Månaden med männen (2000)

13 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Månaden med männen (Maussim al-rijal eller La saison des hommes på arabiska respektive franska) är ytterligare en sån där finkulturell film som jag såg på SVT när det begav sig. Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2007.

Månaden med männen är en film från en annan kultur, nämligen den tunisiska. Den handlar om en familj där mamman och två döttrar bor isolerat på ön Djerba i Medelhavet medan pappan jobbar 11 månader om året i Tunis. En månad om året är det smekmånad då papporna kommer tillbaks från Tunis till sina familjer på ön. De övriga 11 månaderna är ett ganska tråkigt liv för mamman och döttrarna som måste lyda sin stränga svärmor. Efter att mamman har fött en son får dock mamman och döttrarna flytta till pappan och bo i Tunis. Efter några år kommer de dock tillbaka till Djerba för att få lugn eftersom sonen har psykiska problem.

Ofta gillar jag filmer från andra kulturer än den västerländska (eller kanske filmer som visar hur det var förr i tiden i vår kultur). Det kan vara intressant att få en inblick i ett liv som man inte känner till själv. Månaden med männen en hyfsad skildring av en hierarkisk familj där mannen och svärmor bestämmer. Familjehierarkin är dock på väg att rämna när fru och döttrar vill välja själv vad de ska göra med sina liv. Konflikter uppstår. Lite kul är att mannen framstår som nåt av en tönt. Han har liksom ingen aning hur han ska hantera sin frus fria vilja. Filmen blir kanske aldrig riktigt gripande och intensiv men den puttrar på relativt bra och får betyget tre av mig. Bra var bl a att vi genom tillbakablickar med snygga övergångar mellan dåtid och nutid får förklaringar till rollfigurernas sätt att vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Night Moves (1975)

10 oktober, 2021 2 kommentarer

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Musik, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Hej Tereska (2001)

19 september, 2021 2 kommentarer

Vilka filmer jag såg i början av 2000-talet! Nuförtiden så är det endast på filmfestivaler eller filmdagar som jag ser den här typen av smalare film. Det känns som att man kan beskriva Hej Tereska som en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Lilja 4-ever. Muntert värre. Dessutom kommer jag att tänka på den blytungt mörka och isländska Let Me Fall. Min text om Hej Tereska skrevs i april 2004

Tereska är 15 år och bor i en betongförort till Warszawa med sin mamma, yngre syster och alkoholiserade pappa. Tereska drömmer om att bli modedesigner och har även talang för det. Hon kommer in på skola för sömmerskor och träffar den betydligt mer erfarna Renata som leder in Tereska i en annan värld med sprit och killar. Drömmen om att bli modedesigner bleknar mer och mer…

Det här är en av de åtta filmer som SVT visar från de nya EU-länderna. Just denna är alltså från Polen. Det är en ganska sorglig historia om en tjej som kommer fel. Vi har väl sett såna här historier förr: en ganska blyg och ordentlig tjej som hamnar i ”fel” sällskap, känner av kompistrycket, och liksom dras in i en dålig tillvaro. Just den här filmen gestaltar det rätt så bra. Det finns en sorts frustration i filmen. Vad Tereska än gör så blir det fel. Det handlar väl i slutändan om att växa upp och komma ur det hela med livet och förnuftet i behåll.

Tereskas pappa får under ett alkoholrus ett utbrott och börjar hota grannarna med yxa och avslutar det hela med att pissa i hissen. Det var lite tragikomiskt, nästan (min kommentar: skönt att jag la till ”nästan” där). Tereska har en märklig relation med en rullstolsbunden man (förlamad i benen). (Min kommenar: ”förlamad i benen”? Varför behövdes det förtydligandet?) Om han får en kyss av henne så får hon fimpa en cigarett på hans ben eller slå honom på benen med en järnstång. Njaha, det kändes lite omotiverat i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Last of Sheila (1973)

15 september, 2021 Lämna en kommentar

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hair (1979)

10 september, 2021 10 kommentarer

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Forbidden Planet (1956)

5 september, 2021 8 kommentarer

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The X-Files (1998)

3 september, 2021 4 kommentarer

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Tokyo Noise (2002)

29 augusti, 2021 2 kommentarer

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

Cinema, Aspirins and Vultures (2005)

27 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Jag passar på att beta av den sista gamla preblogg-texten om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När Cinema, Aspirinas e Urubus visades på festivalen så kallades den Cinema, Aspirins and Vultures men nu verkar den internationella titeln på denna brasilianska film vara Movies, Aspirins and Vultures, vilket ju låter betydligt sämre. Så jag behåller den gamla festivaltiteln.

Cinema, Aspirins and Vultures är en brasiliansk roadmovie (min kommentar: roadmovie, då kan det inte bli sämre betyg än 3/5) om en tysk som ”flytt” från Europa i samband med andra världskriget (min kommentar: hmm, jag vet inte riktigt vad jag menar med citationstecknen runt ”flytt”). Han har till slut hamnat i Brasilien där han åker land och rike runt och säljer aspirin till folket i fattiga små byar på landet. Det här var en lagom mysig film som rullade på i lagom takt utan att egentligen nåt speciellt hände. Jag kan tänka mig att den påminner om Dagbok från en motorcykel fast med lägre budget. Tysken träffar under sin resa en fattig, avig och gnällig brasilianare som längtar till Rio. Han tar med honom som hjälpreda och samspelet mellan de båda är lite intressant och det som är navet i filmen. Tysken har hela tiden också hotet om kriget i Europa, som han tror är långt borta, hängande över sig. Det är rätt så snyggt foto också trots att det inte kändes så där påkostat som i filmer med högre budget. Det förekom en skön känsla i vissa av bilderna av den brasilianska landsbygden, bl a med original i form av gamla bybor. Mmmm, ja, en ganska mysig film är det men inget som man hoppar från tian för (min kommentar: hoppar från tian, huh?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →