Profondo rosso

11 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ironclad

10 maj, 2012 4 kommentarer

Titel: Ironclad
Regi: Jonathan English
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ironclad är filmen om vad som hände efter att Magna Charta hade tagits fram och skrivits på av Kung John av England. Åtminstone är det det som filmens berättarröst påstår. Kung John? Jo, just det, det är alltså den elake prins John från Robin Hood och Ivanhoe. I Ironclad är han också elak och filmens skurk. Vad var då Magna Charta? Själv trodde jag det var nånting i stil med en föregångare till Englands konstitution. Av filmen fick jag veta att det var ett avtal mellan Kung John och Englands adel och präster. Vad ville adeln och kyrkan? Jo, de ville ha mer makt förstås och Magna Charta gav dem det. Uppenbarligen var England i uppror under den här tiden (början av 1200-talet) och Kung John kunde inte styra sitt rike.

Nu ändrade tydligen inte Magna Charta egentligen nånting. Kung John (här spelad Paul Giamatti i helt galen frisyr) började helt enkelt avrätta de baroner som hade skrivit på fördraget. Dessutom har han lierat sig med danskar (?) som kommit till England med båt. Baronerna med William d’Aubigny (här kallad Albany och spelad av Brian Cox) anar vad som håller på att hända. De samlar ihop en handfull män, däribland korsriddaren Marshal (James Purefoy), tar med sig Magna Charta och tillskansar sig i det strategiskt viktiga slottet vid Rochester. Om de kan hålla stånd mot Kung John styrkor tills hjälp i form av franska styrkor kommer så kanske de har en chans.

He, det här är en film fylld till bredden med klichéer. Det tog bara nån minut innan man hörde det första krigsvrålet ”Gaaaaahhaaah”. Strider med svärd, järnklubbor och stridsyxor och det numera standardmässiga cgi-blodet avlöser varandra. Däremellan får vi lite slottsliv à la Ivanhoe. När stridsscenerna visas utan ljud och bara en klosterkör som ackompanjemang blir det för mycket. Jag gillade inte heller den fåniga storyn med den unga slottsfrun av Rochester som har en med tråkig man och givetvis på tre sekunder blir kär i tempelriddaren Marshal. Så fort hon är tillsammans med Marshal visas hon i motljus och vi får höra änglakörer. Nej, det kan inte bli godkänt.

Det mest intressanta med Ironclad är den historiska biten, Magna Charta, Kung John, fick han verkligen hjälp av danskar osv. Är det hela korrekt beskrivet rent historiskt? Efter vad jag googlat och wikipediat fram så är det inte så mycket som stämmer. Men, men överlag kanske det är nästan rätt. Och vad hände sen efter att filmen tar slut? Lite kul är också att jag precis läser sista delen i Jan Guillous tempelriddarböcker. Historien i filmen påminner mycket om Arn-böckerna med en tempelriddare som återvänder hem efter strider i Det Heliga Landet och sen gör en insats för att grunda ett nytt rike i sitt land.

2/5

Filmen finns att se på Voddler om ni nu är sugna på vapenskrammel och pekoral. 😉

Gillar ni historiska actionäventyr kan jag tipsa om dessa tre filmer som jag skrivit om tidigare. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

   

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pans labyrint

9 maj, 2012 12 kommentarer

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Hellboy II: The Golden Army

8 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy

7 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

El espinazo del diablo

6 maj, 2012 9 kommentarer

Titel: El espinazo del diablo (The Devil’s Backbone)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha utlovat recensioner av Guillermo del Toro-filmer till höger och vänster så kommer det en kvartett med några gamla omdömen på mexikanens filmer. Vi börjar med El espinazo del diablo och fortsätter med Hellboy-filmerna och sen avslutar vi med hans största stund än så länge, Pans labyrint.

El espinazo del diablo är ett mediokert spökdrama om en pojke som anländer till ett barnhem på spanska landsbygden under spanska inbördeskriget. Nja, det finns många fel i filmen, främst att den delvis försöker vara en läskig film men inte är det för fem öre. Den har möjlighet att vara lite mystisk men det sjabblas bort omedelbart då man i princip avslöjar allt som skulle kunna vara mystiskt redan i inledningen.

Vissa delar i historien är intressanta men filmen hittar inte fokus och känns luddig. Filmen känns som ett typexempel på en film som inte riktigt vet vad den ska vara. De dramadelar som finns med funkar bra, men om man ska vara en skräckis måste man ta ut svängarna för att ha nån möjlighet att vara läskig. Nu blir det bara blaha blaha med det. Rent hantverksmässigt är det väl inget större fel med snygga bilder och miljöer och så. Därför blir det ändå godkänt, men det är knappt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Good Night, and Good Luck.

3 maj, 2012 7 kommentarer

Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.

Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).

Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.

Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.

Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Avengers

2 maj, 2012 15 kommentarer

Titel: The Avengers
Regi: Joss Whedon
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag stod uppe på scenen på nyinvigda Rigoletto och jag hade fått en fråga av tjejen som presenterade filmen och som skulle dela ut en presentpåse till mig. ”Vilken är din favoritsuperhjälte?” Hon och drygt 700 andra, inklusive en grupp Filmspanare (som troligen var de som låg bakom att jag vann utlottningen ;)), väntade på mitt svar. Jag blev helt blank och jag kunde plötsligt inte komma på en enda superhjälte. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, dök nåt grönt upp i hjärnan och svaret kunde bara bli ett. Hulken är min favoritsuperhjälte, helt enkelt för att det var han som kom till undsättning när jag som mest behövde det. Med tanke på filmen The Avengers så visade det sig att jag hade mer rätt än jag kunde ana men det återkommer jag till senare.

Mina förväntningar på den nya Marvel-filmen var inte speciellt höga. De tidigare filmerna har inte varit dåliga men att säga de var mer än underhållning för stunden vore att överdriva. Å andra sidan är underhållning för stunden aldrig fel. The Avengers inleds med att elake asaguden Loke dyker upp igen efter att inte ha dött i slutet av filmen om Tor. Loke har slutit avtal med onda varelser från en annan värld och därmed har han fått ett kraftfullt vapen till sitt förfogande. Vapnet är en stav som antingen kan användas som en bazooka eller som en övertalningsstav. Loke dyker upp på en forskningslokal där forskaren Erik Selvig (Stellan Skarsgård) i S.H.I.E.L.D.:s regi försöker tämja energin från en mystisk kub kallad tesserakten. Loke stjäl tesserakten som han ämnar ge i gåva till sina onda bundsförvanter i utbyte mot att de anfaller Jorden. En Jord som han sen själv tänker sig att styra. Vad kan gå fel i den planen? Ja, kanske att Nick Fury samlar ihop sin hämnarstyrka kallad The Avengers.

The Avengers består av följande sex superhjältar/hjältinnor:

Steve Rogers / Captain America (Chris Evans)
Patriotisk torrboll som gillar att gnabbas med Tony Stark. Vetenskapligt modifierad till att bli supersoldat. Innehavare av en superhård metallsköld.

Tony Stark / Iron Man (Robert Downey, Jr.)
Självgod humorist som bara tänker på sig själv men som givetvis har ett gott hjärta. Älskar att gnabbas med Steve Rogers. Inte superstark men supersmart och ägare till en superdräkt med stor vapenarsenal.

Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson)
Skönhet klädd i tajt svart dräkt. Smart och manipulerande och kan få vem som helst att avslöja vad som helst i vilken situation som helst. Duktig på kampsport. Står i skuld till Hawkeye.

Clint Barton / Hawkeye (Jeremy Renner)
Precis som Natasha är han en S.H.I.E.L.D.-agent. Skarpsynt pilbågsskytt. Hävdar att han ser saker bättre på avstånd. Min känsla är att han har en crush på Black Widow.

Dr. Bruce Banner / Hulk (Mark Ruffalo)
Duktig forskare som kan väldigt mycket om gammastrålning (och gissa vad den stulna tesserakten utstrålar?). Lite blyg och ganska lugn i normaltillståndet men den andra gröna killen är superstark och supergrön.

Tor (Chris Hemsworth)
Son till Oden och bror till den onde Loke. Gillade att kriga när han var ung men mognade i sin egen film. Ägare till Mjölner, en kraftfull hammare som bara Tor kan lyfta (inte ens Hulk klarar det trots att han tog i så han blev grön).

Filmens främsta egenskaper är att den är maffig vad gäller specialeffekterna och att Joss Whedon fått till en bra humor och ett bra samspel mellan karaktärerna. Steve Rogers och Tony Stark kontrasterar varandra perfekt. I Captain America blev det på gränsen till för torrt och pompöst medan jag kan tycka att Tony Stark blir jobbigt snackig i Iron Man-filmerna. Här möts de båda och kemi uppstår. Men allra bäst i filmen är… ja, ni gissade rätt: Hulk. Grönt är skönt. Hulks okontrollerade hjärna är inte utan humor tydligen. Hans förnedring av Loke och kompisknuff av Tor gav applåder från publiken på Rigoletto. Det var även skönt att slippa det överdriva studsandet från Ang Lees Hulk.

En liten notering om 3D. Det är skräp, åtminstone den här gången. Det tillför ingenting förutom att texten blir dubbel och suddig plus att man tycker det är jätteskönt att ta av sig de där jätteglasögonen när filmen är slut.

Betyget till filmen The Avengers (med eller utan 3D) blir 3½ starka och gröna filmspanarikoner. Halvan bidrar givetvis Hulk till men även att gamle hjälten Harry Dean Stanton dök upp i en kul cameo.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Fiffi, Sofia, Jessica och Henke. Och här är en bonuspodcast från Har du inte sett den? som inte såg filmen samtidigt men anslöt senare under kvällen. Uppdatering: Nu har även Joel kollat in filmen och skrivit om den på Deny Everything.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Downloading Nancy

1 maj, 2012 2 kommentarer

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.

4-/5

Filmen finns att se på Silver under veckan tillsammans med ett gäng andra indie-filmer av vilka jag kan rekommendera The Station Agent, Secretary, American Splendor, Me and You and Everyone We Know och Pi bl a. En varning bara angående Dowloading Nancy: inte många verkar gilla filmen. Många delar ut lägsta betyg, vilket är förståeligt. Filmen är deprimerande, en feel-bad-film som är på gränsen till outhärdlig och på gränsen till att bara vara tråkig istället för berörande. Den bästa filmen att se efter Downloading Nancy för att må bra är definitivt The Station Agent! Eller så kan man se The Station Agent direkt och må bra direkt! 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Le couperet

30 april, 2012 6 kommentarer

Titel: Le couperet (Mördande konkurrens)
Regi: Costa-Gavras
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Arbetslöshet kan vara jobbigt (det vet jag själv). Det får Bruno, som är huvudperson i Costa-Gavras film Le couperet, erfara. Bruno blir av med jobbet som kemist inom pappersindustrin pga outsourcing och flytt av verksamhet till låglöneländer. Situationen tär på stackars Bruno som till slut beslutar sig för att mörda sina konkurrenter för att få jobb på nytt.

Ja, det här var en film som överraskade mig. Inledning känns som ett ganska mörkt drama då vi kastas direkt in handlingen under ett av Brunos mord. Efteråt mår Bruno rejält dåligt och självmord känns inte långt borta. Det kändes som man hade ett tragiskt drama framför sig. Men det som jag gillar med filmen är att den lyckas ändra karaktär till en absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

Förutom att fungera som en satir så är filmen även en skön komedi med riktigt bra situationskomik där José Garcia i huvudrollen gör en grym insats som den tafflige, nervöse, men ändå, får man säga, enträgne mördaren. Hela upplägget fungerar då Bruno givetvis inte avslöjar nånting för sin familj. Det hela blir ännu roligare då sonen i familjen hamnar i klammeri med rättvisan och Bruno drar in hela sin familj för att hjälpa sonen genom att lura polisen — samtidigt som han själv mördar papperskemister på löpande band.

Kul att Costa-Gavras (73 år gammal när filmen kom) på gamla dar har gjort en film som känns skarp och fräsch och bättre än mycket annat som görs idag. Själv har jag bara sett en film av Costa-Gavras, Försvunnen från 1982 men jag blir efter denna film sugen på att se vad han gjort för filmer tidigare.

Le couperet får en svag fyra. Eftersom jag bedömer min filmupplevelse och egentligen inte filmen i sig så blir det en svag fyra pga av att jag helt enkelt inte förstod allting. En orsak till det var att då jag såg den på bio så var den franska dialogen textad på danska (tur att det inte var arabiska i alla fall). Men det störde inte allt för mycket, efter ett tag hade man liksom vant sig och man förstod ändå helheten och vad som hände i stort. Många scener bygger också på komisk timing (eller tajming, kan inte välja) och inte på tung dialog.

Jag kan tillägga att couperet betyder slaktarkniv eller giljotin/bila, vilket postern spelar an på. Sen kan jag inte låta bli att nämna två andra franska filmer som tar upp samma tema: Time Out och Motståndaren. Det är filmer av allvarligare typ där framför allt Motståndaren, med Daniel Auteuil som gör en sanslös insats, är riktigt bra… och haneke-obehaglig.

Läs även Movies – Noirs recension av Le couperet.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →