The Midnight Sky (2020)

17 augusti, 2022 2 kommentarer

The Midnight Sky är en relativt misslyckad mix av rymdrullarna Gravity och Interstellar (utan bokhylleflummet) och apokalypsäventyret Greenland.

Jorden håller på att förgiftas till obeboelighet (är det ett ord?) efter en katastrof. George Clooney är ensam på en arktisk forskningsstation. Han är obotligt sjuk och vet att han ska dö och försöker kontakta och stoppa rymdskeppet Aether som är på väg tillbaka till Tellus efter att ha letat efter andra beboeliga planeter. Det är dystert värre. För dystert för filmens bästa.

Kyle Chandler spelar en av astronauterna på Aether och för att fördriva tiden tittar han på (tror jag) apokalypsfilmen On the Beach vilket var en lite kul homage men kaaaanske ett något udda filmval. Ett lustigt grepp är att vi i flashback-sekvenser ser en annan yngre skådis spela Clooneys rollfigur men det är Clooney själv som gör rösten. Hehe, ja, det Clooney som regisserar filmen och han var väl lite förtjust i sig själv antar jag.

Under en period blir The Midnight Sky en sorts Överleva i vildmarken-film vilket jag uppskattade. Slutligen innehåller den en twist som jag såg komma från flera mil. Den var nästan så uppenbar att det i själva verket kanske inte var en twist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: No Way Home (2021)

13 juli, 2022 2 kommentarer

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell (2017)

6 juli, 2022 4 kommentarer

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

The Beguiled (2017)

29 juni, 2022 Lämna en kommentar

The Beguiled är en Sofia Coppola-film som kanske gick lite under radarn. Det är en remake på en film med samma namn från 1971 med Clintan i samma roll som Colin Farrell spelar här. Eller ska man säga att Coppolas film är en nyfilmatisering av Thomas P Cullinans roman från 1966? En smaksak kanske.

Under förtexterna blir jag påmind om Coppolas film Marie Antoinette från 2006. Filmtiteln The Beguiled dyker upp i rosa finskrivstil. Och så har vi ju Kirsten Dunst i en av huvudrollerna.

Farrell spelar en skadad nordstassoldat under inbördeskriget som tas om hand av en grupp unga kvinnor i den amerikanska Södern. Ja, det är en internatskola för flickor som drivs av Nicole Kidmans rollfigur mitt under brinnande krig.

Intriger inleds. Den sexuella energin vibrerar bland de avskärmade unga kvinnorna som nu plötsligt har en tupp i hönshuset. Farrell lockar på alla möjliga sätt och flickorna är som förhäxade.

Är det inte också lite Picnic at Hanging Rock över filmen?

Det är lite jobbigt filmat med ett softat filter. Det är blekt, knappt några färger, låg kontrast. Det kanske är lite av Sofia Coppolas signum.

Efter ett tag märker jag att jag inte gillar filmen. Den känns ologisk och full med plotholes. En fullt frisk tjej ska ju lätt kunna springa ifrån en man på kryckor exemplevis.

Nej, nästintill totalt meningslös. Jag ger den ändå en svag två, kanske pga av det snygga fotot. Ja, fotot är både lite jobbigt och snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World: Dominion (2022)

22 juni, 2022 9 kommentarer

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

10 juni, 2022 2 kommentarer

Varför stannar en T-Rex alltid upp och vrålar i tio sekunder innan den går till attack? Det ger ju offret mer tid att fly? Varför placera Jurassic World på en vulkanö? Fast en avsomnad vulkan vaknar väl aldrig igen i verkligheten, eller? Men här gör den det? Är det realistiskt? Antingen har den väl somnat eller så är den aktiv?

Jag vet inte om upplägget med att man ska rädda dinosaurierna funkar. Det känns inte så viktigt eftersom de egentligen är utdöda. Ska de ha tolv arter på en annan ö? Men sen då? Man kan ju aldrig släppa ut dem i världen?

Haha, ja, jag vet, jag ställer frågor som en sån här pass dum film inte förtjänar men jag var tydligen på sånt humör.

Jag kan inte säga att jag ogillade Jurassic World: Fallen Kingdom. Jag kan inte heller säga att jag gillad den. Det är en rätt så märklig film som byter skepnad efter ungefär halva filmen. Då går den från äventyrsaction till att istället bli nån form av dinoskräck i gotisk herrgårdsmiljö. Jag gillade för överigt verkligen miljöerna på Lockwoods slottsliknande herrgård.

Som sagt, det är en något märklig film. Den innehåller bl a en aktion där man säljer livsfarliga dinosurier till högstbjudande. Jag blir, hur osannolikt det än kan låta, påmind om Nicolas Cage-filmen Pig. Även där förekommer det en parallell undre värld som nästan ingen känner till. I det fallet är det ett Fight Club-sällskap i Portlands restaurangvärld där man får slå en kock på käften.

Jurassic World: Fallen Kingdom var varken ett slag i magen eller en käftsmäll. En typisk 2/5-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Togo (2019)

25 maj, 2022 4 kommentarer

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, BOATS, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

La dolce vita (1960)

13 maj, 2022 Lämna en kommentar

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” 8½ och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
8½ (1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Jack Reacher (2012)

11 maj, 2022 4 kommentarer

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Dekalogen 3: Du skall helga vilodagen (1988)

8 maj, 2022 2 kommentarer

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 3 skrevs i februari 2004.

”Du skall helga vilodagen”. Så lyder det tredje budet och filmen handlar om en kvinna som mitt på julaftonskvällen söker upp sin f.d. älskare och vill ha hjälp att leta upp sin saknade pojkvän.

Nja, jag har svårt att förstå att den här delen i Kieślowskis mastodontprojekt fått så högt betyg som 8.1 på IMDb. Själv tyckte jag den inte var nåt speciellt alls. Det är förvisso vackert foto när de två sökande åker omkring i den nattöde staden på regnvåta gator i skenet från gatlyktor. Men som helhet så tänder filmen aldrig till. Jag förstår inte riktigt syftet med den.

(Min kommentar: lustigt, nu finns inte de enskilda filmerna på IMDb längre utan enbart hela serien. Jag antar att det är nån som tyckt att serien minsann är en film, lite som folk gör om David Lynchs Twin Peaks: The Return. ”Åh nej, det är inte en serie, det är en enda lång film!”.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →