Jorden (1996)

14 oktober, 2020 Lämna en kommentar

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

The Blair Witch Project (1999)

9 oktober, 2020 6 kommentarer

Ok, kommer jag få skäll nu? The Blair Witch Project är väl en allmänt hyllad film. Den anses både rejält läskig och innovativ. Jag är inget fan. Frågan är om det är found footage som är den enkla förklaringen. Det går nämligen nästan aldrig hem för mig. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Tre filmstudenter åker ut i skogen för att göra ett reportage om en legend om en häxa. De försvinner och ett år senare hittar man vad de har filmat.

Och vad de filmat visar sig vara en riktigt dålig film, enligt mig. Man ska få känslan av äkthet, att det är på riktigt, och därför ska man bli rädd. Ok, det känns kanske lite äkta men PROBLEMET är att jag inte blir rädd överhuvudtaget. Det bir bara tråkigt när man får se tre amerikanska snorungar springa omkring vilse i skogen och skälla på varandra. Det blir aldrig läskigt, tycker jag. Jag vet att vissa tycker den är just läskigt men för mig gjorde den absolut ingenting. Det var kul att se den ändå. Jag hade velat se den ett bra tag och nu blev det äntligen av. Men dålig var den hur som helst. Nä, tacka vet jag The Ring. Då blev jag rädd så att jag darrade. När jag såg The Blair Witch Project darrade jag av kaffet som jag var tvungen att dricka för att hålla mig vaken. Betyget blir en svag tvåa. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Found footage, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Hunt (2020)

2 oktober, 2020 6 kommentarer

Jag trodde att The Hunt kanske skulle vara en film i stil med Cube eller Saw. En grupp främlingar vaknar upp på okänd plats och måste samarbeta för att ta sig därifrån och undvika diverse faror – och den stora frågan är vad det egentligen är som pågår.

I The Hunt är det lite annorlunda. Vi som tittare vet tidigt vad det är som pågår. Vi är så att säga med bakom kulisserna redan från början. Jag vet inte riktigt om det greppet funkade perfekt för mig. Lite av mysteriet försvann ju. Å andra sidan så kan filmer som enbart bygger på en twist eller ett avslöjande vara lite trista de med. Endast en twist räcker inte för att göra en njutbar film. Vägen till avslöjandet måste ju vara underhållande också.

The Hunt är väl egentligen en satir snarare än en mer vanlig mysterie-skräckis i stil med de ovan nämnda filmerna. Filmen har ett lite tvärtom-upplägg då det är rika välmenande liberaler med en iver att vara politiskt korrekta som är de onda skurkarna som anordnar en jakt på människor för nöjes skull.

Det förekommer mycket våld i filmen och även mycket våldshumor. Just grovt våld som ska vara roligt kanske inte riktigt är min grej. I början av filmen så var det ändå lite kul när folk gick åt på löpande band, och de avpolletterades när man inte riktigt väntade det plus att det ofta var överraskande vilka det var som fick bita i det sura äpplet. Typ: ”Jaha, då var det inte hon som hade en av huvudrollerna”.

Bästa scenen i filmen var när en av de jagade tar sin tillflykt till en liten butik ute på landet som drivs av ett äldre (oskyldigt?) par. Här var det bra nivå på suspensen och rätt känsla på både humorn och våldet.

The Hunt är en helt ok fredagsfilm och betyget blir mittemellan ettan och femman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag noterade ett MacGyver-trick då en av de jagade tillverkar en kompass med en nål på ett blad på vattenytan på en stilla göl. Dessa typer av MacGyver-trick var nåt jag bokförde för varje film jag såg i mitt Överleva i vildmarken-tema och just kompass-tricket förekom i The Edge.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool 2 (2018)

20 september, 2020 5 kommentarer

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Venom (2017)

16 september, 2020 9 kommentarer

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man 3 (2007)

13 september, 2020 6 kommentarer

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm – med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Aristocrats (2005)

28 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter – visar det sig efter research – George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Black Sheep (2006)

16 augusti, 2020 10 kommentarer

Black Sheep var en av de filmer som jag gick på bio och såg tillsammans med min torsdagbiokompis Anders. Vi hade en rätt schysst variation på de filmer vi såg. Der Untergang, Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit, True Grit, Thank You For Smoking, Searching For Sugar Man och Cloud Atlas bl a. Min preblogg-text om Black Sheep skrevs i september 2007.

Black Sheep är en nyzeeländsk splatterbagatell i Peter Jacksons anda om genmuterade får som förvandlas till blodtörstiga bestar. Början är ok. En pojke som lever på en fårfarm får men för livet, i form av fårfobi, när hans brorsa skrämmer honom. När han flera år senare som vuxen återvänder till farmen blommar fobin för de ulliga små liven ut igen. Den här gången är det dock berättigat då det visar sig att hans bror, som tagit över farmen, bedriver tvivelaktig genforskning på fåren.

Hehe, ok, inledningsvis är den rolig. Speciellt snubbens fårfobi (han hoppar till vid minsta ”bäääh”). När sen splattret drar igång är det också kul – ett tag. Snart blir det dock upprepningar och en story som går på tomgång och är fylld med klichéer. Skådisarna tillhör inte förstauppställningen utan känns ganska träiga och stela. Vissa scener och idéer är bra, men som helhet är det för tunt och fånigt, och det går inflation i de bra idéerna (man har inte dödat sina älsklingar). Det kan inte bli godkänt, trots en del bra intentioner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Rush Hour (1998)

14 augusti, 2020 2 kommentarer

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i juni 2003.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

12 augusti, 2020 6 kommentarer

Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.

Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.

Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.

Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.

Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.

Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.

I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.

Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.

Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.

30 minuter senare: Klar!

Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.

tiretiresep

Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →