Pixar: Cars 3 (2017)

7 maj, 2021 2 kommentarer

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars 2 (2011)

30 april, 2021 4 kommentarer

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Analyze This (1999)

28 april, 2021 6 kommentarer

Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.

Billy Crystal spelar psykiater som får Robert De Niros maffiaboss som patient vilket inte visar sig vara den lättaste patienten man kan tänka sig.

Nja, jag tyckte inte det här var nåt vidare faktiskt. Bitvis kul är det kul men stora stycken tyckte jag var tråkiga och ytliga. Jag blev inte berörd alls. Jag småskrattade nån gång. När De Niro började gråta tyckte jag det blev pinsamt. Jag trodde knappt det var sant. Jag kan inte tänka mig att det är så han gråter. Han körde nån sorts parodi på gråt. Det lät väldigt märkligt det hela och det blev inte kul i vilket fall. Jag har inte så mycket mer att säga förutom att, som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) brukar säga, jag förstår att vissa kan gilla den. Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Moulin Rouge! (2001)

18 april, 2021 10 kommentarer

Jag har nämnt Moulin Rouge! tidigare på bloggen och då noterar jag alltid att jag fick huvudvärk av den här musikalfilmen av Baz Luhrmann. Nu när jag grävde fram min gamla preblogg-text från mars 2003 så ser jag att jag inte alls fick huvudvärk. Det var mina föräldrar som fick det när de såg filmen på bio! Det är lustigt det där hur ett minne kan förändras och nåt som inte var sant blir sanningen. En sak som är sann är dock att regissören Baz Luhrmann inte är nån favorit.

Jaha, då lyckades jag äntligen se på Moulin Rouge!. Första gången jag hyrde den var videobandet av så dålig kvalitet att det inte gick att se på filmen. Övre delen av bilden vek liksom ner sig och det blev dubbelbild och ingen färg. Det hjälpte inte med tracking eller nåt. Grrr. Jag överväger allvarligt att skaffa en dvd-spelare snart (min kommentar: nähä!).

Hur som helst, jag hyrde Moulin Rouge! igen och denna gång med bättre resultat. Bildmässigt alltså… det är nämligen så att för mig så har filmen en stor, STOR, nackdel. Vilken då frågar ni er? Jo, det är en musikal! Jag trodde efter vad jag hört om den – en färgsprakande upplevelse (det ska man alltid akta sig för), ett äventyr, en fest för ögon och öron – att jag kanske skulle gilla den. Men faktum kvarstår: det är en musikal med sånger av den typ som brukar förekomma i musikaler. Sånger som inte jag gillar, helt enkelt.

Mina föräldrar var och såg den när den gick på bio. Efter 20 minuter hade båda huvudvärk. Det fick inte jag men första halvtimmen tycker jag är… bara jobbig. Argentinare som somnar och faller genom tak, dvärgar, cancan, en rappande Zidler (bevare mig väl för såna Loffe Carlsson-wannabies!) och revynummer på trapets. Nej, det är tyvärr inget för mig. Visst, man blandar in moderna hits ibland. Men Zidler och The Duke sjungandes ”Like A Virgin”…. Nä, pinsamt! Zidler är snubben som driver Moulin Rouge och The Duke ska bidra med pengar till kommande uppsättning.

Historien är inte speciellt intressant heller även om det inte är det som är det viktigaste i den här typen av film, antar jag. Ett plus blir det ändå för fina färger (min kommentar: färgsprakande med andra ord!) och Ewan McGregors sångröst (han kunde verkligen sjunga). Det kan ändå inte bli mer än 2/5. Slå mig inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Brave (2012)

16 april, 2021 7 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Fem på eftermiddagen (2003)

4 april, 2021 Lämna en kommentar

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Pixar: Incredibles 2 (2018)

2 april, 2021 4 kommentarer

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Alien vs. Predator (2004)

31 mars, 2021 6 kommentarer

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Resident Evil: Apocalypse (2004)

28 mars, 2021 5 kommentarer

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →