Pixar: Cars 2 (2011)

30 april, 2021 4 kommentarer

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Analyze This (1999)

28 april, 2021 6 kommentarer

Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.

Billy Crystal spelar psykiater som får Robert De Niros maffiaboss som patient vilket inte visar sig vara den lättaste patienten man kan tänka sig.

Nja, jag tyckte inte det här var nåt vidare faktiskt. Bitvis kul är det kul men stora stycken tyckte jag var tråkiga och ytliga. Jag blev inte berörd alls. Jag småskrattade nån gång. När De Niro började gråta tyckte jag det blev pinsamt. Jag trodde knappt det var sant. Jag kan inte tänka mig att det är så han gråter. Han körde nån sorts parodi på gråt. Det lät väldigt märkligt det hela och det blev inte kul i vilket fall. Jag har inte så mycket mer att säga förutom att, som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) brukar säga, jag förstår att vissa kan gilla den. Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Singin’ in the Rain (1952)

25 april, 2021 10 kommentarer

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Dans, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars (2006)

23 april, 2021 6 kommentarer

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Brave (2012)

16 april, 2021 7 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Incredibles 2 (2018)

2 april, 2021 4 kommentarer

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kolja (1996)

24 mars, 2021 2 kommentarer

Kolja är en tjeckisk film om vänskapen mellan en äldre man och en ung pojke. Filmen vann faktiskt inte bara vann en Golden Globe utan även en Oscar för bästa utländska film. Jag noterar med stor irritation att den svenska titeln är Kolya. Den tjeckiska originaltiteln är Kolja och Kolya är ju den engelska varianten av det eftersom bokstaven ”j” uttalas som ”y” på engelska. Jag stör mig alltid på när man tar omvägen via en engelsk titel när en svensk titel kan användas eller redan finns så uppenbart som är fallet här. Min torftiga preblogg-text om Kolja skrevs i oktober 2004.

Kolja är en skön, ganska mysig, och även rolig film. Jag trodde den skulle vara lite mer allvarlig men den överraskade mig genom att huvudpersonen Louka var en rolig lite halvcynisk men ändå snäll figur som växte genom filmen. Jag kan inte komma på några speciella scener just nu – det var ett tag sen jag såg den – men jag skrattade ett antal gånger då Louka sa eller gjorde nåt kul. Hans kompis som spelade fiol hade riktigt snygga glasögon. Det förekom några segare partier, främst i början, och som helhet räcker det inte till en fyra men en stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Birds of Prey (2020)

14 mars, 2021 4 kommentarer

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →