Singin’ in the Rain (1952)

25 april, 2021 10 kommentarer

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Dans, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars (2006)

23 april, 2021 6 kommentarer

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Brave (2012)

16 april, 2021 7 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Incredibles 2 (2018)

2 april, 2021 4 kommentarer

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kolja (1996)

24 mars, 2021 2 kommentarer

Kolja är en tjeckisk film om vänskapen mellan en äldre man och en ung pojke. Filmen vann faktiskt inte bara vann en Golden Globe utan även en Oscar för bästa utländska film. Jag noterar med stor irritation att den svenska titeln är Kolya. Den tjeckiska originaltiteln är Kolja och Kolya är ju den engelska varianten av det eftersom bokstaven ”j” uttalas som ”y” på engelska. Jag stör mig alltid på när man tar omvägen via en engelsk titel när en svensk titel kan användas eller redan finns så uppenbart som är fallet här. Min torftiga preblogg-text om Kolja skrevs i oktober 2004.

Kolja är en skön, ganska mysig, och även rolig film. Jag trodde den skulle vara lite mer allvarlig men den överraskade mig genom att huvudpersonen Louka var en rolig lite halvcynisk men ändå snäll figur som växte genom filmen. Jag kan inte komma på några speciella scener just nu – det var ett tag sen jag såg den – men jag skrattade ett antal gånger då Louka sa eller gjorde nåt kul. Hans kompis som spelade fiol hade riktigt snygga glasögon. Det förekom några segare partier, främst i början, och som helhet räcker det inte till en fyra men en stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Birds of Prey (2020)

14 mars, 2021 4 kommentarer

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Ratatouille (2007)

12 mars, 2021 7 kommentarer

Det har spekulerats i om de Pixar-filmer jag gillar mest är de som handlar om människor snarare än om leksaker, myror eller monster. Vi får väl se hur det blir med den saken när temat går mot sitt slut, men än så länge så är det en teori som håller eftersom den enda Pixar-film jag faktiskt älskar är Inside Out.

Som filmens titel antyder så handlar Ratatouille om råttor men filmens människor är minst lika mycket i fokus. Titeln antyder även att det ska handla om mat! Eftersom jag är en slavisk följare av diverse matpogram, främst den australiensiska och brittiska versionen av MasterChef (och Markus Aujalays YouTube-kanal), så borde ju Ratatouille passa mig som handen i ugnsvanten.

Filmen är verklig i nån mening. Här finns egentligen inte nån påhittad parallellvärld där leksaker får liv eller ett monster-universum existerar. Fast, jo, i viss mån finns det väl en värld som vi människor inte är medvetna om. Filmens råttor har ett eget samhälle och umgås och pratar precis som oss människor. Men jag tycker ändå det handlar om ett ”verkligt” Paris där råttor och människor lever sida vid sida. En ”övernaturlig” twist, eller vad man ska kalla det, är att den matlagningsbesatte råttan Remy förstår vad människor säger. När Remy själv pratar så hör människor dock endast pip.

Det är egentligen ett helt bisarrt upplägg. Vi har alltså en råtta som förstår vad människor säger, som är besatt av matlagning, smaker och dofter, och lagar mat på en restaurang sittandes på huvudet, under kockmössan, på en av kockarna. En råtta som lagar mat på en restaurang. En hälsoinspektör skulle få mardrömmar för mindre. Och tänk bara om det var en hel råttarmé med kockar. Hehe, just det.

Jag gillar verkligen skildringen av Paris. Stadsmiljöerna är härliga, varma och härliga. Det franska är uppskruvat till elva. Jag får vibbar av Amélie, och den kvinnliga kocken på Gusteau heter Tatou. Jag vet inte om det var en referens till Audrey Tautou men för mig var det nog det.

Skildringen av hetsen och stressen i köket på Gusteau’s kändes realistisk. Jag kom att tänka på matfilmen Dinner Rush, vars titel för övrigt namndroppas. Rätterna som lagas ser helt rätt ut. Jag undrar vilken eller vilka kockar som har bidragit med kunskap. För nån måste ha gjort det. Den enda grejen jag störde mig på var när Remy i slutet av ett soppkok slänger ner lite purjolök och vips så är soppan klar. Hallå! Grönsakerna måste ju koka med längre, och kanske fräsas först innan vätska tillsätts, för att ge smak.

Ratatouille har en tydlig skurk. Efter att stjärnkocken Gusteau gått ur tiden är det upp till souschefen att ta över och bli chef de cuisine. Men Skinner, som han heter, är ointresserad av att driva en genuin restaurang. Han vill bara utnyttja Gusteaus namn för att tjäna pengar genom att sälja mikromat. Chineasy!

Manuset är väl inte klockrent. Vissa delar av handlingen stressas fram där det som händer inte känns motiverat. Den kvinnliga kocken är överdrivet ilsk från början för att sen mjukna på en minut när hon ska utbilda nykomlingen Linguini. Kommer de bli ett par? Har påven en… osv. Just den här kärlekshistorien var knappast en kärlekshistoria utan plötsligt var de bara ihop. Jag tyckte även sekvensen där det konstaterades att Linguini faktiskt var Gusteaus son och därmed den rättmätiga ägaren till restaurangen stressades igenom och tappade därmed sin tyngd.

De brister som fanns i manus vägdes upp t ex av Egos upplevelse av Remys ratatouille när han kastas tillbaka till sin barndom och mammans ratatouille. Den scenen var briljant. Det där är ju ett klassiskt uppdrag i MasterChef för övrigt. Att tolka en klassisker på ett eget sätt utan att förlora känslan och smakerna. Då gäller det att komma med nåt mer än en dekonstruerad äppelpaj.

Jag gillade även Egos text om kritikers roll. Som simpel filmbloggare har man ju inte så mycket att förlora direkt. Det är ju artisten, filmmakaren eller kocken som blottar sig. Det man kan bidra till som kritiker och som kan vara en risk, påstår Ego, är att stå upp för det som är nytt och som ingen annan gillar.

Jag känner mig tvungen att dela ut en fyra till Ratatouille. De varma parisiska miljöerna, den vuxnare stämningen samt restaurangkänslan lyfte filmen för min del. Åh, tänk att gå på fin restaurang i god vänners lag. Snart så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här veckan får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes matnyttiga recension här. Hur många Michelinstjärnor blir det?

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 4, Film, Komedi, Matfilm, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →