Boys Don’t Cry (1999)

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Philadelphia Story (1940)

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det brinnande paradiset (2001)

I onsdags skrev jag om den kurdiska filmen De druckna hästarnas tid. Idag blir det film på kurdiska igen! Det är en svenskproducerad film som heter Det brinnande paradiset. När jag skulle hitta information om filmen så inträffade nåt märkligt: filmen finns inte på IMDb. Det är inte ofta det händer. Min preblogg-text om Det brinnande paradiset skrevs i januari 2004. Obs! Eftersom filmen knappt existerar enligt det annars allsvetande nätet så fick jag tillverka en egen poster.

Det här är något så ovanligt som en kurdisk film. Den utspelar sig i Irak och handlar om en veterinär som hjälper en pojke som blivit skjuten av irakisk militärpolis. De flyr upp i bergen till en liten kurdisk by kontrollerad av den kurdiska gerillan. Veterinären bestämmer sig för att stanna och hjälpa till eftersom det inte finns nån läkare där. Han blir även kär i borgmästarens dotter.

Om ni vill se en film om kurdernas situation, se då för allt i världen inte den här filmen. Om ni vill se en film där i princip samtliga skådisar känns som hämtade ur en irakisk motsvarighet till Glamour och där replikerna känns upplästa och historien ungefär lika töntig som i Glamour, se då för allt i världen den här filmen. Om ni vill se en bra film om kurder så ska ni se De druckna hästarnas tid. Det är en gripande skildring där amatörskådisarna gör strålande insatser som sig själva. I Det brinnande paradiset försöker de spela roller och det funkar inte alls. Ibland är detta komiskt dåligt. 1/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De druckna hästarnas tid (2000)

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Romancing the Stone (1984)

Här kommer en kort preblogg-text om Romancing the Stone (eller Den vilda jakten på stenen som den svenska ”rida på vågen efter Jakten på den försvunna skatten”-titeln lydde), en film som jag såg när jag var hemma i Knivsta under julen 2003. Den känns som en ganska perfekt film att se vid ett sånt tillfälle. Ett halvmysigt, halvintressant matinéäventyr på juldagskvällen. Hehe, det var lite kul att läsa min gamla text. Jag verkar vara kinkig och gnällig (och vad har jag emot Staffan Lindeborg?) men ändå delar jag ut en trea.

I Den vilda jakten på stenen ser vi Michael Douglas och Kathleen Turner som omaka par i Colombias djungler på jakt efter en sten.

Njae, det blir med nöd och näppe godkänt. Det är en ren underhållningsfilm som man glömmer snabbare än ett Staffan Lindeborg-referat. Det tar för lång tid för Douglas att träda in i handlingen. Turner själv lyckas inte gripa tag alls. Det är först när Douglas uppenbarar sitt fula tryne som det slår lite gnistor, väldigt små sådana, men ändå. Filmen är aldrig spännande men ändå lite rolig och funkar om man inte är ute efter nån ny Donnie Darko-upplevelse, vilket jag inte var när jag såg Den vilda jakten på stenen. Jag gillar inte Danny DeVitos karaktär. Jag kanske inte gillar Danny DeVito, helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Come Drink with Me (1966)

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Whale Rider (2002)

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bright Future (2002)

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Family Plot (1976)

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

%d bloggare gillar detta: