Ghost in the Shell (2017)

6 juli, 2022 4 kommentarer

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Across 110th Street (1972)

3 juli, 2022 Lämna en kommentar

Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.

Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.

Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.

Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.

Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.

Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.

Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World: Dominion (2022)

22 juni, 2022 9 kommentarer

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Geostorm (2017)

17 juni, 2022 Lämna en kommentar

Filmen inleds med ett ödesmättat mullrande. Är det klimatet som är skurken i dennna katastroffilm? Haha, har påven en lustig hatt. Geostorm är inte subtil. Det är KLIMATKRISEN det handlar om. I ett inledande montage vår vi se hur klimatet blir värre och värre i en snar framtid. Men faktum är att det inte känns så långt från verkligheten. Sommaren i Sverige 2018 var galet varm. Vad är lösningen på klimatkrisen i filmen? Jo, forskning, teknik och samarbete. Det gillar jag.

Toby från Vita huset dyker upp som en senator-skitstövel. Ja, en sån ska ju alltid finnas med i den här typen av filmer. En sån som inte lyssnar på forskarna.

Det var lite kul att man åker rymdfärja, upp till rymdstationen som styr jordens väder, ungefär som man åker taxi. Men det kändes inte helt realistiskt att Gerard Butler åker upp helt ensam. Man borde väl ha utnyttjat transporten för nåt mer, kanske mat eller andra prylar. Nåväl. När man stör sig på såna saker så brukar det betyda att filmen inte riktigt funkar…

Ja, som sagt, samarbete handlade det alltså om. I princip alla världens flaggor förekommer, inklusive den svenska. International Space Station, indeed.

Filmen är proppfull med datoranimerade krascher, datorskärmar och cgi-katastrofer på jorden. Det blir lite tråkigt till slut. Dessutom slänger man in totalt ologiska twistar i handlingen. De ska verka coola men är bara fåniga.

Geostorm verkar vilja rida på vågen efter framgången med Gravity. Det hela känns som en blandning mellan The Day After Tomorrow och just Gravity. Det funkar sådär.

Förutom en politiker som inte lyssnar på vetenskapen har vi även SOS-anrop med morse! Och en hund! En indisk hund. Voff. Geostorm slår över från pekoral till nåt annat ännu värre. Men Ed Harris är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

10 juni, 2022 2 kommentarer

Varför stannar en T-Rex alltid upp och vrålar i tio sekunder innan den går till attack? Det ger ju offret mer tid att fly? Varför placera Jurassic World på en vulkanö? Fast en avsomnad vulkan vaknar väl aldrig igen i verkligheten, eller? Men här gör den det? Är det realistiskt? Antingen har den väl somnat eller så är den aktiv?

Jag vet inte om upplägget med att man ska rädda dinosaurierna funkar. Det känns inte så viktigt eftersom de egentligen är utdöda. Ska de ha tolv arter på en annan ö? Men sen då? Man kan ju aldrig släppa ut dem i världen?

Haha, ja, jag vet, jag ställer frågor som en sån här pass dum film inte förtjänar men jag var tydligen på sånt humör.

Jag kan inte säga att jag ogillade Jurassic World: Fallen Kingdom. Jag kan inte heller säga att jag gillad den. Det är en rätt så märklig film som byter skepnad efter ungefär halva filmen. Då går den från äventyrsaction till att istället bli nån form av dinoskräck i gotisk herrgårdsmiljö. Jag gillade för överigt verkligen miljöerna på Lockwoods slottsliknande herrgård.

Som sagt, det är en något märklig film. Den innehåller bl a en aktion där man säljer livsfarliga dinosurier till högstbjudande. Jag blir, hur osannolikt det än kan låta, påmind om Nicolas Cage-filmen Pig. Även där förekommer det en parallell undre värld som nästan ingen känner till. I det fallet är det ett Fight Club-sällskap i Portlands restaurangvärld där man får slå en kock på käften.

Jurassic World: Fallen Kingdom var varken ett slag i magen eller en käftsmäll. En typisk 2/5-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Greenland (2020)

27 maj, 2022 2 kommentarer

Greenland är en klassisk katastroffilm. Vi har en komet är på väg mot jorden. Vi har en pappa som separerat med sin fru, precis som det ska vara. Dock verkar inte frun skaffat en ny man som är en idiot, och vi har ej heller någon hund. Däremot har vi en unge som har diabetes och behöver insulin. Men filmen kommer nog aldrig återkomma till hans diabetes. LOL! Ja, jag blev ganska trött till slut på alla planteringar om insulinet.

Ja, det är ett klassiskt upplägg, som sagt. Samhället rasar samman. Mobiltelefoner slutar fungera. Det är bilköer och panik. Filmen är som en blandning av Deep Impact och Melancholia (som har ett av filmhistoriens bästa slut). Familjen ska försöka hinna med ett plan. ”Time to board the plane”. Jag kände av den där känslan av panik som uppkommer när man är på en flygplats och i sista minuten springer genom terminalen på väg mot gaten som givetvis ligger allra längst bort.

Den hade ändå något den här rullen, t ex en perfekt castad Scott Glenn som grumpy morfar. Att jag kommer att tänka på Melancholia måste också vara nån form av kvalitetsgaranti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

20 maj, 2022 4 kommentarer

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jack Reacher (2012)

11 maj, 2022 4 kommentarer

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kong: Skull Island (2017)

4 maj, 2022 6 kommentarer

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffy (1973)

27 april, 2022 Lämna en kommentar

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →