Kong: Skull Island (2017)

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 2: Du skall icke missbruka Herrens namn (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Drive My Car på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 2 skrevs i september 2003.

I den här filmen så har en gift kvinna blivit gravid men inte med sin man, som hon inte kunnat få barn med, utan med en älskare. Hon säger sig älska båda männen. Till saken hör att hennes man ligger mycket sjuk i cancer och det är osäkert om han överlever. Om han överlever vill hon göra abort. Om han dör tänker hon behålla barnet som hon verkligen längtat efter. Hon frågar en läkare vad mannens chanser att överleva är. Läkaren vill inte (kan inte) svara nånting med säkerhet men gör det ändå till slut.

Mmm, kvinnan har hamnat i ett dilemma här. Det är kanske lite tankeväckande men jag blev aldrig engagerad av filmen. Jag förstod inte riktigt vad som hände i slutet. Kopplingen till det andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” förstår jag inte riktigt. Var det läkaren som på nåt sätt missbrukade sin position eller var det kvinnan som spelade med ett barns liv? Nja, jag vet inte riktigt. Betyget blir 3-/5. (Min kommentar: Eller var det att kvinnan önskade till Gud att hennes man skulle dö så hon kunde behålla barnet?)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Vad säger the interwebs om budkopplingen? Ja, det verkar vara nån sorts koppling mellan att missbruka Guds namn (för egen vinning t ex) och att som läkare svära på att en patient kommer att överleva eller dö. Njae. Oklart tycker jag fortfarande. Lite intressant ändå, just det här att bygga en serie filmer på en så utstuderad pryl som budorden. Antingen blir det ju fiasko eller kanske intressant. Det är i vilket fall upplagt för diskussioner, typ som de jag har med mitt eget jag från 2003. Det är lite The Lake House över det hela. 😉

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Coffy (1973)

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som The Northman på bio. Min preblogg-text Dekalogen 1 skrevs i september 2003.

Kieślowskis första tv-film om tio Guds bud handlar om en man som har förkastat religionen till förmån för förnuft och vetenskap i allmänhet och datorer i synnerhet. Tillsammans med sin son, som inte är lika övertygad som pappan om datorernas storhet, sitter han vid datorn och skriver olika program som räknar ut diverse saker. Sonen får ett par skridskor i julklapp och då räknar de givetvis med datorns hjälp ut om isen på den närliggande sjön håller så han kan testa sina nya grillor. Detta får som man kan ana tragiska följder.

Det är intressant att se om (och hur) Kieślowski lyckas gestalta de olika buden i sina filmer utan att blir krystat och tråkigt. Väljer han att göra det direkt rakt på sak eller via symboler som man måste tolka för att göra kopplingen? I den första filmen är sambandet mellan budet och filmen tydligt. Just det, det första budet är ju ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” och det framgår ju att pappan i filmen dyrkar sina datorer som om de vore Gud. Och det går illa. Filmen i sig är godkänd men inte mer. Den blir bättre mot slutet när pappan får reda på att en olycka har hänt på sjön men ändå inte accepterar att det kan vara hans son som är inblandad trots att han inte kommit hem från skolan. Isen ska ju hålla! Det har han ju räknat ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

Jason Bourne (2016)

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Påsklov

Den här söndagen har både Jojjenito och bloggen påsklov. Kanske blir det ett biobesök under helgen och den film som jag har tittat ut är förstås Robert Eggers The Northman med en vrålande och deffad Alexander Skarsgård. Med tanke på regissörens efternamn känns det också som en lämplig påsk-film… 🥚

På Netflix ska även Svart krabba avnjutas ihop med min långfärdsskridskotokiga pappa.

Bloggen är tillbaka igen på onsdag då med en recension av den senaste (sista?) Bourne-filmen, Jason Bourne, där ju Jojjenito-favoriten (från förr) Alica Vikander är med. Hur sköter hon sig tro? Och klarar hon av att på ett trovärdigt sätt leverera engelska med en amerikansk accent?

La strada (1954)

Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av The Bourne Legacy i onsdags så blev fredagen ledig och då passar jag på att dra igång ytterligare ett litet tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och först ut är La strada som producerades av den italienske dämonproducenten Dino De Laurentiis. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

En mor ”säljer” sin dotter Gelsomina till den kringresande, och inte speciellt snälle, cirkusartisten Zampanó (Anthony Quinn). Gelsomina, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är en litet naiv, underlig och bräcklig tjej som fösöker bli omtyckt. Zampanó, ja, han tänker mest på pengar. Zampanó lär sig till slut sin läxa men då är det för sent…

Jaha, en klassiker av mästerregissören Fellini sas det… men jag håller med *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) här. Jag tyckte inte filmen var speciellt bra. Visst, den hade ett budskap men det räcker liksom inte. Resan fram till budskapet (längs la strada, landsvägen) måste vara mer engagerande för att det ska bli godkänt. Betyg 2/5. Jag har inte underkänt Fellini än. Han får två chanser till eftersom SVT visar två filmer till…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ovan nämda *Éowyn* skrev i sitt omdöme av La strada att hon hade haft en svenskalärare som hävdade att mer eller mindre alla filmer börjar med vatten, och att just vatten (okänd och farlig frihet) och land (känd och tråkig trygghet) representerar specifika saker i film. Jag frågade henne vad läraren hade sagt om vatten och land i filmer. Så här svarade hon. Sedan försökte jag applicera det på just La strada på detta sätt:

Hmm, intressant, *Éowyn*. Tack för att du accessade dina minnesbankar. La strada börjar och slutar vid havet har vi konstaterat. Fellini måste ha haft en direkt tanke med det. Kanske så att Gelsomina i början av filmen är fri och glad (havet!) men lämnar det för den otrevliga tillvaron med Zampanó (landet!). För Zampanó var det tvärtom. Det slutar med att han lämnar den sorglösa tillvaron som fri, kringresande cirkusartist (havet!) bakom sig för att grubbla på vad som hände med Gelsomina och på vad det är för mening med livet. Han är liksom fast i det (landet!) och kan inte komma tillbaks till sitt förra fria liv (havet!) hur mycket han än vill. I vilket fall som helst så var det ändå inte nån höjdarfilm.

The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: