Inför Prometheus: Aliens

27 maj, 2012 10 kommentarer

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien

23 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Alien
Regi: Ridley Scott
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Jag bestämde mig ganska snabbt efter att jag hörde talas om Prometheus att jag skulle se om Alien-filmerna. Efter vad jag hade hört skulle Prometheus nämligen utspelas i Ellen Ripleys filmuniversum och det verkade vara en bra idé att låta sig sugas in i denna värld igen som uppvärmning inför sommarens stora film. Det hela blir ju inte sämre av att Alien-filmerna är personliga favoriter. Framförallt gäller det den första filmen som jag verkligen älskar. Eller snarare, jag älskade den när jag såg den senast vilket var ganska många år sen. Nu när jag skulle se om den, hur skulle den stå sig mot sig själv?

Det är lika bra att säga det direkt: läs bara fortsättningen på den här texten om ni har sett Alien och har den hyfsat i minnet.

Ja, jag fick svaret på min fråga ganska snabbt: Ridley Scotts Alien är fortfarande en suverän film. För det första så är musiken och kvaliteten på fotot strålande. Musiken är härlig klassiskt komponerad filmmusik med stråkar och inte syntar vilket ger helt rätt stämning (Jerry Goldsmith, god damn it). Inledningen med förtexterna som flyter ihop till ordet A L I E N är superduperspännande och stämningen sätter sig direkt.

En sak jag noterar när jag ser den den här gången att filmen är upplagd som en skräckfilm. Det är en ”helt vanlig” skräckfilm, det är bara det att den utspelas i rymden. Det finns några rena skräckfilmsscener som t ex när Ripley (Sigourney Weaver) och Parker (Yaphet Kotto) skickar iväg Brett (Harry Dean Stanton) för att hämta den bortsprungna katten Jones. Då var det plötsligt ok att vara ensam när man minuterna innan hade bestämt sig för att jobba i team om tre och tre. Det påminner ju lite om den klassiska ”nej nej gå inte ner för källartrappan”-scenen.

”I admire its purity”

Kanske den mest lyckade detaljen med den första Alien-filmen är designen på Alien-monstret. Det är en sagolik skapelse av schweizaren H. R. Giger. Alien är som ett urtida djur som alltid har funnits. Formen på bakhuvudet, svansen, tungan, allt. Äggen är så som de alltid har varit. Det är på riktigt. Det är det perfekta monstret. ”I admire its purity” som androiden Ash säger.

Apropå Ash. Vilken insats Ian Holm gör som android här. När man vet att han är en konstgjord människa redan när man ser filmen så lägger man märke till småsaker i hur han rör sig. Det handlar om små ticks, beslut han tar, eller hur han plötsligt sprintjoggar på stället innan han sätter sig i pilotstolen. Sen när han blir galen är han obehaglig. Och varför ta den där tidningen, rulla ihop den och sen försöka kväva Ripley istället för att bara strypa henne med händerna? Helt underbart.

Det där skeppet man hittar på planeten. Oj, vad det väckte tankar! Hur länge hade det legat där? Vad hade hänt? Man får inte veta nånting i princip. Space Jockey, man såg faktiskt att han hade snabel även i Alien precis som det sägs att han ska ha i Prometheus som tydligen utspelas ett gäng år tidigare. Fast är det en snabel? Det kanske är en syrgasslang eller en Alien i sin facehugger/spindel-form? Hur som helst, det är riktigt snygg design i dessa scener. Innandömet av skeppet var som att vara inne i en jättelik larv.

Några notiser om några av skådisarnas insatser. Navigatören Lambert (Veronica Cartwright) vet från början att de borde sticka ifrån den där planeten som de snappade upp ett nödanrop ifrån så fort som möjligt. ”Låt oss sticka härifrån” är hennes mantra. Hon uppfattas mest som gnällig och onödigt uppstressad. Men vi vet bättre. Yaphet Kotto? Vilken pondus, vilken kraft! Han regerar nere i skeppets undre regioner tillsammans med mjukingen och ja-sägaren Brett. Förresten, apropå Brett: när han skulle leta efter den där katten vid namn Jonesy så stannade han upp och lät droppande vatten rinna över sitt ansikte som om han stod i en dusch. Kanske längtade han efter en riktig dusch. Hur som helst, en märklig och udda scen på nåt sätt.

Och så slutligen Ripley som här inte har nåt förnamn. Hon framstår allteftersom filmen fortskrider som den enda vettiga personen. Hon tar helt enkelt befälet. Hon är så illa tvungen eftersom en efter en av de andra i besättningen går åt. Jag älskar verkligen hennes ansiktsuttryck när hon sitter i den lilla skytteln på väg bort från det stora fraktskeppet Nostromo som ska sprängas. Det uttrycker tanken ”Die, bitch! Die, bitch, die!” Och det gjorde bitchen ju… eller inte. Precis som det brukar vara i skräckisar så får vi en skön extrascen när vi alla ska tro att vi tagit kål på monstret/yxmördaren.

5/5

En liten fråga: Varför var Alien-monstret så passivt och liksom gömde sig ombord på skytteln när hon hade chansen attackera — jag ser alltid monstret som en hon även om jag hade kunnat skriva hen här om jag hade velat vara DN-politiskt korrekt. Ripley var ju bara nån meter ifrån men ändå låg Alien-monstret kvar hopklämd mellan kablarna i väggen?

Arkiverad under Betyg 5, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

2 x Woody Allen

22 maj, 2012 6 kommentarer

Då kör vi en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och nu förväntade jag mig inte länge stordåd från klarinettisten. Den här gången blir det två 90-talsfilmer och det är väl kanske inte vår glasögonprydda väns bästa tid.

Titel: Manhattan Murder Mystery
Regi: Woody Allen
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Ja, det här var en typisk Woody Allen-film (på gott och ont), speciellt eftersom Allen själv spelar en av huvudrollerna. När Allen är med så blir det en hel del snack från hans sida. Lite för mycket för min smak. Ändå förekommer många sköna oneliners med hans sedvanliga cyniska svart humor med glimten i ögat. Mysteriet i filmen är bara lite småkul. Filmen består mest av gnabbande mellan Allen och Diane Keaton. Kul att de två gör film 20 år efter 70-talet och t ex suveräna Annie Hall. Det som inte riktigt funkar i MMM är väl helheten. Mysteriet får inte tillräckligt med fokus eftersom det är så rackarns flamsigt. Det är ändå ganska roligt när Allen strular till det mesta, och är sitt vanliga jobbiga jag. Jag vet inte, det känns ändå som något av en halvmesyr. Men, som sagt, det är ändå hyfsat roligt. Jag skrattar ett flertal gånger när Allen kommer med sin repliker. Ah, förvirrad recension, det blir en svag trea.

3-/5

Titel: Bullets Over Broadway
Regi: Woody Allen
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Manusförfattaren/regissören David (John Cusack) får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor: maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän Olive (Jennifer Tilly) ska ha en roll i pjäsen. Repetitionerna börjar och det visar sig inte oväntat att Olive inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Bullets Over Broadway är en Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra, tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna och det uppstår många roliga situationer. Jag tyckte att Dianne Wiest, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, var bäst.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Future

20 maj, 2012 8 kommentarer

Titel: The Future
Regi: Miranda July
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag såg Mirandas Julys debutfilm Me and You and Everyone We Know på Stockholm Filmfestival 2005 och jag gillade filmen. Det var en udda och konstnärlig indie-rulle och July hade en hel del bra idéer men som helhet räckte det inte till mer än godkänt med plus i kanten från min sida. Nu är July tillbaka på långfilmsscenen med The Future, en film om att inte våga åldras, att inte våga GÖRA nåt med sitt liv, och att därmed fastna på samma ställe. I filmen träffar vi Sophie (July), en kvinna som tillsammans med sin pojkvän Jason (Hamish Linklater) beslutar att göra nåt med sina liv. Men det måste vara rätt sak. Sophie bestämmer sig för att koreografera och dansa 30 danser på 30 dagar, spela in filmer och ladda upp dem på YouTube. En dans per dag i månad. Jason? Ja, han blir en snubbe som knackar dörr för att sälja träd som ska rädda ozonlagret. Jojomän, har snackar vi GÖRA nåt med sina liv.

The Future är en typisk Miranda July-film, och det säger jag baserat på bara två filmer. 😉 Det jag menar är att det märks, precis som i debuten, att July är performancekonstnär. Jag såg att nån på Filmtipset skrev att det är en vanlig historia berättad på ett ovanligt sätt och jag håller med. Jag skulle kalla det för en surrealistisk film; filmens verklighet är verkligen upphöjd. Julys uddighet förtjänar att hyllas även om allt inte blir bra, i alla fall kan det vara svårt att få ihop allt som en hel film.

Jag gillar inte riktigt Hamish Linklater som spelar Jason, han känns så där jobbigt indie med långt rufsigt hår. Dessutom är karaktären en slacker som är up to no good. Jag vet inte, Sophie gör ju åtminstone nånting. Killen bara… eh, jag ska vara öppen för allt och låta det… DET komma till mig. Vad kommer? Jo, att han ska knacka dörr för att få folk i L.A. att rädda skogen. Nå, han kanske bara är rädd för att han om försöker för mycket inte kommer att hitta nåt som han brinner för, nåt att göra med sitt liv, så han tänker att bara han låter det komma till honom istället så ska det ordna sig. Hmm, det brukar inte funka så. Man måste jobba lite för det så är det bara.

Jason är i själva verket så desperat att han kan, eller önskar att han kunde, stoppa tiden. Hmm, man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Just detta leder till en underbar scen där Jason försöker få igång tiden igen genom att dra i gång havets vågor. Jag kom att tänka lite på von Triers Melancholia just i den scenen. Den kändes mastodontisk och det fanns en viss undergångskänsla.

De scener som jag gillar mest är nog de som är åt det surrealistiska hållet. Det finns en härligt udda scen där Sophie (eller performancekonstnären Miranda July) dansar i, inuti, en gul t-shirt (se bild ovan). En ångestfylld talande scen är den där hennes tjejkompisar är gravida, sen har de plötsligt fött barnen, och sen är det barnen själva som är där medan Sophie själv sitter kvar på samma jobb och plats och inget händer för henne. Ytterligare en udda men den här gången rolig scen är när Sophie slumpringer upp en man för att prata om… vädret, till att börja med.

Problemet är till viss del att karaktärerna i Mirandas Julys film inte känns som riktiga personer utan snarare som själlösa aktörer, pjäser utan vilja, i ett konstprojekt. Detta gör att karaktärerna blir lite av pappfigurer i hennes värld och det bidrar nog till att man (eller åtminstone jag) känner sig lite distanserad. Och sen vete katten om den där katten är så lyckad (sorry, kunde inte låta bli). Fast en trea är filmen värd. Kanske mer när jag tänker efter eftersom den ändå gjorde lite intryck.

3/5

Filmen finns att se på Voddler från och med 23 maj så klicka dig dit för en konstnärlig upplevelse.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Woody Allen

18 maj, 2012 12 kommentarer

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zelig

16 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Zelig
Regi: Woody Allen
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir kanske inte otroligt sugen på att se om filmen i fråga utan jag postar helt enkelt min gamla text och så får det räcka så. Anledningen är nog att jag inte är frälst på fejkdokumentärer. Läs här vad Addepladde tycker om Zelig. Min recension skrevs i oktober 2003.

Detta var en märklig fejkdokumentär där Woody Allen spelar en man som förvandlas, likt en kameleont, beroende på vilken omgivning han befinner sig i. Om han träffar kineser förvandlas han snart till en kines, om han samtalar med ett par judar så är han snart jude själv. Mycket märkligt men återgett i form av en realistisk dokumentär med gamla, ibland gamla på riktigt och ibland fejkat gamla, svartvita filmklipp. Då och då får vi höra verkliga och påhittade personer uttala sig, i nutid och färg, om den man, Zelig, som i 1920-talets USA var minst lika populär som Atlantflygaren Charles Lindbergh.

Zelig är bra, men inte alls lika bra som den helt annorlunda Annie Hall som jag såg tidigare. Men jag gillade just det här med att det faktiskt kändes som en riktig dokumentär. Sen såg Allen väldigt rolig ut i sina olika förvandlingsnummer. Han såg liksom smått generad och lite överraskad ut, ungefär som att ”hey, jag kan inte hjälpa det, det bara händer”. Men efter den roliga och märkliga inledningen där det var kul varje gång Zelig förvandlas tappade dokumentären lite. Det blev lite av transportsträcka mot slutet då nyhetens behag hade lagt sig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annie Hall

15 maj, 2012 18 kommentarer

Titel: Annie Hall
Regi: Woody Allen
År: 1977
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir ju otroligt sugen på att se om filmen i fråga men nu struntar jag i det och postar helt enkelt min gamla text så får vi se om jag tycker likadant när jag väl ser om filmen. Läs här vad Addepladde tycker om Annie Hall, och jag kan väl säga att han inte ogillar den. Min recension skrevs i oktober 2003.

Komikern Alvy Singer (Woody Allen) ser tillbaka på delar av sitt liv, speciellt förhållandet med Annie Hall (Diane Keaton). Singer är en cynisk och neurotisk person som kläcker ur sig citat som ”Jag skulle vilja vara medlem i en klubb som inte tillåter såna som mig själv i klubben”. Han är rätt så paranoid med andra ord, men otroligt rolig.

Oj oj, den här filmen överraskade mig totalt. Vilken fantasi, vilken dialog. Allen pratar som en kulspruta och får ur sig den ena roliga kommentaren efter den andra. Keaton är underbar (hon fick en Oscar för sin roll om jag förstod rätt). Chris Walken dyker upp i en liten biroll. Man känner igen en del från dagens komedier i den här filmen. Ja, det kan ju finnas tidigare filmer också antar jag som Allen själv influerats av. Bl a får jag lite Seinfeld-känsla ibland, typ när Alvy och Annie ska gå på bio men han vägrar gå in eftersom de är två minuter sena, och han måste se HELA filmen, även om de bara missar förtexterna på svenska (de skulle se en Bergman-film, Allen älskar Bergman har jag förstått). Eller när de senare står i en biokö och snubben bakom snackar vitt och brett, och framförallt rätt i Allens öra, om filmer och författare. Allen tycker killen snackar skit och håller på att gå åt.

Snubben som snackar i biokön blir Allen till slut tokig på. Det gäller en viss författare som snubben tydligen missförstått enligt Allen. Han drar ur honom ur kön och sen hämtar han fram författaren i fråga, som materialiserats ute ur bild, och säger: ”Titta, vilken överraskning, här är ju…”. Författaren säger då givetvis att Allen har rätt och att snubben har missförstått allt fullständigt. Allen säger sen: ”Ja, tänk om det kunde gå till så här i verkliga livet”. Haha, underbart.

Ibland, mitt i en scen, börjar Allen plötsligt prata med biopubliken. Eller så dyker han upp som vuxen i en återblickarna om sig själv som barn och liksom kommenterar det han ser. Bitvis är det otroligt roligt. Jag hade ingen aning om att Woody Allen kunde vara så här roligt. Jag hade inte en susning. Filmen tappade kanske lite mot slutet men den är ändå bra hela tiden.

4+/5

PS. Var det i Adam & Eva vi såg tricket att låta skådisarna säga en sak men sen ha en annan textning, typ ”Mmm, vilka intressanta fotografier. De har en väldigt speciell estetik” (Undar hur hon ser ut naken)? Hur som helst använde Allen det redan i Annie Hall. Vet ej om det var han som uppfann det men Herngren & Holm var i alla fall inte först.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Sleeper

14 maj, 2012 10 kommentarer

Titel: Sleeper (Sjusovaren)
Regi: Woody Allen
År: 1973
IMDb | Filmtipset

Inspirerad av Addepladde tänkte jag samla ihop några gamla recensioner av Woody Allen-filmer. Först ut är Sleeper som faktiskt är en science fiction-komedi. Läs här vad Addepladde tycker om den.

Först en liten anekdot kring mitt tittande på Sleeper. Jag var på besök hos min bror och vi skulle se en film på kvällen efter middagen. Vi hade valt en sf-rulle, Godards Alphaville. Vi började titta men den var så urbota tråkig att vi stängde av och valde då att se en annan sf-rulle som vi misstänkte var lite lättsammare. Just det, rätt gissat: Sleeper. Vi började se Sleeper. Vad händer? Jo, jag somnar eller snarare sitter sista halvan av filmen och försöker hålla mig vaken, huvudet nickar upp och ner som en nickedocka. Jag tvingade mig igenom filmen men såg om den dagen efter då jag var piggare.

Woody Allens Sleeper är ganska tidig 70-talsfilm och dessutom den första där han regisserar Diane Keaton. Allen spelar en snubbe som väcks till liv efter att ha varit nedfrusen i 200 år. Samhället han vaknar upp i är ganska annorlunda. De som väckt Allen tillhör en underjordisk rebellrörelse som vill störta den förtryckande regimen som nu styr USA. Det hela slutar med att Allen blir husrobot (såna finns nu) — åt Diane Keaton. Och blir kär på köpet.

Filmen är förvånansvärt snygg. Science fiction-känslan funkar bitvis med sterila miljöer (allt kommer ju bli som i Gattaca i framtiden) och svävarbilar som låter som spinnande katter. Det funkar i alla fall i början. Sen ska Woody Allen försöka göra stumfilmskomedi av det hela och då störs känslan en aning. Allen är som bäst i filmen när han agerar ståuppkomiker och levererar välskrivna repliker med bitsk humor och samhällskritik. Roligast är nog när han hotar Keaton med att han minsann ska ge henne en stort sugmärke.

Tyvärr håller inte historien ihop. Bitvis är den rolig, men helheten, sf-historien, håller inte. Och plötsligt tar filmen slut och det känns lite som om man har sett ett avsnitt av en sf-serie från 70-talet. Det behöver ju i och för sig inte vara fel men i en långfilm vill man ha lite mer. Jag tycker inte Allen funkar som fysisk komiker. Vi får se en hel del referenser till Charlie Chaplin men Chaplin är Chaplin och Allen är Allen, och Allen funkar bättre som verbal komiker. Betyget blir knappt godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Snakes on a Plane

13 maj, 2012 8 kommentarer

Titel: Snakes on a Plane
Regi: David R. Ellis
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Plötsligt en kväll var jag sugen på lätt underhållning i form av en actionrulle. På Headweb stötte jag på Snakes on a Plane, en film som både hade hajpats och hånats enormt när det kom. Då, 2006, så blev det aldrig av att jag såg den. Skulle den leva upp till hajpen och hur bra skulle Samuel L. Jackson vara när han säger ”I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”?

Mja, det visade sig vara en sån där hajp som är en hajp för hajpens skull och inte för att det var en bra film. Och som jag minns det så var det nog mest snack om Sam Jackson och hans replik och om att filmens titel var så dålig att den blev bra. Hur är då filmen? Ganska dålig skulle jag säga. Jackson spelar en FBI-agent som får i uppgift att flyga hem ett vittne, Sean Jones (Nathan Phillips), från Hawaii till Los Angeles. Sean har bevittnat ett mord begått av gangstern Eddie Kim (Byron Lawson). Jackson och hans vittne kommer ombord på planet och är på väg mot L.A., så det borde vara lugnt. Vad kan hända liksom?

Haha, ja, det är faktiskt en dålig film. Humorn är trött, skräckeffekterna är trötta, de flesta rollfigurerna är trötta. Men tröttast är nog ormarna, the snakes. Den enda som imponerar är Julianna Margulies som flygvärdinna. Men ormarna var det, ja. Innan de visar sina kluvna tungor på planet så är faktiskt filmen hyfsad. Det finns fåniga karaktärer förstås, som t ex en irriterande svart sångare/artist som man mest vill kasta ut utan fallskärm. Men ändå, utan ormar är det mer spännande.

Sen väller ormarna fram, både äkta ormar men mest datoranimerade slingrande saker som biter både här och där. Ett av de första offret är på besök på flygplanets lilla toalett… ja, ni kan ju gissa vad ormen bestämmer sig för att sluta sina käftar om. Som sagt, ganska trött humor. Det som lite räddar filmen är att det ändå blir hyfsat spännande ombord på planet. Det blir en speciell känsla i katastroffilmer på flygplan. Men allt hade blivit bättre utan ormarna. Så om filmen hade hetat On a Plane så kanske det hade blivit bättre betyg.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Good Shepherd

12 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →