Eat Drink Man Woman (1994)

22 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Efter Pushing Hands och The Wedding Banquet handlar det idag om matfilmen Eat Drink Man Woman och min text om den skrevs i juni 2007. En sak jag noterar så här i efterhand är att Lee var väldigt produktiv under inledningen av sin karriär. Mellan 1991 och 1997 gjorde Lee fem filmer. Det är inte illa. Det här är nog inte helt ovanligt när man väl får chansen som ung filmmakare och de kreativa fruktdryckerna flödar.

I Ang Lees tredje film börjar saker falla lite mer på plats. Vi befinner oss på ”hemmaplan” den här gången, i Taiwan alltså. Det handlar om en änkling och f.d. fantomkock – han rycker fortfarande in när gamle vännen på restaurangen behöver hjälp – och hans tre döttrar. Varje söndag är det traditionell, närmast rituell, middag som pappan står för. Jag får intrycket av att han lagar mat i princip hela söndagen. Denna tradition ska snart komma att förändras då döttrarna är på väg att förändra sina liv, alla på sina egna sätt.

Mmm, här tycker jag Ang Lee lyckas bättre med att hitta en bra balans mellan komedi och drama. Det är väl främst ett drama men filmen har även sina komiska poänger. I fokus för mig står mellandottern. Hon har ett genuint intresse av matlagning och har kanske nånstans velat följa i pappans fotspår. Men samtidigt har hon alltid känt sig stå i skuggan av pappan och därför jobbar hon istället framgångsrikt på en hög position på ett flygbolag. Yngsta och äldsta dottern har sina bekymmer, främst kärleksbekymmer.

Eftersom jag nyligen sett Ozus Noriko-trilogi kunde jag inte låta bli att dra paralleller till de filmerna, främst Sent om våren som mer utstuderat handlar om uppbrott från en del av sitt liv när man går in i en annan fas. Vilka uppoffringar man måste göra för att få andra saker. ”Noriko-rollen” i Mat, dryck, man, kvinna görs av mellandottern som vill börja ett nytt liv men känner att hon då sviker sin pappa.

Förändringar var det. Mot slutet händer ganska mycket, slag i slag. Förändringarna kanske inte är de som man väntar sig och inte för just de personer som man väntar sig. Men söndagmiddagen består om än med lite fler gäster.

Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) klagade på att grannfrun var jobbig. Eh, javisst, hon var jobbig. Hon skulle ju vara jobbig! Hennes rollfigur var jobbig och dryg, det var poängen. Döttrarna tycke hon var en förskräcklig kvinna. Jag tyckte upplösningen av filmen blev ganska rolig just pga att hon var så jobbig och självgod. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av vad jag tycker om Ang Lees tre första filmer:

Pushing Hands (1992) 3/5
Bröllopsfesten (1993) 3-/5
Mat, dryck, man, kvinna (1994) 3+/5

Inte nåt speciellt alltså men inte dåligt heller. Det fanns ljusglimtar men det är lite för ojämna filmer med Mat, dryck, man, kvinna som den bästa. Efter den gjorde Lee den riktigt bra och mysiga Förnuft och känsla.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Passion Fish (1992)

19 december, 2021 5 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Wedding Banquet (1993)

15 december, 2021 Lämna en kommentar

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer: Pushing Hands som det handlade om förra veckan, Eat Drink Man Woman som är i fokus nästa vecka och så dagens film The Wedding Banquet. Min text om den skrevs i juni 2007.

Bröllopsfesten har samma teman som Ang Lees debut Pushing Hands. Den vanliga motsättningen mellan gammalt och nytt, föräldrar och barn, har dock en extra krydda i form av en homosexuell son som bor i USA och på förslag av sin pojkvän Simon ingår ett skenäktenskap med sin kvinnliga hyresgäst för att göra sina föräldrar nöjda. Föräldrarna kommer då givetvis på besök från Kina för att delta i bröllopet vilket sonen inte hade räknat med.

Bitvis är det lite roligt, bitvis lite gripande, men däremellan är det mest en ganska fånig förväxlingskomedi. Ang Lee drar liksom samma grej om och om igen utan att få så himla mycket sagt, tycker jag. Eller, han får väl en del sagt men det blir aldrig en riktigt gripande film. Kanske kan man säga att detta är en sorts förövning inför Brokeback Mountain. Nu har jag inte sett Brokeback Mountain än men jag får för mig att den filmen är mer fokuserad och mer ”on target” när det gäller det här att stå för det man är och tro på sig själv (eller missa chansen att göra det).

Nåt som sänker betyget en aning på både Bröllopsfesten och Pushing Hands är att filmernas ”production values” känns ganska låga. Intrycket jag får av halvdassig musik, halvblaskigt foto och halvtaskiga skådisar i vissa roller är att jag ser en ordinär tv-serie från 80/90-talet (kan bero på att filmerna är från 90-talet, d’oh). Nåväl, betyget blir väl en svag trea. Alltid kul att se gamlingen Lung Si-hung (han spelar förstås pappan i filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

City of Hope (1991)

12 december, 2021 2 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pushing Hands (1991)

8 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Det handlar om Pushing Hands (1991), The Wedding Banquet (1993) och Eat Drink Man Woman (1994). Denna trio brukar tillsammans gå under namnet ”Pappa vet bäst-trilogin”. Det känns som en sån där trilogi som filmrecensenter ”hittat på” och inget som regissören själv egentligen hävdar. Det finns ju flera exempel på sånt, Ingmar Bergmans ”Guds tystnad”-trilogi är väl en av de mest kända. Min text om Pushing Hands skrevs i maj 2007.

Jag vet inte, men jag kom in i den här filmen på rätt sätt. Även om det är möjligt att det var ytligt och lite fånigt skildrat så charmades jag av de kontraster mellan öst och väst, Kina och USA, gammalt och nytt, som Ang Lee skildrar visuellt i inledningen av filmen. Lung Sihung är mysig som den gamle pappan som börjar ett nytt liv i USA med sin son och sonens fru Martha (såpaskådis-varning på Deb Snyder). Det är taiji vs jogging, meditation vs ordbehandlare, ät vad du vill vs dietmat. Jag fick ibland lite samma 80/90-talskänsla som när jag såg Safe med Julianne Moore.

Jag gillade också lugnet som filmen hade just i inledningen. Lugnet blandat med en torr humor. Sen tappar väl historien en aning då det blir lite väl fantastiskt och nästan buskis då den gamle pappan visar upp sina kampsportsskills. Jag tyckte ändå historien höll någorlunda fokus (nästan) hela vägen och jag tappade inte den röda tråden som var förhållandet mellan den gamle pappan och hans son. Frun, Martha, försvann dock något omotiverat ur historien (ok, hon var en ganska kass skådis men ändå). Nåja, jag gillade ändå den lite bitterljuva känslan i filmen. En film som ändå kändes som den något spretiga debut den faktiskt var för Ang Lee. I slutändan, klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Black Widow (2021)

5 december, 2021 2 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

1 december, 2021 4 kommentarer

Oj, nu är det dags för en riktigt gammal preblogg-text från april 2003 om westernrullen Butch Cassidy and the Sundance Kid. En sekvens jag inte nämner i texten men som jag minns som ganska udda är när Redford och hans flickvän är ute och cyklar till tonerna av ”Raindrops Keep Fallin’ on My Head”.

Jag har sett Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) med Paul Newman och Robert Redford. Det är en helt ok western men inget mer. Det förekommer en del rolig dialog och Redford och Newman har ett bra samspel. Slutet är bra men filmen som helhet blir aldrig riktigt spännande. 3/5 blir betyget. Donnie Darko-skådis-spotting: Katharine Ross som är Donnies psykolog spelar här Redfords flickvän Etta.

Butch Cassidy: ”Ah, you’re wasting you’re time. They can’t track us over rocks.”
Sundance Kid: ”Tell them that.”
Butch Cassidy: ”Who are those guys?”

Regissören George Roy Hill gjorde även Blåsningen (1973) tillsammans med Redford och Newman. Jag tycker den är snäppet bättre. Jag gillar ”den perfekta kuppen”-filmer där allt måste klaffa för att hjältarna ska lyckas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

28 november, 2021 6 kommentarer

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

A Festa da Menina Morta (2008)

19 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.

För 20 år sen försvinner och dör en ung flicka. En hund hittar flickans klänning och tar den till sin husse, en ung pojke som efter detta tros vara besatt av flickans själ och han upphöjs därför till ett helgon.

Den första halvan av filmen kändes som obegriplig smörja. Trots vackra bilder kändes det som pretto på fullständigt fel sätt. Jag förstod noll. Sen nån gång efter halva filmen så kom en fantastisk scen där en snubbe (en indian, om det betyder nåt) går omkring på en utomhusfest – den 20:e festen för den döda flickan och helgonet – och plötsligt börjar den här indian dansa electric boogie. Snart kommer två snubbar till och börjar dansa breakdance och slå volter. Helt sjukt. Nånstans där makade sig filmen för min del upp på ett godkänt betyg. Men det var en mycket märklig upplevelse där jag inte förstod mycket. Väldigt snygg var den dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Ja, inte så mycket att säga, förutom att minsta salongen på Grand knappt var halvfull under visningen av den här minst sagt skumma filmen vars internationella titel är The Dead Girl’s Feast.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , ,

Control (2007)

14 november, 2021 2 kommentarer

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →