The School of Rock (2003)

11 november, 2020 2 kommentarer

Veckans mitt-i-veckan-film blir precis som i söndags en film som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2003. Festivalen brukar ju ha s.k. surprisefilmer, filmer som visas utan att publiken vet vad det är för film. Jag minns att det brukade vara rätt kul att spekulera i vilken film det skulle bli. Jag kan bara minnas att jag gått på surprise-filmen tre gånger. Första gången var det alltså The School of Rock (eller School of Rock som den heter, men man hade hunnit göra klart titelsekvensen innan man kom på att man skulle ta bort The). Andra gången var det den i mina ögon oerhört överskattade Brick. Tredje gången blev det en nitlott igen då filmen var Mud. En riktigt bra film men jag hade redan hade sett den under Malmö Filmdagar.

The School of Rock var en positiv överraskning(sfilm). Jack Black? Jag har typ bara sett honom i Mars Attacks!, några klipp från High Fidelity och i en Tenacious D-video tidigare. Så i och för sig vet jag hur han är men jag har inte hunnit tröttna på honom vilket man kanske kan göra, eller? Hur som helst, jag tyckte det här var en hur skön film som helst. Black är ju hur rolig som helst. Varningsflagg brukar hissas när det är frågan om amerikanska komedier med barn men här funkar det verkligen. Joan Cusack är skön som den stela rektorn på skolan. Hon har ett lustigt sätt dricka öl på måste man säga, som att det är en kopp te hon tar en sipp ifrån. Det är skön musik måste jag säga även om jag inte är en rocker. Jag skrattade eller satt och log hela tiden och det är ett gott betyg. Jag mådde bra helt enkelt, och det är poängen med en sån här film, tycker jag. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ascension (2002)

8 november, 2020 Lämna en kommentar

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Fantasy, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , ,

May (2002)

6 november, 2020 6 kommentarer

Oj, det var tider det! Midnight Movie Madness på biografen Sture. Det är minsann lite nostalgiskt att gräva fram såna här gamla texter ur gömmorna. I min preblogg-text om May, som lämpligt nog skrevs i maj 2003, så refererar jag till en Monty Python-sketch. Jag undrar om det kan vara den här jag syftar på?

Igår såg jag May (2002) på Midnight Movie Madness (som i Stockholm äger rum på biografen Sture). Obs! Spoilers om filmen förekommer i texten.

May är regisserad av en för mig helt okänd snubbe vid namn Lucky McKee. Filmen har fått etiketten skräckfilm men det är rätt så missvisande. Den är snarare ett drama om utanförskap med inslag av både humor och splatter som skildrar en tjejs väg mot galenskap skulle man kunna säga. Det handlar om May som arbetar på ett djursjukhus och har en docka i ett glasskåp som närmsta vän. Hon träffar Adam som hon blir kär i och i princip besatt av. Adam spelas för övrigt av samma skådis som spelar Nates flickväns psykotiska brorsa i Six Feet Under. Adam gillar det groteska och visar en kortfilm han har gjort där ett par på picknick börjar äta upp varandra (vilket påminde mig om en Monty Python-sketch, ni vet nog vilken). May tycker filmen är söt och utövar det hon sett i filmen även i verkligheten. Det blir för mycket för Adam…

Det är en märklig film detta. I början kändes det som en dramakomedi, i John Waters-stil fast ännu mer skruvad, om en tjej som söker kontakt. I slutet blir det en hel del splatter. Annorlunda minst sagt. Rätt så mycket och rätt så bra musik. Angela Bettis som spelar May är bra. Filmen är rolig ibland, bara konstig ibland, lite äcklig ibland, men aldrig läskig. Det är svårt att sätta betyg. Jag blev aldrig riktigt engagerad och jag pendlar mellan en stark 2:a och svag 3:a. Nä, det blir en stark 2/5. Sevärd men ändå inte helt lyckad.

Just det. Förutom sin ”romans” med Adam träffar May även en snubbe vid namn Blank. Det lustiga är att Blank spelas av James Duval… Va, vet ni inte vem James Duval är?! Ok då, det är Duval som döljer sig under kanindräkten i Donnie Darko. Just det. Donnie Darko-Frank! I May är han bara med i fem minuter. Sen får han en sax i huvudet…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

The Killing (1956)

4 november, 2020 2 kommentarer

Om jag har gjort min research rätt så är The Killing Stanley Kubricks tredje långfilm efter Fear and Desire (1953) och Killer’s Kiss (1955). Man (läs: jag) kanske skulle ta och försöka se Kubricks två första långfilmer bara för att få tillfredsställelsen att ha sett alla hans långfilmer. Ja, det var ett bra tag sen jag såg och Paths of Glory och Spartacus men jag har sett dem. Min preblogg-text om The Killing, eller Spelet är förlorat som den fick heta på svenska, skrevs i maj 2003.

Jag har sett ”den perfekta sista stöten-filmen” The Killing (1956) av Stanley Kubrick. Jag blev lite besviken. Den var bra men jag tyckte aldrig den blev riktigt spännande eller intressant. Jag tyckte det var för lite förberedelser innan kuppen. Man kastades direkt in i handlingen och ingen stämning hann riktigt byggas upp. Jag tror Hitchcock var bättre på att göra den här typen av film där det gäller att skapa en intensiv spänning. Jag vet inte om Kubrick var först men lite kul var att flera scener upprepades fast ur olika personers synvinklar. Det påminde mig lite om Tarantinos Jackie Brown. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Till skillnad från Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så tyckte jag slutet var rätt ok. Hunden var jobbig men det var väl meningen man skulle bli irriterad på den (och på tanten). Liten tuva stjälper ofta stort lass. Och förresten var det inte hundens fel egentligen. Den där väskan höll ju på att ramla av vagnen i alla fall. Felet var att han köpte en väska med dåliga lås som gick upp bara för att den föll i marken. En sak som var lite skum var att alla blev ihjälskjutna när Val med kompis kom in i lägenheten på slutet. Man hör en kanske 5-6 skott, de flesta avlossade av George mot Val, men sen ligger alla döda. Och även George är skjuten och dör senare. Oh well, ingen viktig detalj…
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Christine (2016)

1 november, 2020 2 kommentarer

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Hero (2002)

30 oktober, 2020 13 kommentarer

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Big Bullet (1996)

28 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Big Bullet var den tredje och sista. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Big Bullet var den sista delen av SVT:s trilogi med Hongkong-action. Det som varit gemensamt för alla tre är att huvudrollen spelats av Lau Ching-wan. Den här gången heter regissören Benny Chan. Handlingen är rätt enkel och standarmässig. Lau spelar poliskommisarien Bill Zhu som är duktig men för hetlevrad (oj, vilken överraskning!). Vid en gisslansituation säger hans chef att gisslan är fritagen och inte finns i rummet de ska storma. Det visar sig att en gisslan finns där. Allt går fel och Bill slår efteråt chefen på käften varefter Bill förflyttas och degraderas till patrullerande polis. Han får åka runt på stan i piketbuss och ingripa i slagsmål istället. Givetvis kommer Bill ändå en liga på spåren och med hjälp av den udda samlingen som är de andra poliserna i hans piketstyrka tar han upp jakten.

Haha, ja, det här var en ganska tunn och larvig historia bitvis. Det är b-action men faktiskt roligt ibland. Lau är en ganska skön hjälte. Sen var det kul att se Anthony Wong Chau-sang som ju spelar polischefen i Infernal Affairs. Här är han en galen skurk med hockeyfrilla i stället. Komedi blev det när han mitt i stridens hetta plötsligt började snacka och svära på italienska. Filmen är välfylld med klichéer. Den främsta är just detta med den duktige men hetlevrade polismannen som inte kan kommunicera med sina chefer men som i slutändan alltid har rätt. Det är relativt spännande en bra bit in i filmen och det förekommer en del bra action men mot slutet ballar det ur. Den lilla piketstyrkan i sin lilla buss ska nämligen in på ett flygfält för att stoppa ett flygplan (typ ett Herculesplan). Bills piketstyrka känns bitvis som ett gäng dagisbarn och det blev lite Lilla Jönssonligan-varning här. Nåja, det var lite småroligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Ingenstans i Afrika (2001)

25 oktober, 2020 2 kommentarer

I slutet av min gamla preblogg-text om Ingenstans i Afrika nämner jag att den vann en Oscar för bästa utländska film. Vet ni vilka den tävlade emot? Jo, t ex Mannen utan minne av Aki Kaurismäki och Hero av Zhang Yimou. Hugget som stucket? Min text om Ingenstans i Afrika skrevs i maj 2004.

Ingenstans i Afrika (Nirgendwo in Afrika) är en tysk film om en judisk familj som flyr från Tyskland till Afrika innan andra världskrigets utbrott. Jettel, mamman i familjen, är den som i alla fall till en början har svårast att anpassa sig till det nya livet som farmare i okänt land. Dottern Regina anpassar sig, barn som hon är, på ett barns självklara sätt. Pappan Walter försöker hålla ihop det hela.

Mmm, det här var en ganska mysig berättelse trots sitt ganska obehagliga tema. Den påminner om en del andra filmer som utspelar sig i början av 1900-talet i västvärldens kolonier i Afrika eller Indien. Här är mötet med det nya landet och den nya kulturen skildrat kanske främst ur mamman Jettels synvinkel, även om Regina är en slags berättare i filmen. Jettel är den som förändras mest (eller behöver förändras mest) av de tre. Först vill hon inget hellre än att åka tillbaks till Tyskland men efter att ha anpassat sig börjar Kenya framstå som ett möjligt hem. Frågan är om familjen ska åka tillbaks till Tyskland efter att kriget tagit slut?

Jag tyckte det var bra att huvudpersonerna inte framställdes som enbart offer (som de ju var som judar i Tyskland) utan som människor med fel och brister och inte alltid sympatiska. På det viset blev de mer mänskliga. Som sagt, det är en mysig och även vacker film som ger en skön känsla. Jag störde mig kanske lite på att den kenyanske kocken Owuor är en genomsnäll hjälpgumma för familjen, precis som det brukar vara i såna här filmer. Nja, eller det var ändå inte riktigt som det brukar vara. Han hade ändå lite personlighet och karaktär.

Det förekom ett snyggt och nästan omärkligt tidshopp när Owuor tar emot Regina när hon kommer hem från internatskolan hon går på. Regina blir plötsligt men ändå omärkligt nästan 10 år äldre. Det var snyggt gjort.

Filmen är kanske lite väl snäll och det hettar aldrig riktigt till. Lite lång är den också. Regissören Caroline Link drar ut på det hela onödigt länge på slutet. Det är ändå ett sevärt familjedrama med bra skådespelare. Ingenstans i Afrika vann för övrigt en Oscar för bästa utländska film för ett år sen – och, ja, det är nog en ganska typisk Oscarsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Victim (1999)

23 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och The Victim var den andra. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Den andra filmen i SVT:s Hongkong-serie är till en del lik den första filmen, Full Allert. Regissör och huvudrollsinnehavare är samma, Ringo Lam respektive Lau Ching-wan och handlingen inte helt olik. Lau spelar en till synes normal man, Manson Ma, som blir kidnappad och torterad men hittas levande av polisen. Han blir förhörd men säger egentligen inget. Efter att han kommer hem, och träffar sin flickvän (Amy Kwok), beter han sig väldigt märkligt. Polisen fortsätter utredningen och kommer nåt skumt på spåren. Har Manson Ma verkligen rent mjöl i påsen?

Det lite lustiga med den här filmen var att den till en början hade inslag av en spökhistoria. Den kidnappad Manson Ma hittas nämligen på ett övergivet hotell i ett rum där ett fruktansvärt mord ägt rum, och det sägs spöka där. Bitvis är det riktigt bra gjort här, när polisen söker igenom rummet och en bra krypande stämning skapas. Filmen är också ganska oförutsägbar och man vet inte riktigt vad som ska hända. Tyvärr tappar man helt bort spöktråden. Varför då ha med den från början? Ja, kanske för att det blir oförutsägbart. Nja, här blir det varken hackat eller malet, tycker jag. Givetvis finns det en schysst biljakt också. Sen har vi också lite familjetrubbel för poliskommisarien (Tony Leung Ka-fai) samt lite samhällskritik instoppad. Det blev ganska spretigt till slut, men godkänt. Lite väl utdraget slut dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Observera att Tony Leung som spelar poliskommissarien alltså inte är den Tony Leung som figurerar i bl a Hero, Infernal Affairs och In the Mood for Love. Denne skådis, som väl är mer känd internationellt, fullständiga namn är Tony Leung Chiu-wai. Men de båda Hongkong-skådisarna går alltså under namnet Tony Leung allt som oftast. Smått förvirrande. Här gäller det att ha huvudet på skaft. Oh, well, man lär sig nåt nytt varje dag.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Old Guard (2020)

21 oktober, 2020 2 kommentarer

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film…

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Arkiverad under Action, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →