Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

Explosioner i filmen – och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer