Dream (2008)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat hyfsat gillat i alla fall Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Uncut Gems (2019)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Time (2017)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

La zona (2007)

Jag undrar om La zona kom upp på bio delvis pga att mexikanska regissörer var heta 2008 (och kanske är det fortfarande) med tre amigos i spetsen. Det är ju trots allt en ganska smal film, men thrillergenren och ämnet hjälpte nog, plus då att hajpen kring de tre vännerna (Alfonso Cuarón, Guillermo del Toro och Alejandro González Iñárritu) gjorde sitt till. Själv såg jag och skrev om filmen i juli 2008. Jag önskar jag kunde tipsa om var man kan se den men det verkar inte som några av tjänsterna på nätet har den. Och på bio går den ju inte längre…

La zona är mex-dramathriller som till största delen utspelas i ett inhägnat bostadsområde (gated community på svenska) i Mexico City. Under en stormig natt så tar sig några halvkriminella fattiga in i området för att försöka göra inbrott i någon villa. När morgonen gryr är en ung pojke kvar i området. Han är ensam, han är mordmisstänkt, och han är jagad (min kommentar: ’71 någon?). Familjerna i området lever i sin värld och tycker sig kunna ta lagen i egna händer. Det gäller i alla fall majoriteten av familjerna. Sonen i en familj känner dock att det som händer är fel.

Det är en klart intressant idé och bitvis riktigt bra. Intressant med tanke på gränsen mellan USA och Mexiko, fattiga och rika. Samma sak pågår inom Mexikos gränser; det verkar vara en naturlag. Samhällets baksida vill man inte veta av. Filmen visar även upp vad som händer i sektliknande sammanslutningar: inget bra. Jag vet inte riktigt vad som fattas för ett bättre betyg, men det känns ibland som en tv-film. Fokus saknas lite grann. Är det sonen som är huvudpersonen? Det hela rinner ut sanden. En stark trea ger jag filmen, som jag såg för nästan en månad sen men inte hunnit med att skriva om förrän nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag gillade för övrigt poliskommissarien i filmen. Han var rättfram i en korrupt och slapp omgivning. <spoiler>Till ingen nytta</spoiler>.

Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

The Man in Grey (1943)

Wikipedia genrebeskriver man The Man in Grey som en melodram (ett melodrama?). Det var tydligen inget jag tänkte på, eller i alla fall nämnde, i min gamla preblogg-text som skrevs skrevs i juni 2008. Däremot har jag en melodram-kategori på bloggen som man klicka på om man vill se vilka andra melodramer jag skrivit om. Ledtråd: man kan räkna dem med två fingrar.

När jag för ett tag sen köpte en del noir-filmer på dvd så blev det, pga att jag ville ha Odd Man Out, också en box med James Mason-filmer. Nu har jag sett den första Mason-rullen, The Man in Grey, som inte är en noir (i mina ögon) men den saknar ändå inte svärta. Tvärtom. Filmen utspelas under 1800-talet och är ett triangeldrama mellan den elake lorden Rohan (Mason), helylletjejen Clarissa (Phyllis Calvert) och fatale-häxan Hesther (Margaret Lockwood). Clarissa och Hesther träffas på en flickskola och blir vänner, i alla fall tror Clarissa det. Man skulle faktiskt kunna kalla filmen en kostym-noir. Jag kallar The Man in Grey för det i alla fall.

Filmen är brittisk och känns brittisk, lite torr och inte speciellt spektakulär. Det är lite som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skrev för ett tag sen: brittiska filmer kan ibland kännas lite, jag vill inte säga amatörmässiga, men ospektakulära i alla fall. James Mason är skönt hänsynslös som den onde lorden, även om han inte är med så mycket och inte heller är huvudpersonen. I fokus står väl egentligen den snälla Clarissa. Det som sticker ut är att filmen visade sig ha en avslutande del som var överraskande grym/tragisk. Jag vet inte om filmen väckte uppståndelse på sin tid, men det känns som om den borde ha gjort det. Betyget blir en trea. Det var kul att se en ung Mason och uppfriskande med ”noir-slutet”, och då bortser jag från den, precis som prologen, tillrättalagda epilogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Breath (2007)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛

Black Sheep (2006)

Black Sheep var en av de filmer som jag gick på bio och såg tillsammans med min torsdagbiokompis Anders. Vi hade en rätt schysst variation på de filmer vi såg. Der Untergang, Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit, True Grit, Thank You For Smoking, Searching For Sugar Man och Cloud Atlas bl a. Min preblogg-text om Black Sheep skrevs i september 2007.

Black Sheep är en nyzeeländsk splatterbagatell i Peter Jacksons anda om genmuterade får som förvandlas till blodtörstiga bestar. Början är ok. En pojke som lever på en fårfarm får men för livet, i form av fårfobi, när hans brorsa skrämmer honom. När han flera år senare som vuxen återvänder till farmen blommar fobin för de ulliga små liven ut igen. Den här gången är det dock berättigat då det visar sig att hans bror, som tagit över farmen, bedriver tvivelaktig genforskning på fåren.

Hehe, ok, inledningsvis är den rolig. Speciellt snubbens fårfobi (han hoppar till vid minsta ”bäääh”). När sen splattret drar igång är det också kul ett tag. Snart blir det dock upprepningar och en story som går på tomgång och är fylld med klichéer. Skådisarna tillhör inte förstauppställningen utan känns ganska träiga och stela. Vissa scener och idéer är bra, men som helhet är det för tunt och fånigt, och det går inflation i de bra idéerna (man har inte dödat sina älsklingar). Det kan inte bli godkänt, trots en del bra intentioner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rush Hour (1998)

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i september 2004.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: