Caddo Lake (2024)

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

The Old Guard (2020)

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Palm Springs (2020)

Jag ber om ursäkt men jag mäktar inte med mer än en tankeströmsrecension av Palm Springs – och jag skriver den givetvis sittdansandes till tonerna av ”Megatron Man” av Patrick Cowley.

(En tankeströmsrecension är när jag i princip rakt upp och ner för över de anteckningar jag gjort under filmen direkt till mitt blogginlägg och sen låtsas som det regnar.)

Det är glassig, färgglatt och amerikanskt. Alla är snygga… och varför finns filmen inte att se via nån alla filmtjänster som nätet kryllar av?

Oj, det blir inte speciellt många anteckningar under titten på den här rullen inser jag nu. Kanske beror det på att det är en helt vanlig amerikansk komedi – måhända med en övernaturlig twist.

Av nån anledning har jag skrivit ner ”Pink Floyd”, ”Zabriskie Point” och ”Rabbit Run”. Jag antar att jag med ”Zabriskie Point” möjligen syftar på de ökenmiljöer som filmen utspelar sig i. En Pink Floyd-låt förekommer ju i slutet av Michelangelo Antonionis film Zabriskie Point (som ju är en plats i Death Valley). ”Rabbit Run” borde då vara en referens till en textrad i Pink Floyds låt ”Breathe”. Oklart.

J.K. Simmons är bra. Det är bra musik. ”Megatron Man” är ny och funkig bekantskap för mig. Jag gillar hon som spelar Sarah, Cristin Milioti heter hon. Hon är mysig. Andy Samberg påminner mig nästan om Adam Sandler, en sorts manchild.

Jag förvånar mig själv med att ändå dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Megatron Man” av Patrick Cowley från 1981

 

Samberg gör sin grej

Dream (2008)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat hyfsat gillat i alla fall Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara binär.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem akter och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig. En sak jag vill poängtera är att jag på den här tiden var en övertygad Bergman-skeptiker. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Då julen 2003 skrev jag en kort text på ett gammalt filmforum om min upplevelse av 5-timmarsversionen och den klistrar jag in här nedan:

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

****

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen som en del av mitt Bergman-tema så kändes det självklart att se den långa tv-versionen igen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även stora delar av Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Nej, dags att avsluta det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att sätta högsta betyg samt hänvisa till de kommande kåserierna. Se nedan för länkar till dessa!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras.

Uppdatering: Titlarna kom inte att ändras utan är som följer (klicka på titeln för att komma till respektive inlägg):

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep