Shut Up & Sing (2006)

The Dixie Chicks. Kommer ni ihåg dem? Det blev ett väldigt rabalder kring dem när de uttalade sig negativt om ”dub-ya”, dvs George W. Bush, USA:s president under åren 2001 till 2009. När jag själv hör ordet dixie tänker jag på jazzmusik: dixieland, en form av gladjazz från New Orleans som kom fram under början av 1900-talet. Det är inte en typ av jazz jag gillar. Alls. Det är alldeles för glatt och tramsigt för min smak. Det svänger på fel sätt.

Åter till The Dixie Chicks. De har numera bytt namn till The Chicks, vilket känns så politiskt korrekt att man storknar. Men det är tydligen känsligt det där. Dixie är nämligen även ett smeknamn på de amerikanska sydstaterna och specifikt de gamla Confederate States of America-staterna. Så när man i USA började riva gamla statyer av sydstatsgeneraler så tyckte The Chicks att det var läge att slopa Dixie i sitt namn. Min korta preblogg-text om dokumentären Shut Up & Sing skrevs i oktober 2008.

Shut Up & Sing är en nuförtiden ganska typisk dokumentär rent formmässigt. The Dixie Chicks är i London 2003 och sångerskan Natalie visar sitt missnöje över det stundande kriget i Irak genom att säga att de skäms över att USA:s president är från samma stat (Texas) som de är. Efter detta bryter helvetet löst – skivbränning, radiobannlysning, mordhot – i USA efter att det framkommer vad hon har sagt. Ja, håhåjaja, det finns ju saker att uppröras över och saker att uppröras över. Only in the US (min kommentar: well, inte bara i USA). Jag är bara glad att den där guvernören från Alaska inte blev vicepresident (min kommentar: jag vet inte vem jag syftar på här men det var säkert en otrevlig typ, lika otrevlig som ni vet vem). Shut Up & Sing puttrar på ganska bra som en sån här dokumentär brukar göra. Den visar på ett bra sätt hur mångfacetterat USA är och vilka motsättningar och olika synsätt det finns där. Jag gillar ofta dokumentärer om landet USA. Det är ett fascinerande land.

Innan jag började skriva ihop det här inlägget så sökte jag på YouTube efter ”Dixieland Jazz” för att se om mina fördomar skulle bli bekräftade. Både ja och nej kan man väl säga. Jag hittade ett klipp med en kavalkad av låtar och det var rätt så mysigt musik att skriva till. Det kommer nog aldrig bli nån favoritmusik men just det här var riktigt bra som bakgrundsmusik, kanske för att det kändes som hissmusik. 😉 Det passar även bra som filmmusik för att sätta rätt tidsstämning. Bandet heter Extra Dixie Jazz Band och är tydligen från Italien. Fast vänta nu… Extra Dixie… Det är nog dags att ändra namn för dem också. 😉