Marjorie Prime (2017)

Här kommer ytterligare en litet omdöme om en sån där liten sf-rulle i stil med The Vast of Night och Code 8. Fast Marjorie Prime är nog en ännu mindre film, i alla fall budget- och spektakelmässigt. När eftertexterna rullar i slutet ser jag att filmen bygger på en pjäs från 2014 skriven av Jordan Harrison. Ja, det känns helt rimligt.

Jag får kanske lite Ex Machina-vibbar. Istället för en robot har vi här dock ett hologram, spelad av John Hamm, som ska hjälpa Marjorie (Lois Smith), en åldrande kvinna i slutet av sitt liv på väg in i demens.

Hologrammet levereras av ett företag kallat Prime och deras tjänst går ut på att ”patienten” får välja vem hologrammet ska vara, typiskt en avliden familjemedlem. Hologrammet programmeras sedan med patientens minnen och kan då senare återberätta dessa minnen om patienten själv glömt dem.

Nu kommer det nog lite spoilers så sluta läsa om du vill undvika dem…

Jag fann tyvärr Marjorie Prime lite trist. Till skillnad från i Ex Machina, som ju även den utspelas på en enda plats och bara har några få skådisar i rollerna, så saknar jag här en intensitet. Huset som filmen utspelar sig i och runt ger mig förresten också Ex Machina-vibbar. Nu ska jag sluta nämna den där filmen som har initialerna EM, jag lovar.

Marjorie Prime handlar om ålderdom, minnen som suddas ut och vård av äldre. Det kanske är lite för dystra ämnet för min smak. Det är liksom inte klackarna i taket. Men för i h-e filmen, påminn mig inte om min egen dödlighet!

Jag ställer mig ganska snart frågan om det är nån som inte är ett hologram, inklusive hunden. Jag ställde mig nog den frågan lite för tidigt. Det kändes lite för uppenbart, så mystiken försvann, i alla fall för mig.

En annan negativ detalj var musiken. Jag tyckte den kändes jobbig och överflödig och tog fokus från berättelsen. Nej, jag var tydligen inte helt med på noterna när det gäller den här filmen, både bokstavligt och bildligt.