Born to Fly (2022)

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Troll (2022)

Norska katastroffilmer är mumma normalt sett. Den senaste i raden är Troll som kan ses som en andlig uppföljare till 2010 års Trolljegeren. Filmen inleds i ett hysteriskt och för högt tempo. Man vill berätta för mycket på för kort tid och spänningen uteblir. Sen lugnar vi kanske ned oss en aning vilket var skönt. Egentligen skulle jag inte kalla Troll för en katastroffilm. Det är mer av en klassisk monsterfilm, vilket nog är en genre som jag gillar aningen mindre. Vi bjuds som vanligt på en ”galen” konspirationsteoretiker, vilken råkar vara huvudpersonen Noras pappa. Vi bjuds även på ett snabbt ihopsatt ragtag-team som hittar varandra: forskaren Nora, regeringsrepresentanten Andreas, militären Kristoffer och hackaren Sigrid. Klassiskt. Troll är en helt ok rulle där de flitigt förekommande Star Trek-referenserna nästan räcker till en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sound of Metal (2019)

Sound of Metal är en film om Ruben (Riz Ahmed), en hårdrockstrummis som bildar en Johnossi-duo ihop med sin flickvän Lou (Olivia Cooke). Under en turné upptäcker Ruben att han håller på att förlora hörseln. Han fortsätter dock envist att spela. Högt. Det är liksom det enda han vill och kan. En morgon vaknar han dock upp och är i princip helt döv. Vilken skräck.

Det hela påminde mig när jag för några somrar sen hade en vaxpropp i ena örat. Det var ju säkert inte på långa vägar så läskigt som det var för Ruben men det var rejält otrevligt. Allt, alla ljud, var som dämpade och jag hörde hela tiden ett systematiskt brummande ljud. Efter tre kurer med Revaxör fick jag till slut ut proppen. Vilken lättnad!

Den här skillnaden, mellan att höra ordentligt och inte höra, skildras bra. Alla små ljud, klickningar, kaffedropp, skrapningar, fotsteg, etc, som framstår som skarpa och tydliga är för Ruben bara ett dovt muller. Här har de som jobbat med ljudet gjort ett riktigt bra jobb, och de blev belönade för det också på 2021 års Oscarsgala.

Ruben blir inkastad i en ny värld, de dövas värld. Vi vet att han mentalt kommer att träffa rock bottom, och att det kanske behövs för att han överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom den nya situationen och komma ut på andra sidan. Han kan inte hålla fast vid det som har varit, så är det bara.

Jag gillade verkligen filmens slut då Ruben sätter sig ned på en bänk i en stad och bara… satt. Han har accepterat faktum, och min puls sjönk också.

Det enda som skavde lite för mig var hur cochleaimplantatet framställdes. Ingreppet stressades fram och för Ruben blev det en ren skräckupplevelse. Jag har ingen inblick i det här alls men det kändes aningen vinklat. Men jag förstår att man ville få fram att det inte är nåt fel med att vara döv, bara en annan värld.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Judas and the Black Messiah (2021)

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Greta (2020)

Greta är en dokumentär som kanske känns som en propagandafilm. Filmmakarna har haft full access, eller i alla fall den access som familjen valt att ge. Vi får se både framsidan och baksidan av det liv som Greta lever. Jag tror själv att Greta är ärlig. Klimatfrågan är det hon brinner för. Hur ärliga är de som har gjort filmen? Det vet jag inte, men det känns lite märkligt att man började filma Greta väldigt tidigt då hon satt där vid Riksdagshuset i september 2018. Nån hade i alla fall en agenda. Sen är det nåt med ungdomar som protesterar mot nåt, bara för att, som känns off. De protesterar, demonstrerar och skriker för att de känner ett sammanhang snarare än att de kanske brinner för sin sak på samma sätt som Greta gör. Det är i alla fall den känslan jag får. De toppolitiker som Greta möter, ja, de känns mest obekväma i situationen. Pinsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Därmed tar bloggen nyårsledigt och är tillbaka på onsdag nästa år. God Nytt År!

Nätrullarna – Boy from Heaven

I årets sista avsnitt snackar Daniel och Johan om Boy from Heaven, och den heter Boy from Heaven, inget annat! Det är Sveriges Oscarsbidrag för Bästa internationella film och just idag (läs: när podden spelades in) blev den utvald bland de 15 filmer som är kvar i Oscarsracet. Heja, Tarik!

Förutom det så berättar Johan om två irländska filmer som visades på årets Stockholm Filmfestival och Daniel tänker tillbaka på en blöt 80-talsklassiker och undrar om den skulle hålla vid en omtitt.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Wolfwalkers (2020)

Tomm Moore är en irländsk animatör med en speciell tecknarstil. Sen tidigare har jag sett den väldigt vackra Song of the Sea. Hur är då Moores stil? Ja, det är så långt ifrån Pixar man kan komma. Det känns som att titta på akvarellmålningar ungefär. Vattenfärger där bakomliggande streck och former syns igenom.

Dessutom är det som att allt är platt. Det är lustiga perspektiv där det saknas djup och påminner lite om hur man (läs: jag) målade som barn. Det förekommer ofta även en speciell symmetri med fyrkantiga och runda former. Det är utstuderat på det sättet.

Wolfwalkers är en klassisk sagohistoria som inledningsvis påminner om Pixars (apropå Pixar) Brave. I Brave handlade det om björnar som var människor och människor som var björnar. Här är det istället, som titeln skvallrar om, vargar i fokus.

Robyn är en ung äventyrslysten tjej som upptäcker en hemlig dold värld i skogen bakom täta buskar. Mina tankar gick till The Secret Garden och jag tror att det är den brittiska tv-serien från 1975 jag tänker på.

Ja, det är som sagt ett klassiskt upplägg och jag blev påmind om några av Studio Ghiblis filmer, kanske främst Prinsessan Mononoke. Precis som i den är det som att naturen nästan är ond, eller åtminstone farlig för människorna som vill hugga ner träd för att kunna bruka jorden. Robyn blir länken mellan naturen och människorna.

Klart sevärt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

Därmed tar bloggen julledigt och är tillbaka om en vecka. God Jul!

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

No Time to Die (2021)

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: