Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det blev nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Svart krabba (2022)

Jag läste Jerker Virdborgs debutroman Svart krabba när den kom ut 2002. Jag minns den som en sorts filosofisk och mystisk thriller. Netflix-filmatiseringen av boken är en mer rakt berättad dystopikrigsthriller. Noomi Rapace bidrar, eller ska bidra, med viss stjärnglans i huvudrollen.

Jag tycker regissör Adam Berg har fått till bra miljöer i inledningen. Det är lite Children of Men-vibbar med kaos, krig och förvirring. Det är även svårt att låta bli att tänka på ett visst krig som pågår inte långt härifrån. Vare sig filmen ville det eller ej så kom den i rätt tid. Eller fel tid. Det beror ju på hur man ser det.

En annan film, förutom Children of Men, som jag kom att tänka på är Ingmar Bergmans Skammen. Bergman och krigsfilm kanske man inte tycker borde höra ihop men faktum är att Skammen har en hel del likheter med Svart krabba. Båda filmerna får till en känsla av desperation, förvirring och flykt som nog präglar en krigsskådeplats. Dessutom utspelar sig bägge filmerna i onämnda länder men som har väldigt mycket likheter med Sverige.

När vi efter inledningen befinner oss ute på isen med våra skridskoåkande hjältar så blir handlingen kanske lite förutsägbar. Filmen blir en klassisk ”en efter en går åt”-thriller, och så har vi förstås en förrädare. Till slut återstår bara Rapace (och en till) och då byter filmen skepnad igen och blir nån form av forskningslabbs-thriller. Dessutom blir den väldigt mörk och dyster. Faktiskt för dyster för min smak. Den sista delen av filmen känns även ditsatt i efterhand som om det vore en annan film.

Överlag är Svart krabba ändå en välgjord actionrulle med dystopiinslag, snö, is, krig, snyggt foto och pang pang. Dessutom tycker jag det ska hyllas att det görs den här typen av film i Sverige. Vi kan ju också! Jag kände samma sak när Den blomstertid nu kommer kom för några år sen. Skillnaden där var att den filmen var några snäpp sämre än Svart krabba. Framförallt brast det på skådespelarsidan vilket jag inte tycker det gör i Svart krabba.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mitt eget förslag till poster. Vad tycks?

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Ytterligare en MCU-film kryssad: Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Ja, det är lite så det känns med dessa filmer nu. De ska betas av. Efter urladdningen som Endgame bjöd på så gick luften ur både mig och filmerna, vilket i och för sig känns helt naturligt.

Det börjar kaotiskt och förvirrande med en liten tjej som Doctor Strange försöker döda?! Vad är det som pågår? Eftersom man inte förstår varför det som händer händer så är det svårt att känna nåt. Kanske var det fel sätt att starta filmen på?

Under filmens gång får vi reda på mer och mer om tjejen: America Chavez som spelas av Xochitl Gomez (coolt namn där förnamnet uttalas som den ryska vintersportorten Sotji). Men som tittare tror jag att man bli mer engagerad om man först får lära känna rollfigurer för att sen kastas in i ett äventyr tillsammans med dem.

I grunden är DSitMoM en fortsättning på tv-serien WandaVision och filmen vinner nog på att man ser serien först (apropå det här med att känna en rollfigur och vad den har varit med om).

Det förekommer en del roliga koncept som t ex att drömmar är visioner av andra universum med andra versioner av en själv. Ett annat häftigt koncept var att slåss med musik. Jag tror jag aldrig har sett det förut, i alla fall inte gestaltat så här snyggt då Doctor Strange försöker knäcka en annan version av sig själv med noter. Notknäckarna!

Vi får se många figurer från andra MCU-filmer men även gamla hjältar från både X-Men och Fantastic Four göra kaméroller.

(Skräckfilms)regissören Sam Raimi bidrar med sin personliga stil och lyfter faktiskt filmen till nåt mer än en mellanmjölks-MCU-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, jag måste ju även slå in den öppna dörren och tipsa om årets bästa multiuniversum-film Everything Everywhere All at Once (för övrigt årets bästa film alla kategorier, 5/5, därav min nya bloggheader). DS.

