Spider-Man 3 (2007)

13 september, 2020 6 kommentarer

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm – med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man 2 (2004)

11 september, 2020 6 kommentarer

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Der Baader Meinhof Komplex (2008)

9 september, 2020 Lämna en kommentar

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Watership Down (1978)

6 september, 2020 11 kommentarer

Watership Down är en brittisk animerad film som bygger på romanen med samma namn av Richard Adams. På svenska fick både boken och filmen namnet Den långa flykten. På filmens soundtrack hittar vi ”Bright Eyes” sjungen av tenoren Art Garfunkel. Det är en sorts fantasyberättelse, eller kanske fabel är en bättre beteckning. Kaninerna det handlar om är antropomorfiserade och kan t ex prata, åtminstone så förstår vi tittare vad de säger. John Hurt gör en av rösterna som kaninen Hazel.

Jag får lite Sagan om ringen-vibbar och även den vackra The Song of Sea kommer jag att tänka på. Det är ibland ”målade” bilder, som om man har använt sig av vattenfärg. Det finns nåt genuint med stilen som jag gillar. Ibland ser man t.o.m. hårstrån som smygit sig in under overheadbladen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Studio Ghibli, även om jag inte sett röken av några hårstrån i deras produktioner. Miyazaki hade slitit sitt hår om så varit fallet.

I slutändan handlar filmen om att söka sig till nya marker för bosätta sig när man måste fly. I det här fallet för att människor kommer att skövla kaninernas fina hedar. Det ska byggas nya bostäder! Filmens titel, Watership Down, är namnet på den gräsbeväxta kulle som kaninerna har som slutmål på sin långa flykt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den svenske organisten Bo Hansson släppte 1977 albumet ”El-ahrairah” som var inspirerat av Richard Adams roman. El-ahrairah är i boken en mytomspunnen kanin som förekommer i de flesta av kaninernas sagor. Här är ”Utvandring”, det första spåret på albumet. Det är drygt 16 minuter som är svängigt, fånigt, melankoliskt och funky på samma gång. Briljante Kenny Håkansson på gitarr!

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Dream (2008)

4 september, 2020 6 kommentarer

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat – hyfsat gillat i alla fall – Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Arkiverad under Asiatiskt, Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Uncut Gems (2019)

2 september, 2020 2 kommentarer

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Good Time (2017)

30 augusti, 2020 6 kommentarer

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Aristocrats (2005)

28 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter – visar det sig efter research – George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

La zona (2007)

26 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag undrar om La zona kom upp på bio delvis pga att mexikanska regissörer var heta 2008 (och kanske är det fortfarande) med tre amigos i spetsen. Det är ju trots allt en ganska smal film, men thrillergenren och ämnet hjälpte nog, plus då att hajpen kring de tre vännerna (Alfonso Cuarón, Guillermo del Toro och Alejandro González Iñárritu) gjorde sitt till. Själv såg jag och skrev om filmen i juli 2008. Jag önskar jag kunde tipsa om var man kan se den men det verkar inte som några av tjänsterna på nätet har den. Och på bio går den ju inte längre…

La zona är mex-dramathriller som till största delen utspelas i ett inhägnat bostadsområde (gated community på svenska) i Mexico City. Under en stormig natt så tar sig några halvkriminella fattiga in i området för att försöka göra inbrott i någon villa. När morgonen gryr är en ung pojke kvar i området. Han är ensam, han är mordmisstänkt, och han är jagad (min kommentar: ’71 någon?). Familjerna i området lever i sin värld och tycker sig kunna ta lagen i egna händer. Det gäller i alla fall majoriteten av familjerna. Sonen i en familj känner dock att det som händer är fel.

Det är en klart intressant idé och bitvis riktigt bra. Intressant med tanke på gränsen mellan USA och Mexiko, fattiga och rika. Samma sak pågår inom Mexikos gränser; det verkar vara en naturlag. Samhällets baksida vill man inte veta av. Filmen visar även upp vad som händer i sektliknande sammanslutningar: inget bra. Jag vet inte riktigt vad som fattas för ett bättre betyg, men det känns ibland som en tv-film. Fokus saknas lite grann. Är det sonen som är huvudpersonen? Det hela rinner ut sanden. En stark trea ger jag filmen, som jag såg för nästan en månad sen men inte hunnit med att skriva om förrän nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag gillade för övrigt poliskommissarien i filmen. Han var rättfram i en korrupt och slapp omgivning. <spoiler>Till ingen nytta</spoiler>.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Mother! (2017)

23 augusti, 2020 6 kommentarer

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →