Swimming Pool (2003)

28 juli, 2019 Lämna en kommentar

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon på inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Bumblebee (2018)

24 juli, 2019 2 kommentarer

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Point Break (1991)

21 juli, 2019 2 kommentarer

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Draughtsman’s Contract (1982)

19 juli, 2019 Lämna en kommentar

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om The Draughtsman’s Contract skrevs i juni 2009.

Den andra filmen i paret med Greenaway-filmer blev Tecknarens kontrakt. Den är ganska annorlunda jämfört med Dränkta i nummerordning. Men även i den här tidiga Greenaway-filmen är både scenografin och fotot otroligt genomtänkt. Greenaway är intresserad av konst (han ville som barn bli konstnär) och hans filmer är konstverk i sig. Tecknarens kontrakt utspelar sig på en herrgård i slutet av 1600-talet i England. En ganska självgod tecknare får i uppdrag att måla av herrgården. Samtidigt pågår en hel massa intriger, kanske det t.o.m. förekommer mord.

Inledningsvis då det förekommer vackra scener med endast stearinljus som belysning gjorde jag kopplingar till Kubricks mästerverk Barry Lyndon men sen blev det mest pratfilm. Om man jämför med Dränkta i nummerordning är det inte lika mycket explicit sex och död. Däremot är det mer dialog (snackelisnack!), och ganska tråkig dialog, tyckte jag. I och för sig brukar jag ofta gilla brittisk överklassengelska på film, men här blev det för mycket och intetsägande. Det känns som Greenaway bildmässigt är väldigt skicklig men har svårare att få ihop en hel film som håller ihop.

Jag skrev att Tecknarens kontrakt skilde sig från Dränkta i nummerordning. Det som man slipper är den där studentikosa Monty Python-humorn. Här är det som jag tidigare skrev istället väldigt dialogtungt. Det snackas en hel massa och jag började efter ungefär två tredjedelar av filmen nicka till så smått. Det kan i och för sig berott på att jag precis sett Dränkta i nummerordning och sen ätit upp en halv kyckling. Trots kaffe kan ju sånt sätta sina spår. Nja, jag kan inte ge filmupplevelsen (eller filmen) godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Drowning by Numbers (1988)

17 juli, 2019 Lämna en kommentar

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om Drowning by Numbers skrevs i juni 2009.

Brittiske Peter Greenaway har varit en regissör som jag haft i bakhuvudet under en längre tid. En sån där regissör vars filmer man tycker man borde ta och se nån gång eftersom det verkar handla om annorlunda filmer som inte riktigt liknar något annat. När så en kompis tyckte det var dags för en dubbelvisning av Greenaway-filmer så tackade jag glatt ja. Första filmen blev Dränkta i nummerordning.

Vi möter tre generationer kvinnor (mor, dotter och dotterdotter) som samtliga har vissa problem med männen de lever ihop med. Det är upplagt för en del mord med vatten inblandat om man säger så. Greenaway är besatt av död och sex, något som förmodligen återkommer i fler filmer. I Dränkta i nummerordning dör folk på ett helt naturligt onaturligt sätt, vilket känns uppfriskande men lite skumt.

Lite kul var att jag kände igen en av skådespelarna (han spelar en ”coroner” (ung. rättsläkare) som är nära vän med de tre kvinnorna). Men jag kunde inte för allt i världen inte komma på var jag hade sett honom. Efter 2/3 av filmen trillade slutligen polletten ner: det var snubben – well, eller gubben – som spelade Théoden i Sagan om ringen-filmerna. Bernard Hill heter han. I Dränkta i nummerordning får vi för övrigt se honom endast iklädd en slips.

Greenaway verkar vara en regissör som skapar helt egna världar med egen logik. Miljön vi befinner oss i känns väldigt brittisk men allting är liksom skruvat två varv till. Filmen utspelas på brittiska landsbygden vid havet, och scenografin och fotot håller hög klass. Handlingen och skådespelarnas stil är tyvärr lite studentikost jobbig. Det förekommer en tröttsam variant av Monty Python-humor som jag inte gillar. Vissa saker är bra medan andra bara känns… interna, i brist på bättre beskrivning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Mr. Nobody (2009)

12 juli, 2019 4 kommentarer

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Shazam! (2019)

10 juli, 2019 4 kommentarer

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Virgin Suicides (1999)

5 juli, 2019 6 kommentarer

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

I, Robot (2004)

3 juli, 2019 4 kommentarer

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Justice League (2017)

28 juni, 2019 12 kommentarer

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →