Jag blir ganska trötta på dem faktiskt. Tom Skerritt och stentuffe Michael Ironside är bra som lärare på skolan. McGillis tar ner Cruise på jorden och jag tycker det är lite kul att han blir hennes toy boy. Actionsekvenserna med flygplan är inte speciellt bra. Jag vet inte hur många gånger man vevade samma flygplansexplosion om och om igen. Top Gun är inte toppen direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Moonage Daydream

28 april, 2023 2 kommentarer

Nätrullarna är äntligen tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången snackar Daniel och Johan om en dokumentär, nämligen Brett Morgens David Bowie-porträtt Moonage Daydream. Frågan är om filmen bara är ett porträtt eller även ett idolporträtt? Och om det i såna fall är bra eller dåligt.

Vidare så tipsar Daniel om en 80-talsfilm med Bowie-koppling och Johan rekommenderar för en gångs skull en ny Star Trek-serie (eller snarare den tredje säsongen av den serien mer specifikt).

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Filed under Film, Tv-serie Tagged with , , , , ,

10 i topp: Filmer 2022

26 april, 2023 10 kommentarer

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2022 för några veckor sen. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen inklusive sju bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2022 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jämfört med 2021 så har jag nog sett fler filmer från 2022. Den här gången kom jag nämligen till slut igång och började se ikapp 2022-filmer. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag har sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång.

Håll till godo!

17. Weird: The Al Yankovic Story – Rolig metakomedi med Daniel Radcliff som Al Yankovic.
16. Glass Onion: A Knives Out Mystery – En perfekt film för lite mysig mysterieunderhållning.
15. The Northman – Alexander Skarsgård som frustande vargbjörn med endast hämnd i sinnet.
14. The Menu – En underhållande snobbrestaurangsatir som sakta men säkert blir en skräckis.
13. Top Gun: Maverick – Maffig underhållningsaction med flygplansjakt istället för biljakt.
12. Triangle of Sadness – Ruben Östlund gör mig sällan (aldrig!) besviken. Så ej heller här.
11. Nope – Jordan Peele gör alltid intressanta filmer som det går att snacka om i timmar.

10. The Fabelmans
The Fabelmans
För att den påminde mig om den mysiga tv-serien The Wonder Years (En härlig tid).

9. Tár
Tár
För att det var en lång film med surrealistiska inslag som jag till slut hade sjunkit in i.

8. Boy from Heaven
Boy from Heaven
 För att det var en tät undercover-thriller i vackra miljöer som påminde mig om en fängelsefilm.

7. Decision to Leave
Decision to Leave
För att det var en mystisk och stilren thriller med noir-touch där i princip alla hade dolda agendor.

6. Aftersun
Aftersun
För att den vaggade in mig i en nostalgisk stämning och inte släppte taget efter titten.

5. The Banshees of Inisherin
The Banshees of Inisherin
För att den var både rolig och sorglig på samma gång och bjöd på strålande skådespelarinsatser.

4. The Whale
The Whale
För att alla som säger att den är djupt problematisk har fel.

3. The Quiet Girl
The Quiet Girl
För att den har det sorgligaste, eller kanske det mest hoppfulla, slut som jag sett på år och dar.

2. Babylon
Babylon
För att det var den perfekta blandningen av Boogie Nights och Hail, Caesar!.

1. Everything Everywhere All at Once
Everything Everywhere All at Once
För att det fortfarande är den senaste 5/5-filmen jag har sett.

 

Filmer som stod på ska-se-listan men som aldrig gavs en chans (och som nu troligen har missat sin slot): På västfronten intet nytt, Blonde, Guillermo del Toro’s Pinocchio, The Batman, The Woman King, Women Talking och Prey.

 

Idag publicerar även Fripps filmrevyer sin topplista för 2022 och för några veckor sen var det Fiffis filmtajm som listade sina 2022-favoriter.

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

David Attenborough: A Life on Our Planet (2020)

23 april, 2023 4 kommentarer

David Attenborough är en imponerande man. Vilken pondus när han pratar. 96 år gammal idag and still going, kanske inte strong, men going. Nya projekt med BBC är på gång. A Life on Our Planet inleds passande nog med bilder från Tjernobyl/Prypjat. Det är obeboeligt men naturen överlever och visar upp en biolgisk mångfald där. Väl?

I serien är det alltså mer fokus på biologisk mångfald snarare än klimatet, i alla fall inledningsvis. Jag tror det är (klimat)smart och rätt. Om man har det förstnämnda ordnar man förmodligen det andra.

Jag tänker direkt på Attenboroughs BBC-serie Liv på jorden (Life on Earth). Jag var fullkomligt besatt och fascinerad av den som barn. ”Naturhistoria” eller vad vi nu ska kalla det, var det ett ämne vi hade i grundskolan? Vi borde ha haft det kan jag tycka. Är det geovetenskap det kallas kanske?

Nåväl. Själv var jag i alla fall väldigt djur- och naturintresserad som liten. Dinosaurier var exempelvis superpopulära under en period. Jag ritade dinosaurier med krita på svarta tavlan i skolan. Det intresset hade dock avtagit när Jurassic Park hade premiär så den filmen är inte nån jättefavorit.

Jag gillar att David är öppen med att han själv var naiv i början av sin karriär. Han tyckte naturen var cool men att vår jord var en begränsad resurs var inget han funderade över alls. Han var snarare en del av problemet. I dokumentären säger han att mycket har förändrats när det gäller synen på vår begränsade lilla blå planet. Hmm, har det det verkligen?

Själv skrev jag uppsatser i skolan om det här ämnet. Det handlade om växthuseffekten och freoner och allt sånt. En uppsats fokuserade på de försurade skogarna och hade titeln ”Klockan är fem i tolv för våra skogar”. LOL. Jag var Greta innan Greta. Apropå Greta så nämns hon inte ens i dokumentären, vilket jag tror är ett smart drag. Det hade tagit fokus från vad man vill berätta.

På äldre dar har jag möjligen (nähä!) blivit mer cynisk, luttrad eller vad man nu vill kalla det. Förutom att lyssna på vad David Attenborough säger med sin otroliga berättarröst så är det ord från en sån som George Carlin (RIP) som fastnar:

”Save the planet?! We don’t even know how to take care of ourselves yet! We haven’t learned to care for one another. We’re gonna save the f***ing planet?!”

”Besides there is nothing wrong with the planet. The planet is fine. The people are f***ed”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”The planet isn’t going anywhere. We are!”

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →

%d bloggare gillar detta: