Spider-Man 2 (2004)

11 september, 2020 6 kommentarer

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Invisible Man (2020)

26 juni, 2020 6 kommentarer

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Pacific Rim: Uprising (2018)

27 maj, 2020 8 kommentarer

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Salute of the Jugger (1989)

3 april, 2020 Lämna en kommentar

Rutger Hauer gick ur tiden förra året. Hauer är kanske inte nån jättefavorit hos mig men jag gillar honom som skådis. Som jag skriver i texten så har han ett lugn över sig. Att han inte är nån personlig favorit kan förstås bero på att jag inte har sett speciellt många av hans filmer, kanske en handfull bara. Min text om The Salute of the Jugger skrevs i februari 2010.

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks (yay!). Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens ”hjältar” utövar. Men scenerna när man spelar ”The Game”, som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då <spoiler>faktiskt inte en enda person dör i filmen</spoiler>.

Arkiverad under Action, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

1 april, 2020 6 kommentarer

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Outland (1981)

25 mars, 2020 4 kommentarer

Utan att göra nån research just nu så har jag för mig att Outland är en västern i rymden och mer specifikt Rio Bravo i rymden. Ni som vet bättre kan bekräfta om jag har rätt eller ej? Ja, att det är en västern i rymden är ju uppenbart men är det i princip även en remake på just Rio Bravo – eller nån annan klassiker? Min text om Outland skrevs i februari 2010.

Outland är en mysig rymdis (min kommentar: Rymdis? Reallly? Åh, vad jag ledsnat på alla slangord som slutar med -is, mellis, snällis… hjälp!) med Sean Connery som ”sheriff” på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Det är snygga miljöer och ganska långsamt berättat. Istället för snabba klipp så är det en helt annan typ av action: vacker action. Givetvis försöker filmen rida på en våg efter Alien. Början under förtexterna är snarlik, där man ska förmedla känslan av att man är ensam i rymden. Men det funkar. Jag gillar musiken av Jerry Goldsmith. Den gav en helgjuten mysig stämning. Det var även bra passande house-musik (kändes oväntat modern för att vara 1981) på den lokala klubben på Io. En positiv sak var att jag aldrig riktigt kände hur den skulle sluta. Skulle Connery klara sig eller inte? Det kändes aldrig självklart. I många moderna filmer kan man liksom från början räkna ut hur det ska gå. Nej, det var ganska kul och annorlunda med Connery uppe i rymden och i en sf-rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sista kommentar från mitt nutida jag är att jag noterar förekomsten av två skådisar från två klassiska polisserier: James Sikking från Spanarna på Hill Street och Clarke Peters från The Wire (yay!). Och ja, The Wire är betydligt mer än bara en polisserie.

Arkiverad under Action, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

15 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

12 mars, 2020 5 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Andra filmen är The Road Warrior, som den fick heta i Sverige eftersom den första filmen totalförbjöds i Sverige så ingen visste vem den där Max var för filur. Min text skrevs i februari 2008.

Del två av Mad Max-serien är en ren uppföljare till ettan. Av nån anledning hade jag fått för mig att ettan liksom levde sitt eget liv och inte hade så mycket med de följande två delarna att göra. Jag tror det var roadie själv som lurade mig för länge sen (min kommentar: roadie (a.k.a. The Road Warrior), en gammal kompis från ett filmforum). Hur som helst, tvåan utspelar sig några år efter ettan och världen är ett kaos där det handlar om att få tag på bensin. Max (en fortfarande ung Mel Gibson) har blivit en känslolös och cynisk vägkrigare vars liv i princip går ut på att hitta bensin, men nånstans döljer sig väl ändå ett gott hjärta.

Oväntat bra var detta. Stämningen är riktigt bra där ute i den australiensiska outbacken. Det är smutsigt, dammigt men ändå vackert, och skön apokalypskänsla på det. Bäst är ändå the bad guys: Lord Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och Vernon Wells som biker i gay-suite. Underbart. Ett barn har en ganska framträdande roll men är mer som en liten Neandertalare så han var bara bra. Dessutom väckte han faderskänslor hos Max även fast Max själv inte ville veta av dem. Detta gav filmen lite extra djup, speciellt om man sett ettan. Schyssta biljakter, skön stämning och hyfsat spännande. Det blir faktiskt en svag fyra till The Road Warrior.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max (1979)

9 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Alita: Battle Angel (2019)

1 mars, 2020 4 kommentarer

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →