Jurassic World: Dominion (2022)
22 juni, 2022 9 kommentarer
I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.
Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.
Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.
Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.
Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?
Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.
Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).
Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.
Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.
Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Jurassic World: Dominion (2022) – Rörliga bilder och tryckta ord
Känslan är väl lite att Colin Trevorrow delar din (och min) syn på Jurassic Park och inte heller ser dess storhet? Försöket att återskapa en Spielberg Face-scen där personer står och gapar i beundran slängs in i början på ett sätt att det nästan kan vara parodiskt. Men man får som sagt ta den sjätte filmen i serien för vad den är.
Aha, du är inte heller överförtjust i Jurassic Park. Det framkom inte riktigt i lördags. Jag har fått intrycket att ”alla” älskar den.
Just det, det där i början var när klondottern åkte över bron lockade med sig den där Brontosaurusen.
Ja, jag har för första gången i mitt liv tagit en film för vad den är.
Well, jag tillhör i så fall ”alla” när det gäller originalet (Park, alltså, inte World). Men det beror sannolikt på att jag med lätthet minns det första biobesöket och hur otroligt häftig filmen var. Även om vi var ett gäng biologstudenter som tog oss friheten att hånskratta åt ”Mr. DNA”.
Kanske det helt enkelt handlar om att vi (jag) blivit bortskämda sedan dess när det gäller effekter? För tex den där isscenen var ju häftig och ändå satt jag bara och undrade över det där med snö och kallblodighet
Ja, om inte effekterna längre imponerar storligen längre så är det lätt att börja nitpicka. World Chan-wook har jag inte hört talas om…
(För övrigt tror jag aldrig jag varit med om nån som nitpickat så mycket som Fredrik gjorde efter visningen. 😆)
😀
Jag måste nog säga att även om jag är sen på bollen så ångrar jag inte direkt att jag inte såg den tidigare. Den kunde ha väntat lite till och om jag någon gång fått dinosaurie-abstinens kanske den hade fungerat bättre än vad den gjorde nu. För mycket av samma gamla smet.
Mm, jag håller. Det här känns som en franchise som borde vara utdöd, precis som det som den handlar om. 🐱🐉
Pingback: Recension: Jurassic World Dominion (2022) - Spel och Film