Spider-Man: No Way Home (2021)

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Maze Runner: The Death Cure (2018)

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Across 110th Street (1972)

Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.

Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.

Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.

Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.

Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.

Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.

Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack

Jurassic World: Dominion (2022)

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Geostorm (2017)

Filmen inleds med ett ödesmättat mullrande. Är det klimatet som är skurken i dennna katastroffilm? Haha, har påven en lustig hatt. Geostorm är inte subtil. Det är KLIMATKRISEN det handlar om. I ett inledande montage vår vi se hur klimatet blir värre och värre i en snar framtid. Men faktum är att det inte känns så långt från verkligheten. Sommaren i Sverige 2018 var galet varm. Vad är lösningen på klimatkrisen i filmen? Jo, forskning, teknik och samarbete. Det gillar jag.

Toby från Vita huset dyker upp som en senator-skitstövel. Ja, en sån ska ju alltid finnas med i den här typen av filmer. En sån som inte lyssnar på forskarna.

Det var lite kul att man åker rymdfärja, upp till rymdstationen som styr jordens väder, ungefär som man åker taxi. Men det kändes inte helt realistiskt att Gerard Butler åker upp helt ensam. Man borde väl ha utnyttjat transporten för nåt mer, kanske mat eller andra prylar. Nåväl. När man stör sig på såna saker så brukar det betyda att filmen inte riktigt funkar…

Ja, som sagt, samarbete handlade det alltså om. I princip alla världens flaggor förekommer, inklusive den svenska. International Space Station, indeed.

Filmen är proppfull med datoranimerade krascher, datorskärmar och cgi-katastrofer på jorden. Det blir lite tråkigt till slut. Dessutom slänger man in totalt ologiska twistar i handlingen. De ska verka coola men är bara fåniga.

Geostorm verkar vilja rida på vågen efter framgången med Gravity. Det hela känns som en blandning mellan The Day After Tomorrow och just Gravity. Det funkar sådär.

Förutom en politiker som inte lyssnar på vetenskapen har vi även SOS-anrop med morse! Och en hund! En indisk hund. Voff. Geostorm slår över från pekoral till nåt annat ännu värre. Men Ed Harris är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Varför stannar en T-Rex alltid upp och vrålar i tio sekunder innan den går till attack? Det ger ju offret mer tid att fly? Varför placera Jurassic World på en vulkanö? Fast en avsomnad vulkan vaknar väl aldrig igen i verkligheten, eller? Men här gör den det? Är det realistiskt? Antingen har den väl somnat eller så är den aktiv?

Jag vet inte om upplägget med att man ska rädda dinosaurierna funkar. Det känns inte så viktigt eftersom de egentligen är utdöda. Ska de ha tolv arter på en annan ö? Men sen då? Man kan ju aldrig släppa ut dem i världen?

Haha, ja, jag vet, jag ställer frågor som en sån här pass dum film inte förtjänar men jag var tydligen på sånt humör.

Jag kan inte säga att jag ogillade Jurassic World: Fallen Kingdom. Jag kan inte heller säga att jag gillad den. Det är en rätt så märklig film som byter skepnad efter ungefär halva filmen. Då går den från äventyrsaction till att istället bli nån form av dinoskräck i gotisk herrgårdsmiljö. Jag gillade för överigt verkligen miljöerna på Lockwoods slottsliknande herrgård.

Som sagt, det är en något märklig film. Den innehåller bl a en aktion där man säljer livsfarliga dinosurier till högstbjudande. Jag blir, hur osannolikt det än kan låta, påmind om Nicolas Cage-filmen Pig. Även där förekommer det en parallell undre värld som nästan ingen känner till. I det fallet är det ett Fight Club-sällskap i Portlands restaurangvärld där man får slå en kock på käften.

Jurassic World: Fallen Kingdom var varken ett slag i magen eller en käftsmäll. En typisk 2/5-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep