Godzilla: King of the Monsters (2019)

Har ni hört talas om MonsterVerse? Det är nästan löjligt hur mycket diverse filmbolag försöker skapa nya eller återuppliva gamla filmuniversum. MonsterVerse är filmer med Kong och Godzilla där de slåss mot varandra och andra monster. Den första filmen var den i mina ögon lyckade Godzilla (2014) och den andra var Kong: Skull Island (2017), även den ett lyckat monsterspektakel.

Nu var det dags för den tredje filmen. Skulle det bli tredje gången gillt? Ja, det skulle det. Godzilla: King of the Monsters är nämligen inte speciellt bra. Ett exempel på det som är dåligt är t ex att Ken Watanabe och Sally ”Poppy” Hawkins är med som otroligt grunda forskarfigurer. Efter bara några minuter blir Poppy uppkäkad av ett trehövdat monster (King Ghidorah) utan att det känns överhuvudtaget.

Till det mer positiva hör ganska snygga och gotiska bilder med ett stort monster (Rodan) som satt på en vulkan nånstans i Mexiko. Jag gillade även hur Mothra faktiskt är en larv, puppa och slutligen en fjäril. Jag uppskattade också att Godzilla ser ut som en på två ben gående människoödla snarare än en gigantisk varan. Och så dyker Charles Dance upp, och jag sittdansade lite i soffan.

I slutändan landar jag på en ganska normal tvåa till Godzilla: King of the Monsters. Filmen är lite för komplicerad för sitt eget bästa och har en onödig och krystad twist inslängd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nätrullarna – Belle

Hösten är här och det betyder även att Nätrullarna är tillbaka efter ett sommaruppehåll.

I det nionde avsnittet pratar Johan och Daniel om Mamoru Hosodas Belle, dvs Skönheten och odjuret i modern anime-tappning.

Dessutom tipsar vi om en Vincent van Gogh-utställning värd att besöka och SVT Plays utmärkta utbud vad gäller kortfilmer.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

The Wolf of Snow Hollow (2020)

The Wolf of Snow Hollow inleds bra och lite mysigt. Vi bjuds på en sömning småstad på vintern omgiven av snöiga berg. Snö på film, ni vet. Ett mord sker. Vem är mördaren? En varulv ryktas det om! Den lokale polischefen spelas av veteranen Robert Forster (vila i frid) och hans son John, ytterligare en polis, spelas av filmens regissör och manusförfattare Jim Cummings. John är givetvis frånskild, har alkoholproblem och en dotter han inte kan kommunicera med.

Jag blir inte riktigt klok på filmen. Det är en lättsam skräckis (eller är det egentligen en skräckis?) som aldrig blir spännande för mig. Enligt IMDb ska det vara en skräckkomedi. Nja, jag vet inte om det var så mycket komedi egentligen. I vilket fall så är skräckkomedi en genre som oftast inte funkar för mig. Jag kan liksom aldrig ta skräcken på allvar och då faller filmen platt (och nu snackar jag generellt, inte specifikt om den här filmen).

En sekvens som jag gillade… och nu kommer det kanske något av en spoiler… var när pappa polisen rycker ut och upptäcker sin dotter tillsammans med en snubbe och räddar dem från att bli överfallna av ”varulven”. Som tack från dottern blir pappa John utskälld. Komma här och vara pinsam!

Det förekom lite lustiga grepp, som t ex att skådisarna tittar rätt in i kameran och bryter fjärde väggen. Det peppras även med snabb och smartrolig dialog som jag tyckte överdrevs en aning. Klippningen stack ut ibland med sina lustiga tidshopp. Kanske skulle det bidra det till nån form av stress och förvirring. Jag landar på en stark tvåa i betyg. ”Not great, not terrible” – för att referera till en tv-serie som var läskig på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bad Education (2019)

Jag undrar om inte Bad Education var ett litet försök från Hugh Jackmans sida (eller filmbolagets sida snarare) att få en Oscarsnominering. Trots att den visades direkt på HBO så tror jag säkert att den gick nån vecka på bio bara för att kunna bli nominerad. Eller så är jag fel ute. Men bara grejen att den bygger på en verklig händelse och att Jackman går all in för att gestalta en verklig person gör att mina tankar går åt just Oscarshållet.

Det är ganska otrolig historia som berättas. Jackman spelar Frank, en charmig ”rektor” (superintendent på engelska) för en skola på Long Island. Tillsammans med sin assistent Pam (alltid bra Allison Janney) har han sett till att skolan gjort kanonresultat.

Men det finns ju alltid en baksida. Frank och Pam håller på med seriöst pengafiffel där de använder statliga pengar för att renovera sina egna bostäder mm mm mm. Det är bara en tidsfråga innan bubblan spricker. Men som vanligt i såna här historier tror de skyldiga in i det längsta att de ska kunna komma undan.

Det var intressant hur Frank faktiskt verkar vara passionerad för det arbete med skolan han gör. Det känns som att han är en lärare i grunden. Han vet även hur man ska hantera folk och hur man får saker och ting gjorda.

Är det mest uppmärksamheten han är ute efter eller är han passionerad på riktigt? Jag lutar faktiskt åt det senare. Som jag skrev så känns det som att han är en lärare i grunden, och det värsta fifflet står nog assistenten Pam för. Frank vet om det men blundar för det, kanske mot bättre vetande. Eller? Att förskingra 11 miljoner dollar av skolans medel kanske vägs upp av att det går så bra för skolan. Fjärde bästa resultat i hela USA! Nej, givetvis inte. Eller?

Jag tyckte även det var intressant hur hela härvan avslöjades av en tjej som jobbade på skoltidningen. På uppmaning av Frank själv (!) börjar hon arbeta som en undersökande journalist för att skriva en artikel om ett av skolans byggprojekt och upptäckter då konstigheter i bokföringen. Ja du, Frank, du grävde din egen grav. Som man bäddar får man ligga… på en brits i fängelset.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det visade sig att jag var fel ute med mina tankar kring eventuellt Oscars-fiske. Det verkar i alla fall som att Bad Education betraktas som en ren tv-film trots att den bl a visades på Toronto Film Festival. Efter den festivalen köpte HBO in den och då blev det en tv-film (eller streaming-film borde det väl heta nuförtiden).

Tunnelen (2019)

I söndags skrev jag om den norska katastroffilmen Skalvet. Varför inte fortsätta på det temat med ytterligare en rulle i samma stil. Tunnelen!

En tankbil kraschar i en tunnel, det börjar brinna och fast i tunneln ombord på en buss är bl a Elise (Ylva Fuglerud) som är dotter till Stein (Thorbjørn Harr) som är en del av räddningspersonalen utanför. Let the katastrof begin.

Tunnelen är kanske den svagaste av de norska katastroffilmer jag har sett (Vågen och Skalvet) men ändå inte dålig på nåt vis. Vi känner igen handlingen. Det är ett klassiskt upplägg: en pappa, Stein, vars fru har dött är ihop med en ny tjej (spelad av svenskan Lisa Carlehed) men har en fnurra på tråden med sin dotter Elise. Ska katastrofen hjälpa till att knyta samman familjen igen?

En positiv detalj är att filmen till viss del är en snöfilm. Snö på film gillar vi alltid. En kanske både positiv och negativ detalj är klichén med en hetlevrad snubbe bland räddningspersonalen som vill visa sig på styva linan men sen backar när det väl gäller… men som i slutändan ändå levererar à la Private Hudson. Fasiken om det inte blev lite dammigt i rummet till och med mot slutet. En trea är filmen värd, helt klart.

En sak till som jag noterade är att filmen riktar mer eller mindre öppen kritik mot norska myndigheter och hur de (inte) hanterar farorna med de många och långa tunnlar som finns i Norge.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skalvet (2018)

Norge är ena rackare på katastroffilmer. Denna filmvåg började med Vågen, och Skalvet är en direkt uppföljare till den. Efter Skalvet har vi även fått Tunnelen (har sett den men inte skrivit om den än) och Nordsjön (har inte sett den än) från våra västra grannar.

Skalvet inleds med Skavlan! Haha, ja, tv-programmet Skavlan alltså där Skavlan spelar sig själv och man pratar om det som hände i Vågen. Det hela känns realistiskt, som om det vore Skavlan idag om Corona och hur man skulle kunna hindra att det sker igen.

Hjältepappan Kristian betraktas som en… hjälte men själv mår han inte speciellt bra och relationen till familjen är allt annat än god. Precis som det ska vara i en katastroffilm med andra ord.

Den här gången är det en hotande jordbävning som Kristian och hans forskarkollegor försöker larma om. Givetvis lyssnar ingen. Kanske för att Kristian är en slarver och dessutom mår rejält psykiskt dåligt. Det är svårt att leda eller initiera en räddningsaktion då.

Det är kul, eller bra snarare, att det utspelar sig i Oslo. Eftersom jag har varit där och kände igen byggnaderna så gjorde det att det kändes mer verkligt. Skalvet är som en norsk version av Skyscraper fast med en norsk deprimerad gutt istället för The Rock.

Mot slutet får vi riktigt intensiva actionscener (bl a med några rejält överraskande dödsfall) uppe på översta planet på ett lyxhotell där Kristians fru jobbar. Precis som i Vågen så får vi följa en liten grupp, en familj, och hur de ska rädda sig och hitta varandra. Det är liksom inte femtielva figurer vi följer som i en Roland Emmerich-katastrofare. Obs! Jag gillar Emmerichs katastroffilmer, men här blir det en lite annorlunda känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Climax (2018)

Den inledande dansscenen i Gaspar Noés psychodrama Climax är helt underbar. Jag satt som i trans och njöt av de duktiga dansarna med sina olika stilar. Krump bl a, det var nog nytt och hett på 90-talet då filmen utspelar sig. Krump är för övrigt en av de märkligaste dansstilar jag har sett. I övrigt är det underbar musik och fotot är snyggt som attan.

Efter inledningen kom jag ur mitt transliknande tillstånd och tyckte att filmen blev lite ointressant. De olika dansarna delar in sig i par och snackar ganska ointressant skit med varandra.

Noé älskar som vanligt sin roterande och galna kamera. Men en sak som jag inte vet om det var så smart var att filma dans ovanifrån. Det känns som att man tappar en dimension då.

En LSD-spetsad sangriabål gör sen att filmen urartar i totalt kaos, ett kaos som kanske påminner om inledningen av Noés mästerverk Irréversible. Men här blev jag inte lika tagen av det jag fick se.

Jag noterar att Noé leker lite med filmens format. I början kommer en del av eftertexterna. I mitten kommer credits för dansare och musik.

Med jämna mellanrum dyker textbudskap upp i rutan. Några exempel: ”Att få födas är en unik möjlighet”, ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”, ”Att dö är en fantastisk upplevelse”. Dessutom innehåller filmen ett aborttema. Hmm, nja, jag vet inte vad Noé vill ha sagt här. Jag tror han borde ha nöjt sig med att ägna sig åt dansen och transen… Ändå godkänt till filmen till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Monsters of Man (2020)

Monsters of Man är en sci-fi-actionthriller där AI-krigsrobotar går bärsärk under ett test i en sydostasiatisk djungel. Nu är det upp till några medarbetare från det ansvariga vapenföretaget, som hade flygits in för att monitorera testet, att fånga in robotarna. Eller vill företaget verkligen fånga in robotarna direkt? Först kanske vittnena, en grupp Läkare utan gränser (typ), till den slakt som förekom måste elimineras?

Nej, det här föll mig inte alls på läppen. Det är en sadistisk film. Den är för rå vad gäller våldet samtidigt som den är sentimental på helt fel sätt under vissa dödscener med stråkar och klinkande piano som om vi bevittnar nåt fint. Jag fick vidriga Lone Survivor-vibbar och det är inga bra vibbar. Jag fick även vibbar av Hardware (robotarnas design!) och det är inte heller några bra vibbar.

Jag uppskattade några saker. T ex är det en programmerare från vapenföretaget med som jag kunde relatera till. Han klagade på hårdvaru-människorna som hade designat robotarna. Liksom: jaha, som vanligt är det upp till mig att fixa HW-problem med en mjukvarulösning. 😂 Och så då chefer som vill se saker utvecklade, klara och lösta igår. Framförhållning, tack!

Men som helthet, en äcklig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tenet (2020)

Jag såg inte Tenet på bio vilket nog var synd då jag speciellt under inledningens actionsekvenser förmodligen hade dragits in i filmen på ett helt annat sätt.

Det förekommer tidigt en märklig sekvens som skvallrar om att nåt är fel i filmens värld. En kula åker baklänges, ut ur en kulhål och träffar John David Washingtons motståndare. Huh?! Förvirring! Är det som vanligt så att Christopher Nolan leker med tiden?

20 minuter senare: inte så mycket förvirring. Det är alltså prylar, saker, som är tidsinverterade. Solklart! Då väntar vi bara på nästa steg, nästa ”objekt” att tidsinvertera. Hmm, vad kan det vara månntro?

Det var riktigt härligt med riktig action, riktiga inspelningsplatser, riktiga fajter. På riktigt. Och så är ju alltid köksfajter trevliga också.

Hur lång är Elizabeth Debicki egentligen? Lång, gissar jag på.

Notis: John David Washington går som en hallick med ett speciellt flyt, ungefär som sin far som pimp i Malcolm X.

Jag vet inte om filmen funkar fullt ut. Några av actionsekvenserna, speciellt mot slutet, blev för komplicerade och det kändes kliniskt. Jag kände även att jag inte var speciellt sugen att ta reda på hur allt hängde ihop genom att titta på ”Tenet Explained”-videor på YouTube. Well, jag är i och för sig aldrig sugen på att titta på Explained-videor på YouTube. Men om jag hade varit det så hade jag inte tittat på några om Tenet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: